Socialdemokraterna försöker nu hävda att de alltid har varit för en stram invandringspolitik. Andra partier opponerar sig och menar att Socialdemokraterna ljuger. Men så länge det är partier som träter och ingen medial granskning sker har Socialdemokraterna goda chanser att vinna. De vet det, och de vet att de har vunnit förr.
Den senaste socialdemokratiska bluffen är att de drev igenom ett paradigmskifte inom migration och att de alltid har varit för en strikt reglerad migration. Påståendet förvånar många. Socialdemokraterna var ju på andra sidan och brunsmetade alla de kom åt. Försöket att skriva om historien uppfattas av många som ett vansinnesprojekt där folk kommer att skratta.
Oisin Cantwell på Aftonbladet beskriver det som närmast sovjetisk fräckhet och i Expressen har en debatt pågått mellan partisekreterarna Karin Enström (M) och Tobias Baudin(S) om Socialdemokraternas sena uppvaknande.
Breddfull av självförtroende skriver Karin Enström att:
”Det är knappast någon som köper Magdalena Anderssons och Tobias Baudins alternativa verklighetsbeskrivning.”
Det är ett återkommande tema, att ingen tror på S. Men då måste man fråga sig varför de skulle driva en lögn om ingen tror dem.
Det finns flera svar på den frågan. Det enklaste är att de har gjort det förr och det gick bra. Det andra svaret är att de aldrig får jobbiga frågor av media. Socialdemokraterna är medvetna om att de har en god chans, att det till och med är sannolikt att de klarar att vinna den här striden.
Att Enström lutar sig på sanning må ge henne självförtroende. Baudin å andra sidan är medveten om att det viktiga inte är att ha rätt utan att vinna. Han kan mycket väl segra.
Iraks invasion av Kuwait sommaren 1990 drev upp räntorna och gjorde därför högt belånade fastigheter svårfinansierade. I oktober 1990 ställde finansbolaget Nyckeln in betalningarna och gick i konkurs. Det blev startskottet för finans- och fastighetskrisen på 90-talet. I februari 1991 lade den socialdemokratiska regeringen fram ett stödpaket för att mota en kommande kris.
Den ekonomiska krisen spelade in stort för maktskiftet 1991 när Bildt tog över och styrde i tre år. Hårda besparingar, bitvis tillsammans med Socialdemokraterna, vände krisen ganska fort. Men det tog tid för ekonomin att läka och det var en djup kris.
När Göran Persson efter Socialdemokraternas valseger 1994 blev finansminister fortsatte han i stort i samma spår som Ann Wibble hade dragit upp. Oviljan att byta politik ledde till vad som ibland har kallats för ett andra rosornas krig. Facket och Persson mätte sina krafter.
I den socialdemokratiska mytologin är det en annan tidslinje. Där sänkte regeringen Bildt skatterna, knäckte den svenska ekonomin och sen skred en närmast messiansk Göran Persson in på scenen och var tvungen att städa upp efter Bildt och Wibble. Kraschen i Nyckeln, den internationella lågkonjunkturen och att ekonomin befann sig i närmast fritt fall innan valet suddas ut. Allt började med Bildt.
Historia är inte alltid att återberätta vad som har skett. För Socialdemokraterna handlar historia lika mycket om skuld, om att kunna få fördelar nu och att ha argument för att motivera den egna rörelsen.
Som Orwell beskrev i dystopin 1984 så har alltid Oceanien varit i krig med Eurasien. Borgerligheten orsakade 1990-talskrisen och Socialdemokraterna har alltid varit för en stram invandring med hårda krav.
Många tror i dag att det var skattesänkningar 1991-1994 som orsakade krisen och att Göran Persson räddade Sverige. Detta trots att Kjell-Olof Feldt som tidigare var finansminister tagit på sig mycket av skulden.
Det är en viktig bit för att förstå hur Socialdemokraterna kan våga sig på ett sådant här vågspel.
Den andra viktiga biten är hur Socialdemokraterna inte längre utsätts för drev eller jobbiga följdfrågor. Flera skandaler, till exempel kränkraftsnedläggningen, riksdagsledamoten Jamal El-Hajs relation till Hamas och nu senast frågan om var Socialdemokraterna egentligen stod i invandringsfrågan de senaste tio åren, är närmast förlamade.
Avslöjanden görs och publiceras av mindre aktörer men tas aldrig upp av de stora medierna. När jobbiga ämnen hanteras ställs sällan djupare följdfrågor. Politiker kan tryggt besöka en tv-studio utan oro att få jobbiga frågor om andra saker.
Att ha en rad frågor, uppbackade av citat, som ställs till flera ledande socialdemokrater nästa gång de är i tv, skulle kunna stoppa möjligheterna att ljuga. Men det görs inte, i stället reduceras frågan till ett lite tröttsamt gräl på sociala medier och på Expressens debattsida.
Där finns ett stort demokratiskt problem som också förklarar hur man vågar ge sig på en sådan lögn. Lögnen borde vara ett riskabelt spel men Socialdemokraterna tycks förvissade om att de kommer att vinna.
Karin Enström borde inte alls vara så självsäker i sin syn på vilka som köper Magdalena Anderssons och Tobias Baudins historieskrivning. Så länge de stora medierna inte rör frågan och granskar duon kommer frågan om trovärdighet aldrig ens väckas. Då kan Socialdemokraterna komma undan med sådana lögner.
För många är det ett partipolitiskt käbblande om inte media tar i en fråga och driver den åt något håll. Sådant käbbel tenderar att vara mindre intressant än att se på någon tv-serie eller umgås med familjen.
Politiskt är det långt viktigare vad folk tror är sant, och viktigt, än vad som faktiskt är sant.
