Hjort: Om Magdalena Andersson menar allvar: kritisera de egna

Rut i Arboga blev rikskändis när hon intervjuades om att söndagssteken på hennes äldreboende hade dragits in. Ett av få glädjeämnen försvann. Rut var långt ifrån ensam, men hon blev känd. Hon blev ansiktet för äldre i de 33 kommuner där man har skurit ner på maten för de äldre. Det är ett enkelt sätt att prioritera.

Läs även: Rösta bort politikerna som avskaffar söndagssteken men som har råd med annat

Ruts kändisskap medförde något som kanske var oväntat. Hon fick besök av självaste Magdalena Andersson. Oppositionsledaren tog sig tid att besöka Rut och prata om hennes situation.

På pappret är det en solskenshistoria. En orättvisa får genomslag, en makthavare lyssnar, en äldre kvinna blir sedd. Det är så demokratin sägs fungera när den fungerar som bäst.

Men för den som följt Magdalena Andersson är mönstret välbekant. När en enskild människas öde kan bära ett politiskt budskap blir hon plötsligt intressant. Människor är rekvisita.

Det kanske mest kända exemplet på Anderssons cynism är från när det gick fel. Magdalena Andersson reste till Skärholmen efter att en pappa mördades framför sitt barn. Hon tog med sig ett pressuppbåd men iddes inte tala med de anhöriga. Den gången slutade det med ett magplask.

Läs även: Magdalena Andersson som Skärholmens isdrottning

Inte heller den här gången är det ett varmt hjärta som slår för medmänniskorna. Rut är inte en människa som behöver omsorg och mat, hon är ett verktyg för det som Andersson åtrår mest – att bli statsminister. Rut är ett medel för att nå det målet.

När det krävs kan Andersson bjuda på tårta, lyssna och visa omtanke. Givetvis inte diskret, utan det ska visas upp i media.

Det är märkliga bilder från mötet. Man dricker kaffe, men ingen har tagit av tårtan. Det är stelt, kanske var besöket kort. Andersson har en utstrålning som att hon gärna spenderar timmar med ett Excel-ark men helst slipper människor.

På samma sätt fångar mötet något i hennes personlighet. Man kan nästan höra hur hon tänker och är arg. Hon inbillar sig att hade bara inte Tidöpartierna tagit makten från henne – makten som borde ha varit hennes – hade allt varit bra. Kanske är hon arg för att hon måste åka till Arboga för att träffa en pensionär. Man måste tänka på att varje röst räknas.

Men det är precis samma Andersson som har skickat kronofogden efter pensionärer som fastnat i partilotteriet. Samma Andersson som samarbetade med gängkriminella för att ha ett callcenter i Spanien. Samma Andersson som är med och säljer lotteriet när man inte kan luras längre, och dessutom måste betala skatt.

Varför skulle hon över en natt bry sig om maten för en äldre kvinna hon aldrig har träffat? Ett halvår tidigare hade Rut lika gärna kunnat vara en av dem som blev uppringda av callcentret. En av de äldre som finansierade pizzakvällarna åt SSU.

Ville Andersson visa omtanke kunde hon besöka dem som har blivit lurade i lotteriskandalerna. Hon kunde ha förklarat för partikassören att alla de som kände sig lurade skulle få tillbaka sina pengar, men inget av det har hon gjort. De pensionärerna tjänade ett annat syfte än vad Rut gör.

En annan sak Andersson kunde ha gjort är att öppet och offentligt säga åt alla de socialdemokrater som sparar på maten att skärpa sig. Ungefär två av tre kommuner som skär ner styrs av socialdemokrater. I stället för att skälla på de egna besöker hon Arboga, en kommun som har skiftat styre och nu styrs av S som vill gå motsatt väg.

I stället för att kritisera de egna kommunalråden väljer Andersson en kommun där berättelsen blir enklare, och där besöket kan presenteras som en kamp mot ”högern”. Men människors värdighet är ingen valturné. Den avgörs av trovärdighet, inte av pressbilder. Är Anderssons medkänsla trovärdig?

Vem man är visar sig mycket tydligare i vad man gör och hur man behandlar andra, än genom vilka studiebesök man gör. Framför allt om det är studiebesök som görs för att blåsas upp i media.

Det finns något väldigt ynkligt över att först lura äldre på pengar och sedan försöka posera som deras räddare. Det hedervärda hade varit att hantera alla de som har skickats till kronofogden eller blivit inlurade i lotterier.

Anderssons inre värld verkar liten. Där finns inget som är heligt, inget vackert och inget som ska respekteras. En äldre dams saknad efter söndagssteken är en chans att ge ett tjuvnyp, i stället för att vara en uppmaning att ringa och skälla ut alla de egna kommunalråden.

Och hade hon velat bry sig om äldre så hade Stockholm legat bra till. Hon behöver inte resa och hon vet att hon är garanterad ett möte med sina egna partikamrater. Men när de tar bort mer och mer kött från de äldre för att de ska få klimatanpassad mat är hon tyst.

Kanske är det så många innerst inne tänker: att de äldre får knipa. Äta det som serveras. Inte störa. Och helst rösta rätt.

Läs även: Mäns våld mot kvinnor? Nej det handlar om psykiatri

Följ mig gärna på X/Twitter