Att Morgan Johansson skulle hålla sig borta från konster därför att han blev riksdagsledamot var att hoppas på mycket. Men att Andersson tillåter så mycket konflikt kring Nato kan vara ett försök att få Sverige att inte komma med. Ingenstans i processen har han visat något engagemang utan medlemskapet verkar snarare vara en fråga han ville få bort ur valrörelsen.
Tillfällena då Magdalena Andersson har visat dåligt omdöme är många. Hanteringen av Nato är dock ett av de värre. I ett läge där Sverige behöver gå enigt in i Nato låter hon Morgan Johansson skapa ännu en av hans märkliga konflikter.
Bakgrunden är att ÖB föreslog att Sverige reservationslöst skulle gå med i Nato. Utrikesminister Billström och försvarsminister Jonson instämmer i förslaget. Morgan Johansson däremot går i taket. Eftersom det inkluderar att inte ha reservationer för kärnvapen.
Men några steg tillbaka först. När förra regeringen ansökte om medlemskap fanns inga förbehåll. Den sittande regeringen ska inte ta bort några förbehåll som Andersson hade utan fortsätta på den inslagna linjen. Det är det Johansson är arg på. Att regeringen Kristersson bibehåller det beslutet som regeringen Andersson, där Johansson ingick, fattade.
Den dåvarande utrikesministern Ann Linde till och med författade ett brev som bland annat tar upp frågan om kärnvapen. Hon skriver att hon bekräftar att Sverige accepterar fullt ut kraven och nämner explicit kärnvapen. Någon reservation för Sverige finns inte. Linde var tydlig, och nu fortsätter regeringen på samma stig som den förra trampat upp. Men Johansson är tydligen arg. Sov han kanske på regeringsmötena när förra regeringen beredde Nato-ansökan? Eller teg han av andra skäl?
Men nu är det ett annat ljud i skällan. Morgan Johanssons position i partiet är givetvis svårt sargat av att han först misslyckas kapitalt med brotten och sen sparkas från justitiefrågor och i stället fick utrikesfrågor. Alla inser ju att Andersson ger honom ansvaret för gängbrotten. Samtidigt så måste han bita sig kvar och kärnvapenfrågan var viktig för många delorganisationer inom Socialdemokraterna. Genom att lyfta en fråga där de kördes över kan han försöka återfå internt förtroende.
Men. Andersson är hans partiledare. Hallengren hans gruppledare. De borde ta honom rejält i örat om det inte är hela Socialdemokraternas linje att nu införa förbehåll för Natomedlemskapet. Men värre är att det tycks finnas en strategi i detta. För att skapa inrikespolitik skapar Socialdemokraterna oro kring Natomedlemskapet i stället för att Magdalena Andersson borde sätta ner foten och vara tydlig med vad som gäller.
Att få regeringen att framstå som svag och oförmögen att få Sverige in Nato är ett farligt spel från Socialdemokraternas sida. De vet att det är ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. De vet att frågan är viktig för vår säkerhet. Ändå kan de inte missa en chans, trots att det riskerar vår säkerhetspolitik. Det är extremt oansvarsfullt.
Men det föder också en annan misstanke – att Andersson inte alls vill att Sverige ska gå med i Nato. Vägen till Nato var väldigt länge ett nej, sen efter påtryckningar ett kanske och till slut efter att SD bytte sida och tillsammans med framförallt M skapade en majoritet som Kristersson hotade att använda blev hon för. Ett nej till Nato vore en kamikazeposition i valet så frågan måste bort. Och finns det ändå en majoritet är det snyggare att låtsas som man är på den sidan.
Men med ett förlorat val i ryggen och en möjlighet att stoppa, försena eller försvåra medlemskapet är läget annorlunda. Då kan Andersson släppa Johansson lösare, låta honom ta konflikten och i sämsta fall får han ta en massa kritik. I bästa fall skapar han problem åt regeringen.
Säkerhetspolitiskt tycks ju hon, Hultqvist och det gamla gänget ändå inte tro att Nato spelar någon större roll. I så fall hade kanske-fasen inte behövts utan hon hade kunnat säga ja långt tidigare. Och framförallt inte vänta tills Åkessons byte av fot var uppenbart.
Läs även:När Åkesson fick S att bli Natovänner
Oviljan att förstå att Nato är viktigt gör henne så oansvarig. Hon ville inte, och tycks fortfarande inte vilja, gå med i Nato utan det var strategi inför ett val. När valet förlorades så kan hon tillåta en konflikt i frågan och utan att förstå hur viktig den är så ser hon inte att hon riskerar vår säkerhet.
I somras stod Magdalena Andersson sida vid sida med Annie Lööf på ett amerikanskt örlogsskepp och kritiserade Ulf Kristersson. Bara att vilja byta justitieminister hade hotat det svenska Natomedlemskapet ,så hon var arg. Hon hotade till och med att avgå. Hon menade att Ulf Kristersson genom att vilja avsätta Morgan Johansson svek löftet att gemensamt lotsa Sverige in i Nato. Hon menade att Kristersson gjorde partipolitik av ansökan.
Den ilskan verkar glömd, liksom vikten av att få in Sverige i Nato. Någon borde påminna Andersson om Olof Palmes ord om att svensk utrikespolitik inte är pajaskonster.
Men med Morgan Johansson som ansvarig för utrikespolitiken kanske man inte ska hoppas på mer.
