Agendasättande journalistik bygger på tanken att vad som uppfattas som viktigt i nyhetsflödet inte bara bestäms av nyhetens vikt utan också placering. Nyheter som upprepas varje dag uppfattas av många som väldigt viktiga just därför att de syns mycket. Massmedier kan markera viktighet genom att skriva mycket eller lite om något. De kan också lyfta småsaker som väldigt viktiga genom att rapportera massor. Det är lite av kändisjournalistikens signum.

När Annika Strandhäll går bärsärk på twitter tas det sällan av de stora medierna, vilket förklarar varför hon får så få krav på avgång. Samma sak med public serviceprofiler som sprider antisemitism. De stora mediernas nyhetsvärdering styr samtalet och mycket av den politiska värderingen.

Den återkommande rapporteringen om statssekreterares vandel knyter an till det där. Tjänstemän brukar inte granskas så. Det är också vanligt att de framställs som ett slags politiker eller har ett förtroendeuppdrag.

Johan Jakobssons trädäck på sommarstugan verkar rejält korkat hanterat. Angränsande till ett naturreservat borde det ha dubbelkollats med alla tillstånd. Det inser de flesta.

På samma sätt är det tvärdumt att strunta i ett förbud mot ålfiske och fiska ändå. PM Nilssons ålfiske kostade honom jobbet hos statsministern och gav hans chef en rejäl törn. Kanske kommer Jakobsson göra samma sak.

Läser man Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, när han intervjuas av SvD, tycks Jakobsson vara en av de riktigt fula fiskarna i Sverige. Baudin tycks mena att det finns en vana av att stå över miljölagar i det moderata toppskiktet.

Men intressant nog berör SvD frågan om värdering mellan händelser. Baudin får frågan om det är värst med El-Haj och hans relationer till Hamas eller Jakobsson. Baudin menar att han inte kan se vilka lagar El-Haj ska ha brutit emot. Vilket är ett rent politikersvar.

El-Haj är lagstiftare och förtroendevald. Jakobsson är en tjänsteman som är anställd. Det är en väldigt stor skillnad även med tanke på Jakobssons nära ställning till statsministern.

Nyhetsvärdering är komplex, inte minst att väga saker mot varandra. Att något är dåligt, att någon begår brott och har en ledande ställning är viktiga saker. Men hur viktiga? Kanske ännu viktigare att fråga sig – varför är sådant så viktigt?

Trycket på statssekreterare, och förmodligen snart också andra tjänstemän, om deras vandel är på sitt sätt märklig. Det är bötesbrott som inte bedöms som särskilt allvarliga och de är anställda, så förtroendet för dem är inte en politisk fråga. Ytterst handlar det om att smeta på deras chefer.

Kanske är det en form av kritik mot regeringen från medias håll. Kanske handlar det om en lättja i att tro att allt som ekas från socialdemokratiska pressekreterare är jätteviktigt. Kanske något annat.

Men det tycks finnas ett glapp mellan folk och journalister. Uppfattningen att ett trädäck är det, eller möjligen ett av, de största problemen i Sverige är inte vanlig. Vanligt folk har långt större bekymmer och annan oro än att statsministerns ansvarige för långsiktig kommunikation har muddrat och byggt på ett sätt som kan vara olagligt.

Medias roll i en demokrati är viktig och deras granskande av politiker är central. Det är så medborgare får information och kan fatta sina beslut. Förmodligen fyller medias nya intresse statssekreterare inte ett tomrum som många väljare burit på.

Det är mer sannolikt är att det dövar många journalisters fantomsmärtor efter en annan regering.

Läs även: Persson, Löfven och Andersson – tre sätt att bemöta antisemitism