Sverige har fått ja från alla medlemsländer och nu återstår bara formalia för att fullborda Nato-medlemskapet. En smärtsam och pinsam process har till slut kunnat avslutas. Processen med ansökan måste ge en politisk insikt om att utrikespoliken är allvar och ska tjäna landet, inte sätta krokben för det.
Den svenska ansökan till Nato är praktiskt taget i mål efter att Ungern tidigare i dag röstade för ett svenskt medlemskap. En lång och djupt ovärdig process har nått sitt slut. Det är en process som visar att svensk politik har mycket att lära om utrikespolitik.
Några steg som är formalia behöver tas. Det viktigaste av dem är deponeringen av de svenska dokumenten i Washington, efter det är vi medlemmar. När deponeringen sker omfattas vi av artikel 5 och Natos skydd. Medlemskapet fullbordas, symboliskt, med att den svenska flaggas hissas utanför högkvarteret i Bryssel. Sverige blir då medlem nummer 32. Flaggstången har sedan en tid stått och väntat på den svenska flaggan.
Det avslutande steget för Ungern var att Kristersson reste ner och Ungern fick köpa några JAS. Då gick Ungern från Nej-sägare till Jas-ägare.
Det finns många läxor man kan dra av processen.
Läxor för bägge blocken men framförallt finns ett problem med Socialdemokraterna. I årtionden har de använt utrikespolitik för att positionera sig inrikespolitiskt, inte för att stödja Sverige.
Det skapas konflikter med länder för att symboliskt vara för något som är svensk inrikespolitik och när det slår tillbaka på Sverige är reaktionen förvåning. Hur kan det komma sig att Ungern är upprörda efter att en minister har liknat dem vid nazister?
Det är många svenskar som har upprört Ungern. Ulf Kristersson, Johan Pehrson och flera andra. Moderaterna har väckt mycket ilska genom att de var så pådrivande i försöken att kasta ut Fidesz ur det europeiska partiet EPP där de bägge partierna förr var medlemmar.
När Fidesz lämnade frivilligt kommenterade den moderate Europaparlamentarikern Tomas Tobé det med ”Äntligen”.
Mest ilska är dock, kanske inte helt förvånande, orsakad av Annika Strandhäll. Hennes twittrande om naziparalleller och Ungern under tiden som hon var minister väckte mycket ungersk ilska och den svenska ambassadören i Budapest kallades upp till ungerska utrikesministeriet flera gånger. Det slutade med ett öppet brev från den ungerske presidenten där det uppmanades att sluta med Nazi-jämförelser.
Utomlands beskrivs ofta utrikespolitik som ett spel där allt vägs på guldvåg. Flera svenska socialdemokrater har släppt både vett, etikett och sans och i stället blivit en utrikespolitisk motsvarighet till en gödselspridare.
Att Magdalena Andersson lät Ann Linde försöka hantera Turkiet och Ungern gjorde förmodligen inte saker enklare. Kanske vi ska vara tacksamma att det bara var två länder som Sverige kom i konflikt med.
Den politiskt viktiga anpassningen efter medlemskapet är att Sverige måste förstå att utrikespolitiken är en del i att skapa tillväxt, säkerhet och välfungerande relationer för Sverige. Utrikespolitikens roll är inte att få pressklipp på grund av konflikter med andra länder.
En viktig del av en säkerhetsallians är att ha goda kontakter. Inte helt utan kritik, undfallande eller så men en god relation med de länder som man har ett ömsesidigt skydd med. Det är viktigt att svenska politiker tar det till sig och inte skapar fler utrikespolitiska kontroverser på grund av försök att ta billiga inrikespolitiska poänger.
Vi är inom kort fullvärdiga Nato-medlemmar, förmodligen sker det på fredag. Det ska vi glädjas åt, det är ett viktigt steg för Sverige. Samtidigt måste Sverige ta till sig att utrikespolitiken vare sig ett tillfälle att vara Bror duktig eller ett tillfälle att få ryggdunkar av de egna sympatisörerna. Utrikespolitiken handlar i stället om att tillvarata Sveriges intressen i världen.
Läs även: När Åkesson fick S att bli Nato-vänner
