Förra veckan skrev den nyvalda centerordföranden Elisabeth Thand Ringqvist en intressant text i Expressen om svenska skolor. Hennes grepp om frågan är ovanligt, men väldigt nyttigt.

Hon lyfter fram att det finns en tydlig skillnad i kvalitet mellan olika skolor, inte minst mellan landsbygden och storstädernas innerstad. Hon hävdar att skillnaden kan motsvara nästan två års utbildning i ämnen som matematik.

I Sverige lämnar betydligt fler elever grundskolan med ofullständiga betyg än i våra grannländer. Samtidigt lägger skolledare orimligt mycket tid på administration. Problemen spänner från detaljstyrning till centralisering och en svag förståelse för lokala förutsättningar.

Det som gör artikeln så intressant är varken Thand Ringqvists lösningar eller problembeskrivning, utan att hon försöker föra en skoldebatt som inte kretsar kring ägarformer. Svensk skolpolitik är fastlåst i diskussionen om ägande, framför allt när det gäller aktiebolag.

Det perspektivet är både absurt och en stor del av dagens problem. Skolor kan vara bra eller dåliga oavsett hur de ägs eller drivs; det är inte där problemen sitter.

Om man betraktar den svenska skoldebatten verkar ingen – jag själv inräknad – egentligen veta hur man åter bygger upp en välfungerande skolgång. Däremot är det lätt att se att få ens försöker.

Friskolefrågan är enkel. Den är full av känslor och grova förenklingar. Ska barnen eller riskkapitalisterna ha pengarna? Ska skolorna dela ut frukt eller vinst? Alla viktiga frågor drunknar i löjliga motsättningar.

Den andra sidan är, i ärlighetens namn, inte mycket bättre. Man hoppar glatt på vänstertåget och konstaterar att byggbolag och matleverantörer minsann får tjäna pengar. Och sedan snurrar debatten ett varv till.

Under tiden lämnar årskull efter årskull skolan med bristfälliga kunskaper. Det finns dock hopp. Gabriel Heller Sahlgren har skrivit en hel del om skillnaderna mellan barn som är födda i Sverige och barn som inte är det, och hur detta påverkar skolgången.

Inte minst handlar det om skillnader i förutsättningar – som att ha två svenska akademiker som föräldrar, jämfört med två utlandsfödda med bristfällig läskunskap.

Men sådana frågor är obekväma. Man kan hamna fel och få skäll. Så i stället skriker man lite högre om ägarformer.

Om debatten slutade att handla om ägande och i stället om kvalitet skulle allt tippa över. Då skulle politiker, debattörer och andra tvingas lära sig helt nya frågor. Frågor om mobbning, sociala medier, enskilda skolors möjligheter att sätta upp regler och genomdriva dem skulle få mer utrymme. Liksom läxor, disciplin och vikten av att lära sig saker utantill.

Bara en så enkel sak som att diskutera möjligheten att stänga de sämsta skolorna – både kommunala och privata – skulle förändra debatten i grunden. Och skiftar debatten bort från det känslostyrda och förenklade finns chansen att nya röster, som förstår skolan och faktiskt har idéer om problemen, kommer fram.

Under större delen av mitt vuxna liv har ägarformerna stått i centrum. Korta inspel om barn till migranter, mobilförbud, omplacering av mobbare, och sedan tillbaka till ägandet.

Att frågan inte tillåts byta fokus handlar förmodligen om något ganska enkelt: Socialdemokraterna är det parti som oftast har högst förtroende i skolfrågor, och det är starkt knutet till just ägardebatten. Skulle fokus flyttas till pedagogik, skolledningens befogenheter och liknande frågor skulle partiet tappa inflytande. Det skulle också innebära ett skifte från känslor till kunskap.

Centerpartiet kommer inte ensamt att kunna vrida frågan bort från ägarfrågan. Men om fler börjar lyfta andra aspekter, och om professionen markerar i debatten går det att skapa ett skifte.

Ett annat argument för att man måste byta fokus i skoldebatten: Över 400 000 elever går i friskolor. Om dessa skolor vore så förfärligt dåliga måste vi ha hundratusentals föräldrar som helt struntar i sina barns utbildning och framtid. Om det skulle vara sant, då har vi ett mycket större problem än utdelad vinst.

Om vi inte accepterar att föräldrar systematiskt negligerar sina barns framtid kan vi väl sluta diskutera ägarformer och börja tala om kvalitet, pedagogik och andra relevanta frågor?

Men kom ihåg, syftet med att diskutera ägande är nästan alltid ett försök att undvika att prata om riktiga lösningar på problem.

Läs även: Är klimatrörelsen en form av nyandlighet?

Följ mig gärna på Twitter/X