Görs det en markant skillnad på hur partierna bevakas och skildras i svensk media? Frågan har fått ny aktualitet efter två reportage i Dagens Nyheter.

I ett reportage beskrivs en 28-årig kvinna som inte kan få jobb och till slut tvingas flytta hem till sina föräldrar för att sen få ett kortare jobb . DN råkade dock glömma att berätta att kvinnan hade fått jobb på AIP Media, som ofta beskrivs som Socialdemokraternas trollfabrik.

AIP Media ägs av Socialdemokraterna och delar fastighet med partiet, så det är uppenbart svårt att missa var man befinner sig när man intervjuar henne. På bilderna i reportaget kan man till och med se adressen. Efter kraftig kritik lade DN till en kort uppdatering där det framgick var anställningen var.

Ledande socialdemokrater har sen publicerat texterna i sociala medier och lyft fram dem som att det finns stora problem med regeringens politik. Det blir ett slags symbiotiskt oppositionsarbete.

I skrivande stund har DN varken lämnat någon förklaring eller något förtydligande om hur detta kunde ske. Samtidigt är granskningen från andra medier minimal.

Journalistiskt sett är det ett stort haveri. Det borde vara en självklarhet att läsarna av de största tidningarna får veta om det finns en politisk koppling till ett reportage eller inte. Många uppfattar artikeln som ett fall av politisk smygreklam där DN råkade avslöjas. Frågan är: har det funnits fler fall där det gått obemärkt förbi?

Och där finns den viktigaste frågan. Är reportaget en del av DN:s agendasättande journalistik, eller är det AIP som lyckades få DN att göra reportaget?
AIP:s vd, Daniel Färm, menar att det tydligt kommunicerades till DN och att det dessutom borde vara uppenbart om man befinner sig i deras lokaler.

Färm hävdar också att det är fel att beskriva AIP som en trollfabrik, eftersom de är öppna med sin avsändare, är redaktionellt oberoende och har en annan tonalitet.

Hur det står till med det redaktionella oberoendet kan dock diskuteras. Färm började som vd 2019 men tog en kort paus i maj 2021 för att tjänstgöra som riksdagsersättare. Sedan 2022 har han inga politiska uppdrag. Men med någon som har en så pass hög position i partiet att de sitter i riksdagen, behövs inte mycket styrning. Man förstår partiets prioriteringar och vet vilka frågor som är viktiga. Färm är kompetent – och han förstår utan att någon behöver ringa och beställa.

Men problemet är inte AIP – det är DN. I söndags publicerade tidningen en liknande artikel, den här gången om en kvinna som försökt sälja sin lägenhet utan att lyckas. Som av en slump nämndes inte heller att hon är partiombudsman för Socialdemokraterna i Stockholm. Även där korrigerades uppgifterna i efterhand, men utan att det gjordes tydligt eller transparent. Fler exempel har kommit fram efter det, och det har blivit för många för att det ska vara troligt att det är en slump.

Det märkligaste är ändå den mediala reaktionen. Förr brukade det vara fest för andra redaktioner när någon gjorde bort sig. Som ett stim pirayor kastade man sig över den som hamnat i blåsväder. Men nu är det tyst. Rollen som mediernas granskare har flyttats från etablerade redaktioner till sociala medier. Vore det inte en glädjande nyhet för Svenska Dagbladets läsare att få veta att DN:s prenumeranter blir vilseledda – men att Svenskan står för pålitlig journalistik?

Åtskilliga politiker, inklusive Carl-Oskar Bohlin, som ansvarar för det civila försvaret, har lyft frågan. I en tid med både politisk oro och säkerhetspolitiska hot är det avgörande att kunna lita på medierna. Det handlar om att förmedla sanning, inte skapa berättelser för att påverka opinionen.

Visst, vi kan börja utgå från att om DN inte anger partitillhörighet, så handlar det möjligen om en socialdemokrat. Men är det den nivån vi vill att svensk journalistik ska ligga på?

Frågan finns ju också vad kopplingar har lett till att man inte publicerar. Till exempel har affärspressen mer tagit upp kopplingar mellan socialdemokrater och bolag som Stegra och Northvolt. Det skulle ju också kunna vara så att man vet mer om ABF i Botkyrka eller turerna kring Socialdemokraternas spelbolag. Eftersom vi vet att de har lurats är ju frågan snarare om hur mycket mer än om allt har blivit känt.

Tystnaden från de större tidningarna kring hur DN vinklar och utelämnar fakta är ett viktigt argument för de mindre redaktionerna. Där finns inte samma rädsla för att kritisera någon som i framtiden kan bli ens chef. Det är också här som vi får chansen att visa våra läsare vad som händer.

DN borde själva publicera en artikel där de går igenom de här fallen och förklarar vad läsarna kan förvänta sig framöver. Både publiken och branschen förtjänar svar. Peter Wolodarski måste förklara vad det är som är fel. Är de infiltrerade eller är de helt enkelt usla på källkritik?

Om det inte sker – kan vi åtminstone hoppas att Publicistklubben tar upp frågan till debatt.

Läs även: C – Fantomen är död, länge leve fantomen

Följ mig gärna på X/Twitter