Svensk skola brottas med en lång rad problem. En utbredd uppfattning om att skolan inte nödvändigtvis måste sträva efter att maximera elevers kunskap och få dem att fullt ut förverkliga sin potential ligger ofta som en våt filt över verksamheten. Inom skolan finns en utbredd ideologi som bland annat manifesteras i att skolor hellre har en lika kunskapsnivå än låter de duktiga dra i från och nå sin potential.

Det är så dumt att det borde vara kriminellt, men barn har länge hållits tillbaka för att man prioriterar att eleverna ska ha likartade kunskaper. De duktiga eleverna blir ett hot mot sammanhållningen och hålls tillbaka.

Det rimliga vore givetvis att ha speciella skolor, klasser eller lektioner för de elever som är duktigare eller har mer intresse. När det kommer till idrott har man ofta en annan syn, där är det fint med de som är duktigare och det är jättebra om elever tränar hemma och på fritiden för att utvecklas.

Med andra ämnen, till exempel matematik, är det en annan syn. Där är det inte alls på samma sätt uppmuntrat eller roligt när elever utmärker sig eller tränar hemma. I stället kan det ibland ses som ett problem.

Tidningen Vi lärare har ett reportage där fenomenet illustreras väl. En förälder noterade att sonen började tappa intresset för matte. För att hantera problemet skapade han en matteklubb. För att hitta de motiverade eleverna valde han att lägga sin undervisning på fredag eftermiddag. Barnen undervisades av honom och de fick läxor, men klubben gav spänningar i klassen. Till slut kallades föräldern till rektorn eftersom rektorn ville bli av med otyget att vissa barn lärde sig mer.

– Rektorn förklarade att det är väldigt stora skillnader i kunskapsnivå mellan de som ligger långt fram och de som inte gör det. Klyftan förstärks av Matteklubben och den gör det svårt för läraren att ha bra matteundervisning. Jag förstod det, men sa också att min uppfattning är att klyftan funnits där hela tiden, och att det Matteklubben gjorde var att se till att även barnen som låg långt fram fick ordentligt med stimulans säger föräldern i artikeln.

Det är inte utan undran man ställer sig frågan hur många som fått samma respons på att barn tränas i fotboll eller liknande på fritiden.

Det finns ett reellt pedagogiskt problem som skiljer idrott från matematik. Om några elever drar ifrån så kan de bli uttråkade och tappa lusten på ett annat sätt än barn som till exempel spelar fotboll. Fotbollsbarn kan tillgodose sitt nöje på träningar och matcher även om det är jättetråkigt på gympan.

Poängen är dock en annan. Det finns en ideologisk våt filt över Sverige där jämlikhet värderas högre än spetskunskap. Tanken på elitskolor, elitkurser och särskilda grupper för mer begåvade eller flitiga barn provocerar.

Skolverket har information om särskilt begåvade barn och sedan ungefär ett decennium säger skollagen att de barn som lätt når sina betyg ska ges extra stöd. Det är bra steg och viktigt.

Frågan är om det räcker? Sett både från barnens perspektiv och i ett större perspektiv är det viktigt att utbildningen tar vara på talanger. För eleverna kan stöd vara den avgörande skillnaden mellan att trivas i skolan eller att bli uttråkad och strunta i den.

Sett till en internationell konkurrens är frågan väldigt viktig. Sverige är i dag en del i en global konkurrens och behöver inte minst duktiga ingenjörer och andra tekniker. Extra studier borde uppskattas, på samma sätt som begåvning borde vårdas och utvecklas av skolan.

Oavsett hur man vrider och vänder på frågan är det både för barnen och för landet viktigt att skolan fungerar väl. Elever måste snarare stimuleras att utvecklas snabbare och kunna mer än att det ses som ett problem med jämlikhet.

Det är självklart att det borde tas initiativ för att mer begåvade elever ska kunna få gå i speciella klasser och skolor där de kan få hjälp att utveckla sin begåvning.

Läs även: Alex Schulman och DN:s förfall