Det har varit sparsmakat med beröm för Tidöregeringen. Det politiska arv man tog över – skenande elpriser, inflation, brottslighet och ett totalt haveri i både migration och integration – lämnar inte mycket att applådera. Lägger man därtill hur mycket Tidöpartierna själva skadat sitt förtroende, blir det lättare att förstå den negativa stämningen.

Därför var det glädjande när Nooshi Dadgostar, under söndagens partiledardebatt, gav en oväntad kvalitetsstämpel till Tidöregeringens arbete. Hon sa:

”Jag har inte träffat en enda socialsekreterare som gillar dig, Ulf.”

Det är faktiskt fina ord – sagt om en statsminister man vill se utbytt. Det säger något om att den ståndpunkt han representerar ogillas av dem som försvarar ett sämre system. Det är faktiskt lite av ett bevis på att han har rätt.

Under lång tid tilläts landet gradvis försämras. Länge hölls det emot, men till slut gick det fortare och fortare – tills det gick käpprätt åt fel håll. Socialsekreterarna stod ofta på fel sida. Inte alla, men många.

I stället för att lösa problem och betona individens ansvar för kriminalitet och sociala problem, gick kåren i fel riktning. Många inom yrket verkar inte tro på ansvar och rätt handling, utan snarare på omvårdnad och kramar.

Vilka kriminella som slutar efter några kramar, en kebabpizza eller en massage till mamma får vi aldrig veta. Det talas om dem, men de träder sällan fram. Visst slutar vissa begå brott – men oftast av andra skäl.

Däremot vet vi vilka som faktiskt slutar begå brott: de som sitter inlåsta. De skapar inga nya brottsoffer, deras brottslighet stoppas när de är bakom lås och bom.

Här blir konflikten tydlig. Socialsekreterarna ser ofta gärningsmannen som ett offer – ett offer för samhället. Vi andra ser i stället brottsoffren. Brottsoffren är inte samhällets offer, utan förövarens.

Ett gäng som misshandlar, förnedrar och filmar en ensam kille är inte offer för hyperkapitalism eller konsumtionskultur. De är helt enkelt odjur. För att skydda andra måste de hållas inlåsta.

Socialsekreterarna ser i stället behovet av att ”reparera” förövarna – att lyssna på deras berättelser och förstå vad som ”fick dem att gå sönder”. För oss andra är det viktigare att ingen fler utsätts för deras våld.

Sett i det ljuset blir det nästan ett hedersmärke att socialsekreterarna inte tycker om en. Det är en yrkeskår där många gång på gång landar fel – inte bara i synen på brott, utan också på fattigdom och ansvar.

Om Dadgostar i stället sagt att hon träffat många brottsoffer från förnedringsrån, gruppvåldtäkter eller sprängningar – och att de ogillade Kristersson – hade det varit värre. Men så var det inte. De verkliga offren, de som faktiskt lidit, är något annat än de påhittade ”offer” som skyller på samhället.

Vänskap och förståelse bör sökas hos dem som drabbas, inte hos dem som drabbar andra. På samma sätt bör fattigdom bekämpas genom eget ansvar och arbete – inte genom bidrag.

För lösningen på brottsligheten är inte fritidsgårdar, massage, gymkort eller liknande. Ondskan i att skada andra är ett val. Man väljer att råna och misshandla – eller att låta bli. På samma sätt väljer man om man vill betala för Netflix, kläder och annat med arbete eller med brott.

Människor gör val, och val får konsekvenser. Det ska gälla oavsett om man väljer att studera eller begå brott. Men man måste erkänna att det är val – inte öden.

Det verkligt viktiga är alltså inte att vara populär bland en yrkesgrupp som ofta ser förövare som offer. Det viktiga är att stå på brottsoffrens sida – och att se till att de inte blir fler.

Läs även: EU:s snuslogik är en studie i dumhet