En partiledardebatt lämnar oftast en lite smutsig känsla efter sig. Man har sett något som så uppenbart är skräp och genom att titta så bidrar man lite till att det fortsätter att finnas. Det finns många andra upplägg som hade funkat bättre, inte minst att ha flera debatter mellan två personer och veckan efter mellan två andra. Gruppdebatterna blir för mycket av massbrottning i lervälling.

Inte minst borde programledarna pressa fram svar i jobbiga frågor eller påpeka när folk uppenbart står och svamlar för att slippa svara.

Det kanske märkligaste inslaget i debatten var att Magdalena Andersson har tagit sitt staccato-talande till en punkt där hon låter som en robot i en film från 70-talet. Hon. Vill. Inte. Ta. Ansvar. Även om hon hade talat normalt hade hon inte framstått som statsmannamässig.

I de flesta frågor vann Tidöpartierna. Det finns en uppenbar splittring i nästan alla frågor hos oppositionen och deras egentligen enda gemensamma nämnare är oviljan mot Tidöpartierna. Debatten blir tröttsam när det är så olika uppfattningar men det är få frågor kring detta och ingen debatt mellan partierna.

Programledarna gör också sitt för att det ska bli konstigt. I inledningen konstateras att av budgetens reformutrymme går hälften till skattesänkningar. En mer rimlig vinkling på samma fråga hade varit att diskutera varför folk ska få behålla si eller så mycket av sina löner. Inte utgå från att pengarna tillhör staten.

Tidöpartierna vill tillbaka till när alla får behålla, som minst, halva sin inkomst. Det är kanske väl mycket i skatt men det är ett enkelt mål att enas kring. Men konflikten mellan å ena sidan en arbetslinje, där människor försörjer sig själva, och å andra sidan en bidragslinje där staten ger pengar blir väldigt tydlig. Det kanske mest förvånande är att det aldrig blir någon diskussion kring varför 200 kronor i sänkt skatt är småpengar som kan fnysas bort, medan 200 i höjt barnbidrag är en game changer. För en enkel person som jag är det lika mycket pengar.

Särskilt roligt blir Demiroks hattifnattande om man ser till partiernas splittrade syn på ekonomin. Han vill sänka skatten mer än regeringen. Andersson vill lägga på ytterligare 45 miljarder i skatt. Det är onekligen märkligt att se en socialdemokrat inta något slags ”bortom mig vansinnet”position, eftersom MP vill höja skatten med 85 miljarder och V med 95 miljarder. Skattepolitiken tycks vara lite ”skatten i säcken” där man är nästan helt säker på en rejäl skattehöjning. Men där C hoppas på att få en roll som joker och storsänka skatten. Är man så optimistisk att man gillar C på grund av ekonomifrågor är det nog dags att satsa hela lönen på ett nummer i roulette. Det är mer sannolikt att vinna där.

Den återkommande spelade dumheten gör att man känner sitt liv ticka bort när man tittar. Dadgostar pratar om att Sverige ska vara världens bästa land för barn att växa upp i. Ett mål jag antar att nästan alla i alla världens länder kan instämma i. Men i stället för att uppblåst stå och pladdra finns några enkla insikter oavsett om man pratar barn, äldre eller bara allmän ekonomi.

Det land som är det bästa för ekonomin, för skatten och för företagen kommer också bli, om inte det bästa, så ett av de bästa för barnen, för pensionärer, sjuka och andra. Kvalitet kostar pengar och med en ekonomi i toppen finns resurser.

Antisemitism
Genomgående för debatten är att Dadgostar var mycket mycket märklig. Hon kunde svamla långa stunder för att slippa svara på frågor. Men det kanske märkligaste är i frågan om antisemitism.

Dadgostar påstår att det finns i partiets själ och DNA att inte ställa grupp mot grupp. Det är alltså ett parti som bygger på tanken om klasskamp, på kampen mellan arbete och kapital och på kampen mellan höger och vänster. Varje debatt handlar om att ställa höginkomsttagare mot låginkomsttagare, rik mot fattig. Är inte det att ställa grupper mot varandra?

