Moderaterna har ett växande problem. De har parkerat som Sveriges tredje största parti och de tycks inte längre vara den stora motståndaren till Socialdemokraterna. Kritiken internt växer och i stället för att möta problemet väljer Moderaterna ett ännu märkligare område att söka konflikt i. Konflikten är dessutom med de egna väljarna snarare än med andra partier som kan ge nya väljare.

Ulf Kristersson har haft flera framgångar som statsminister. Den främsta är medlemskapet i Nato. Justitieminister Gunnar Strömmer har i stort gjort ett bra jobb men har varit saktfärdig på flera sätt. Fler reformer borde ha gjorts och tempot borde höjas. Den tredje delen av det som borde vara Moderaternas topp – trojkan statsminister, finansminister och justitieminister – Elisabeth Svantesson är närmast osynlig. En finansminister, särskilt borgerlig, borde vara i media varenda dag. Bristen på skattesänkningar och andra reformer är förmodligen en viktig del i Moderaternas kräftgång i opinionen. Går ekonomin bra så går det bra för Moderaterna.

Läs även: Sveriges ekonomi värre än Rumäniens

I ett sådant läge borde Moderaterna söka konflikt i sina starka områden. Då kan de visa sina starka sidor och vinna opinion. Det ger dem en chans att visa sig som ett statsbärande parti.

I stället väljer de en märklig kulle att dö för. Den kommandohöjden de slåss om är en ny lag om könstillhörighet. För att få igenom lagen är det tänkt att runda både remissinstanser och samarbetspartierna. Framförallt är SD och KD emot lagen.

Aftonbladet hävdar att 80 procent av den moderata riksdagsgruppen är emot lagen. Socialdemokraterna har ett stort motstånd där särskilt kvinnoförbundet lett av Annika Strandhäll, som likt en blind höna tycks ha hittat sitt korn, är emot. Det är onekligen konstigt att se Strandhäll både ha rätt och att vara emot sitt parti samtidigt.

Moderaternas hållning är svårare att förstå. De väljer att söka konflikt med sina samarbetspartier i en för dessa viktig fråga, i en för väljare viktig fråga men för väljarstöd obetydlig fråga. Står man och väger mellan M och SD är könstillhörighet en fråga som kan fälla utslaget. Ingen kommer att tacka Moderaterna genom att byta parti.

Internt finns ett stort problem i både M och S. Väldigt många, på alla nivåer i partierna, är missnöjda eller oroliga. Samtidigt accepteras ingen debatt. Företrädare för nej menar att de är rädda för att stämplas som HBTQ-fientliga. Partierna i sin tur sägs ha samma oro – att hamna i konflikt med HBTQ-rörelsen. Besluten verkar styras av några få och en rädsla för extern kritik.

På många sätt påminner situationen om flyktingdebatten. Det finns många kritiker, de körs över och det saknas en riktig debatt. I stället skräms människor och partier till tystnad genom hotet om en skamstämpel. Förra gången rasism, denna gång är det HBTQ-fientlighet.

Ytterligare en parallell är skattefinansieringen av Public Service, där stora delar av riksdagsgruppen säger sig ha blivit tilltryckta och ha röstat mot sin övertygelse. Frågan är varför riksdagsgruppen låter sig reduceras till ett knapptryckarkompani?

Det finns situationer där en partiledning ska, kan och bör köra över väljare och partiaktiva. Det här är inte ett av de tillfällena. I stället är det dags att hitta en utväg innan det går illa.

Utvägen är att låta frågan gå på remiss. Det ger en förankring och en möjlighet att få bort de sämsta delarna av förslaget, med lite tur stoppa hela lagstiftningen. Låt instanserna ta smällen och stoppa sen förslaget.

Flytta fokus till ekonomin och lös problem där. Inget val kommer att vinnas genom hur man tar ställning i könsidentitetsfrågor, däremot kan väljare förloras av samma frågor. För Moderaterna är det lag och ordning, ekonomi och försvar som är de viktiga frågorna.

Sverige har ett akut behov av regelförenklingar för företag och sänkta skatter. Däremot saknar vi akut behov av en ny könsidentitetslag.

Läs även: Skogkär: Kön är mer än en känsla