Det brukar sägas att vara folkpartist är att ha bägge fötterna stadigt förankrade i luften.

Att vara centerpartist måste i så fall vara att ha bägge fötterna stadigt rotade i en dröm – flyktig, omöjlig att riktigt greppa eller förklara.

Elisabeth Thand Ringqvist (ETR) föreslås bli ny ordförande för Centerpartiet. Hon visar med all tydlighet att hon, både kommunikativt och politiskt, kommer att fortsätta på den linje som redan är utstakad.

När Annie Lööf insåg att det inte gick att fortsätta på hennes väg avgick hon. Sedan försökte Muharrem Demirok gå i hennes fotspår och misslyckades. Därefter blev det Anna-Karin Hatts tur att försöka.

Centerpartiets plan tycks vara att för fjärde gången föra samma politik, men med en ny person som leder partiet. Man får ge dem beröm för envisheten – men kanske borde de fundera lite på förnyelse?

Att hoppas på att ”Lööf IV” ska nå en framgång som de andra misslyckats med, är att jaga en hägring. Väljarna vill inte ha det Centerpartiet erbjuder i dag, utan något annat.

Den avgörande frågan för Centern är regeringsfrågan. Partiet har gjort den till hela sin existens. Och med en dåres envishet upprepar ETR vad Centern länge har sagt: hon vill byta regering och utesluter samarbete med SD. Men hon ger inget besked om vem som är hennes statsministerkandidat. I sin viktigaste fråga håller man Thand för tunga.

Hon säger också att hon vet att många längtar efter en grön liberalism som vill göra Sverige till ett bättre land. Hon vill dessutom arbeta med att ”maximera” Centerpartiets inflytande.

Så långt är det hon säger ganska rimligt. Det finns en ganska stor grupp som vill ha en liberal politik och som bryr sig om klimat och miljö. Inte minst ekonomiskt finns ett sug efter ett parti som gillar låga skatter och företagande.

Men sedan kommer dikeskörningen. Och som alltid när det gäller Centerpartister finns inga bromsspår – bara accelerationsmärken i asfalten precis innan de kör av vägen.

ETR menar alltså att det maximala inflytande C kan få är tillsammans med de rödgröna. Att Miljöpartiet, som ville öka upplåningen i budgeten med tiotals miljarder, skulle gå med på att sänka skatten. Att Dadgostar skulle avreglera med henne, och att Andersson skulle premiera Centerfrågorna framför V och MP.

Centerpartiet är, som sagt, stadigt förankrat i en dröm.

Väljarna förstår ju det. Partiet är väldigt tydligt med att det enda de bryr sig om är Sverigedemokraterna – att stoppa SD är långt viktigare än att ha något som helst inflytande.

Hade C närmat sig Tidöpartierna den här mandatperioden hade de kunnat få igenom frågor: stärkt äganderätt, värnande om skogen, avregleringar. I stället valde de aktivt bort att ge något tillbaka till väljarna.

Kanske finns det en grupp väljare som gärna dumpar sin politik för att hålla SD borta. Men efter fyra år med Tidö är det allt svårare att skrämmas med vargen. Och vill man ha Andersson som statsminister finns det tydligare alternativ än Centerpartiet. För den som vill sänka skatten och driva frågor om företagande finns Moderaterna.

Själva hoppet om att kunna stänga SD ute från regeringen tycks bygga på en mycket speciell situation: att Tidöpartierna får 46–49 procent av rösterna och att SD är beredda att avstå regeringsplatsen för att C ska kunna ge de där sista procenten.

Alternativet är de rödgröna – men att försöka övertyga bönder om att Centern är det bästa valet, när det finns en uppenbar risk att jordbruksministern blir miljöpartist eller vänsterpartist, blir svårt. Om ens möjligt. Och vem ska då rösta på Centern?

Centerns enda väg till politisk relevans är att bryta med Lööf-eran, släppa fixeringen vid SD och börja arbeta sakpolitiskt. Och faktiskt inse att Sverigedemokraterna blir ett allt mer borgerligt parti.

Om Centern inte gör upp med arvet efter Lööf kommer deras sju svåra år snart att vara inne på en tredje mandatperiod. Då riskerar partiet att åka ur riksdagen – vilket förvisso inte måste vara ett dåligt alternativ.

Centerns framtid är något de själva väljer och har ansvar för. Inför ledarskiftet tycks de ha valt att fortsätta vara irrelevanta.

Det märkliga är att de inte ens kan besvara frågan om varför det är så viktigt att hålla SD borta. I stället är Centerpartiet ett parti för bönder som röstar av identitet, och för en krympande grupp som sitter med sina tummade böcker av Ayn Rand och hoppas att Dadgostar ska ge dem en chans till makt.

Det kommer att bli stor besvikelse bland C-väljarna den dag Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar skrattande går hand i hand in i Rosenbad, eller när Daniel Helldén blir jordbruksminister och börjar göra trädgårdstäppor till naturreservat.

När Hatt avgick menade många att det inte bara handlade om hoten, utan också om relationen till SD – att Hatt ville mjuka upp linjen och gjorde ett slags kabinettsfråga av det. Valet av ETR, och att man tydligt markerar att man inte har någon ny linje med en ny partiledare, ger faktiskt stöd åt misstanken att det finns en mer komplex situation kring Hatts avgång.

Läs även: Karensavdraget och den missförstådda rättvisan

Följ mig gärna på X/Twitter