Men några saker är klargörande, eller delvis. Hon menar att det inte går att skrika ”från floden till havet” och vara vänsterpartist. Så man får utgå från att det kommer rekryteras en hel massa människor för att hantera uteslutningsärenden

Andersson pratade mycket om S och hur de under framförallt Persson gjorde mycket för minnet av Förintelsen. Men hon förstår inte att dagens antisemitism inte är förvirrade skinheads. När frågan om hur antisemitismen ökar i takt med invandring från Mellanöstern kommer på tapeten duckar nästan alla. De vill inte se vad det är som ligger bakom att antisemitiska hatbrott har ökat fem gånger sedan 7 oktober i fjol. Och oppositionen är påfallande ointresserad av att kritisera antisemitism i pro-palestinska demonstrationståg.

Amanda Lind kritiserade Kristersson och menade att man inte kan gradera människors utsatthet. Hon har fel, förbannat fel. Tvärtom har vi en förbannad skyldighet att lösa de värsta problemen. Det är ett chockerande exempel på signalpolitik och ren dumhet att inte förstå skillnaden på fördomar mot samer och att judiska högtider normalt firas under bevakning av poliser med förstärkningsvapen.

Kristersson har en påtaglig förståelse där. Han lyfter också upp en annan viktig aspekt. När kritiken mot koranbränningar pågick fanns ingen som angrep honom för att antisemitismen kom i skymundan. När antisemitismen exploderar ska den hela tiden relativeras. Ofrivilligt ger Lind honom rätt när han talar om hur staten måste ge mer pengar till att fysiskt skydda judar och hon svarar med att prata om glåpord efter muslimer. Det är ett gott exempel på att det är en anständighetsfråga att gradera.

Johan Pehrsson väckte genomgående frågan om varför han är där och varför L behövs i svensk politik. Men i frågan om islamofobi blixtrar han till.

Pehrsson lyfter fram en viktig skillnad. Det finns fördomar mot islam och det finns islamism och det senare ska bekämpas. Ofta glider de två ihop och är svårt att skilja dem åt. Islamism, där hela samhället ska anpassa sig, är något helt annat än en privat tro i hemmet. Religionsfriheten används ofta som en sköld för att skydda islamism. Det kanske tydligaste exemplet är yttrandefrihet som ska inskränkas för att anpassas till islam.

Kriminalitet
När det kommer till kriminalitet är det som alltid. Andersson, Oansvarige Andersson, har inget ansvar och skulle det visa sig att hon har ansvar så har minsann andra också misslyckats.,

Dadgostar blev frågans mittpunkt på ett mycket märkligt sätt. Först vägrar hon svara på frågan om hur man ska hantera inte straffmyndiga som mördar. Hon angriper i stället Jimmie Åkesson för den gängkriminelle gästen på hans bröllop. Men sen stegrar sig angreppen till ännu orimligare höjder. Hon menar att gängkriminella aktivt söker sig till SD och att de genom SD styr regeringens politik.

Bröllopsfrågan kommer upp ordentligt och det märks väldigt tydligt hur skadskjuten Åkesson är och att det kommer att ta lång tid att läka. Men Dadgostar går till sådana astronomiska höjder att hon räddar honom på ett märkligt sätt. Så överlag gick frågan trots allt hyfsat bra.

Tyvärr är det väldigt tydligt att pajkastningen är viktigare än att lösa problem.

Energi
Kvällens sista fråga, om energi, är lika tröttsamt käbblig som gängbrotten. Det handlar om att hitta fel, bråka och markera revir och väldigt lite om att lösa ett problem som aldrig borde ha skapats.

Magdalena Andersson pratade om en blocköverskridande överenskommelse, vilket till slut fick Ebba Busch att ge henne sitt telefonnummer. En utsträckt hand som Andersson förmodligen inte vill ha.

Det Andersson menar med blocköverskridande politik handlar i grund och botten om något annat. Hennes viktigaste fråga är att få bort sina samarbetspartier från inflytande och att få bort frågan från dagspolitiken. För att kunna få makten måste MP, och delvis C, hållas bakbundna i energifrågor. En bred överenskommelse skulle kunna lösa det åt Andersson, men accepterar hon Tidös politik är risken stor att MP tackar nej till ett samarbete. Så risken är att igen får alla betala för att Andersson ska kunna bli statsminister.

Läs även: Gustavsson: Magdalena Andersson var debattens stora loser