Skattefrågan har dominerat de senaste dagarna. Det borde den göra, men på ett helt annat sätt. Med en borgerlig regering borde skattefrågan vara sänkt skatt. Inte höjd, och absolut inte på arbete.

Socialdemokraterna har länge drivit en lögn, som ekats av media, att regeringen vill sänka skatterna för höginkomsttagare genom indexeringen. Så är det inte, indexeringen sker varje år och finns för att undvika att alltför många betalar statlig skatt. Andersson stoppade inte indexeringen under sina åtta år i regeringen. Inget är egentligen nytt.

Men att inflationen driver på gör att de som betalar statlig skatt blir fler. Svenskt Näringsliv uppskattar att det rör sig om upp mot 300 000 som får höjd skatt om inte indexeringen sker. Alltså inte sänkt som Socialdemokraterna hävdar.

Inte heller är det några extrema höginkomsttagare utan de som förra året inte betalade statlig skatt men på grund av inflationskompensation gör det i år.

Att regeringen, framförallt Moderaterna, inte indexerar är ett mycket stort svek, långt värre än andra löftesbrott som vapendirektivet, bensinpriser och liknande. Det är ett svek mot det som borde vara moderaternas själ – att se till att den som arbetar får behålla det som den får som ersättning. För en moderat borde det vara lika självklart att sänka skatten som det är för en socialdemokrat att sticka fingrarna i andras plånböcker.

Finansminister Svantesson har antytt att det är Sverigedemokraterna som är stoppklossen, att regeringspartierna är ense om att indexera men att ”samarbetspartierna” inte vill. I förra veckan rapporterades om att Sveridemokraterna var negativa till indexeringen och ville höja skatten.

Det är en konstig syn på skatt. Bränsleskatter är enormt viktiga för dem, men skatt på arbete kan gärna höjas. Skatter som fördyrar resande är långt mindre destruktiva än skatter på arbete, särskilt som pengarna som nu går till skattehöjning hade kunnat användas, av de som tjänat dem, till bränsle, elräkningen eller liknande. Pengar i plånboken är långt mer värt än sänkta bränsleskatter, elstöd och liknande eftersom de kan användas som man vill.

Före valet var Moderaterna tydliga. Inga skatter skulle höjas. Tji fick folket. På Moderaternas hemsida finns löftet om inga höjda skatter kvar. På samma sätt stannade Moderaternas oneliner ”Lata regeringar höjer skatten, kloka regeringar prioriterar” vid att vara en kul tweet. Och en självpåtagen dumstrut.

Mot detta ställer regeringen nu ett jobbskatteavdrag. Ungefär en miljard mindre än skattehöjningen genom att fler betalar statlig skatt, så inte ens där kan de låtsas som att det inte är en skattehöjning.

Men det är så dumt. Skatterna slår i många fall mot olika grupper. De som drabbas av statlig inkomstskatt kompenseras inte genom jobbskatteavdraget. I ställer skyfflas pengar från dem som förr låg strax under gränsen för statlig skatt till dem som har lägre inkomster.

De grupper som träffas av skattehöjningen är också ofta känsliga för räntehöjningarna, vilket får effekter på konsumtion, som i sin tur påverkar tillväxt, sysselsättning och annat.

Tidöavtalet innehåller en punkt om att vara snälla mot varandra. Men att vara snälla mot väljarna och ta ansvar borde vara viktigare. Det borde kommuniceras tydligt vilket, eller vilka partier, som inte gick med på indexeringen utan ville höja skatten. Det är viktig information för väljarna.

Det är ju inte så att det finns brist på kostnadsposter att spara in på om det finns ett behov av att spendera pengarna. Rader av myndigheter kan avvecklas, biståndsbudgeten kan skäras ner ordentligt och verksamhet kan effektiviseras. Man behöver inte vara särskilt klok för att hitta områden att spara på.

Som sagt. Lata regeringar höjer skatten. Så sluta vara en så lat regering att ni klår folk på deras löner.

Dessutom – hade folket velat ha högre skatter hade de kunnat rösta på Socialdemokraterna. Att de inte gjorde det är en tydlig signal.

Läs även: Feg argumentation för euron