Socialdemokraterna släppte under tisdagen ett par nyheter om sin syn på kampen mot gängen. Först läckte de lite till Expressen och sen hölls något slags, i brist på bättre ord, seminarium i riksdagen. Ett möte, inte i en presslokal utan ett seminarierum, som om riksdagen snarare än partihögkvarteret är den centrala arbetsplatsen, liksom ett försök att verka viktiga. Det finns onekligen en närmast fysisk förnimmelse av Socialdemokraternas värk och smärta efter att få återfå makten. Det är lite rörande att se.

En värk som på sitt sätt är svår att faktiskt förstå. Det är en längtan till en makt utan vare sig mening eller mål, en kärlek till taburetterna. Palmes ord: ”Politik – kamrater – det är att vilja något.” är väldigt avlägsna. Om inte drömmen om att bli minister räknas som att vilja något, men det är snarare ett självförverkligande än en politisk vilja.

Den längtan syns kanske mer än någonsin när Socialdemokraterna talar om brott. Nu är Socialdemokraterna för hårdare tag, för att straffa brottslingar och för att ge polisen verktyg.

Kontrasten mot när de faktiskt hade makt och kunde åstadkomma saker är direkt slående. Det är som natt och dag. I dag pratar inte Socialdemokraterna om förortsbarn som blir avundsjuka på villabarnens Canadian Goose-jackor. I dag pratar Socialdemokraterna om livstids fängelse för 15-åringar.

Socialdemokraternas livstid är dock snällare och mjukare än andras livstid. Som TT fyndigt återger så är skillnaden, enligt S, att:

”Det handlar inte om att låsa in alla unga och ’slänga iväg nyckeln’, som Sverigedemokraterna vill, enligt S.”

Tanken är att unga ska låsas in på livstid, precis som vuxna, men att unga kan friges om de är snälla. Snällheten består till exempel av att gå i skolan, sköta sig och inte bedömas ha risk för att återfalla i brott. Med andra ord ett ganska godtyckligt system med stora möjligheter att utöva press på myndigheter, eller på andra sätt slippa ut väldigt långt före livstiden är över. Idealismen, tron på det goda i oss alla, har inte lämnat Socialdemokraterna.

– Vi kan inte ge upp hoppet om unga människor, oavsett vad de gjort sig skyldiga till.

Oavsett är ett ord med ganska få nyanser. Kanske är det att Anders Breivik hade hunnit fylla 30 som gör att hoppet om honom är borta. Eller så finns hoppet där någonstans långt inne och pyr. Älskar och litar vi bara honom och andra mördare lite lite till så blir de snälla.

De flesta gör dumheter som tonåringar. Konsekvenserna av handlingar är ibland svåra att förstå och saker skenar i väg. Det hör tonåren till. Att däremot skjuta med ett automatvapen in i en folksamling, att skjuta någon på nära håll eller spränga någons bostad, är inte dumheter. Det är inget som råkar hända. Där är det i stället en spärr som saknas och att den skulle skapas genom skolgång och ”att sköta sig” är att spekulera i framtida offer. Att chansa på att mord är något som hör tonåren till och som man växer i från är ett högt spel.

Den andra nyheten, utöver livstid för unga, är arbetsplikt. Unga kriminella ska kunna tvingas till arbete, till utbildning, eller ha en följeslagare under viss tid på dygnet. Tanken är att det ska vara till exempel i kommuner, myndigheter eller statliga bolag. Exempel som ges är städning, klippa gräs eller tvätta bilar.

Märkligt nog nämns också Samhall som arbetsplats. Det blir kanske inte en optimal blandning att släppa in kriminella i en sådan miljö. Risken är uppenbar att de som är i behov av en skyddad miljö kommer att på olika sätt fara illa av att få in kriminella.

Även om utspelet kokar ner till en ganska tunn soppa så finns en fråga som hänger över alla utspel från Socialdemokraterna om brott, särskilt när det gäller gängbrott. Socialdemokraterna styrde under de flesta av åren som brottsligheten exploderade, åren då Sverige gick från att vara ett ganska lugnt land där brottsligheten var under kontroll.

Under de åtta åren satt Magdalena Andersson i regeringen, ett par av dem var hon statsminister. De åren kännetecknades av förnekelse, av uttalanden om att brotten inte skulle drabba utomstående, av påståenden om att debatten drevs av rasism och att hårda tag och straff var fel väg att gå.

Plötsligt svänger det. I stället är det andra bullar. En blandning av hårdhandskar och lovikka-vantar. Det fanns åtta år när det här kunde ha gjorts. I stället blev det åtta år för gängen att växa och sprida sig. År som präglades av förnekelse, trots löften om att alla stenar skulle vändas.

Frågan är – varför ska vi lita på den som orsakade mycket av problemen?

Läs även: M borde reformera ekonomin i stället för könslagen