Svensk miljöpolitik är byggd på uppfattningen att Sverige är världens medelpunkt. Världen tittar med förundran på Sverige, både om vi ska sätta på oss ledartröjan eller ej och för att se om vi kommer att rädda världen. De kinesiska koldioxidutsläppen i år motsvarar de svenska, om de är oförändrade, för de kommande 350 åren ungefär. Trots det verkar det fattas ödesbeslut nästan dagligen i Sverige. En politik som fokuserade på de stora utsläppsländerna hade varit långt mer effektiv.
Klimatpolitiska Rådet har i sin rapport kritiserat regeringen. Inte oväntat, det är lite av deras jobb och syfte. Det sker varje år och det kommer att ske nästa år igen och året efter. Slutar de kritisera är det ju svårt att se varför de finns, vilket det förvisso även är när de kritiserar.
Sverige har en särskild form av nationalism eller nationell myt. Det finns en föreställning om att vi är världens medelpunkt, att kring oss stormar det och vilsna länder söker stöd och ledning. Så Sverige måste sätta på sig en massa olika ledartröjor så att världen förstår vartåt de ska gå. Oftast lyssnar de ändå inte, utan i de fall Sverige syns alls i frågan är det oftast mer av en dumstrut än en ledartröja. Men skam den som ger sig. Nästa gång blir vi nog ledande.
Miljöpolitiken utmärks av den myten. Sverige har en tiondels procent av världens utsläpp. Den tiondelen av en procent verkar vara exakt där balanspunkten står. Världen står och faller med den tiondelen. En tyst värld, trollbunden av häpnad, följer vad Sverige beslutar. Kommer Tidöpartierna skjuta lite på minskningar av transportutsläppen till priset av att Maldiverna blir ett modernt Atlantis?
På tal om Maldiverna, som slukas av havet på grund av världens utsläpp, så håller landet på att bygga eller bygga ut fem flygplatser nu. Flygskammen tycks mindre än turistinkomster.
Jämför man mellan Sverige och världens mesta utsläppsland Qatar, är skillnaden slående. Sveriges utsläpp av koldioxid är 3,82 ton per person och år. Qatar släpper ut 34,4 ton per person och år. Nästan tio gånger mer per person. Med en befolkning på drygt två miljoner lyckas landet trots det släppa ut dubbelt mot Sverige. Halverar Qatar sina utsläpp av koldioxid motsvarar det ungefär hela Sveriges utsläpp.
Men det är inte den där magiska tiondels procenten som svenskarna står för utan en del i de grå anonyma utsläppen. Kina, om man gör en annan jämförelse, står för 33 procent av de globala utsläppen. Kinas utsläpp på ett år motsvarar ungefär de svenska utsläppen, om de är oförändrade, till år 2353. Det är ganska många år. Men som sagt, det är den där lilla svenska tiondelen som är viktig.
Kanske ska man inte vara alltför deppig kring utsikterna. I senaste SOM-undersökningen tycker ungefär 70 procent av det tillfrågade att det är bra att staten satsar mer i de länder som påverkas mest. Ungefär lika många tycker att satsningar i världens fattiga länder är bra.
Men det kanske mest intressanta är den spricka som börjar uppstå mellan folk och politiker om vem som har huvudansvaret. När miljökonferenserna slutar med att de länder som historiskt släppt ut ska betala till andra länder landar befolkningen i att det är de länder som nu släpper som ut ska betala. Alltså inte Europa och USA utan Kina, gulfstater och andra stora utsläppare. Folket har den för politiker så märkliga uppfattningen att det inte handlar om att känna ånger och kritisera sina föregångare utan att ändra saker.
Sprickan politiskt märks på annat håll också. Bland det Socialdemokraterna nyligen uppmärksammat som i behov av förnyelse är deras miljöpolitik. De har upptäckt att den slår hårt utanför storstäderna. Alla kan inte åka kollektivtrafik, ha senaste elbilen och köpa svindyr ekologisk mat. Ljud förflyttar sig med runt 1200 kilometer i timmen, utom politiska budskap som tar runt 20 år att färdas från landsbygd till stad.
Regeringens omläggning av miljöpolitiken ligger lite i tiden. Folk hyser mindre stöd för symbolpolitik än politikerna. Det finns också mindre stöd för den magiska tiondelens avgörande betydelse för att lösa problem.
Klimatpolitiska rådet utsågs av S/MP-regeringen 2017 och rådet föreslår sedan själva sina efterträdare, vilket ska stärka oberoendet. Så kan det gå.
En del av Klimatpolitiska rådets kritik är att det saknas en sammanhängande berättelse om klimatomställningen. Det finns till och med en särskild punkt om detta.
”Utveckla en tydligare, övergripande berättelse om Sveriges klimatomställning.”
I stället för att skapa en ”tydligare, övergripande berättelse” vore det bättre om rådet släppte fokus från den magiska tiondelen och i stället kunde ägna sig åt att ge råd om hur man kan påverka andra länder.
Kan man som sagt få ner Qatars utsläpp till hälften så motsvarar det nollutsläpp för hela Sverige.
För en lekman verkar det både enklare och billigare än att jaga utsläpp i Sverige. Men det kräver att vi gör upp med både myten om ledartröjan och Sverige som miljöns fokalpunkt. Det skulle kraftigt skulle underminera miljörörelsen och miljöpolitiken, så det kommer inte hända.
Politisk kortsiktighet verkar viktigare än miljönytta.
Läs även: Kinas kolkraft enorm miljöbov
