När tidningen Chef gör en intervju med chefen för utvecklingssamarbetet på ambassaden i Kigali, Rwanda, ges en spännande inblick i svenskt biståndsarbete. Kanske man ska vara mer ärlig och säga skrämmande inblick.

En stor del av det biståndsarbetet går ut på att bekosta doktorandstudier i Sverige.

Det tål att upprepas en gång till. Bekosta doktorandstudier vid svenska universitet. Svenska biståndsbudgeten används för att betala rwandiers studier vid svenska universitet.

Tanken är, helt utan att skämta, att doktoranderna ska återvända till Rwanda för att där berätta hur fantastiskt Sverige är och sedan få andra rwandier att vilja ha det som i Sverige. Under doktorandstudierna ska de marineras i svensk kultur och se den som överlägsen, eller vad man får säga. Sedan ska de tala sina landsmän till rätta. Du betalar för det där.

På gott och ont är den svenska biståndsbudgeten gigantisk. Så sådana här projekt drunknar i siffrorna. Men projekten lyfter fortfarande fram det absurda i projekten.

Utländska studier är inte ovanligt vare sig i diktaturer eller hos terrorister. Det går ett band av akademiska studier i väst från Ho Chi Minh via många av de regeringar som påstås inte förstå yttrandefriheten i väst till 9/11-kaparna. Västliga studier är på intet sätt en garanti för att man ska förälska sig i systemet och vilja införa det i sitt hemland. Det kan lika gärna slå åt andra hållet.

Samtidigt finns ett gammalt problem med dem som åker till väst och utbildar sig. Redan George Orwell skrev om problemet i kolonierna med dem som utbildats i väst. De kom inte hem som fyrar av kunskap och upplysning utan blev snarare skuggvarelser mellan sitt gamla hemland och sin nya utbildning och världssyn.

Perspektivet dryper av moralisk stormakt och kolonial överlägsenhet. Får folk bara se hur fantastiska vi är så kommer de omedelbart att vilja ha det som vi. Ett perspektiv som kollapsat till och med i Sverige där utanförskapsområden breder ut sig och det verkar finnas ett milt intresse av att försvenskas.

Men skam den som ger sig. Siffror anges inte men det sägs att många av dem som har fått de svenska utbildningarna har fått viktiga positioner i landet. Hur de används är oklart. Liksom hur många som inte återvänder till hemlandet.

Förmodligen finns liknande upplägg från fler, till och med väldigt många fler, länder som skickar doktorander och förväntas inympas med svensk demokrati och kultur i stället. Det vore intressant om riksdagens revisorer eller någon annan organisation utvärderade projekten.

Får vi mätbara effekter tillbaka eller är det bara en investering i en person som den sedan ensam drar nytta av? Blockerar de platser som andra doktorander, som betalar själva, hade kunnat få? Har några av de här personerna radikaliserats? Det finns en lång rad frågor som borde utvärderas.

Samtidigt finns det en annan oro som lyfts fram i artikeln. Den nya regeringen har börjat ändra i biståndspolitiken. Projekt likt detta får mindre pengar. I stället har regeringen fräckheten att skicka pengarna till Ukraina. Långt bortom de utmanande chefsuppdragen i länder som Kuba, Rwanda och andra.

Även om det går lite sakta så märks det allt mer att det finns en ny regering. Att det inte längre helt utan reflektion skickas pengar till sådana här projekt. Att pengar i stället går till exempelvis Ukraina.

Läs även: Kulturfascismen i Norrköping