Facebook noscript imageHjort: Vilken roll har Moderaterna i svensk politik? 
Hjort: Vilken roll har Moderaterna i svensk politik? 
Moderaternas problem går djupare än partiledare. De måste hitta en egen roll. Foto: Christine Olsson/TT
Moderaternas problem går djupare än partiledare. De måste hitta en egen roll. Foto: Christine Olsson/TT

Det största hotet mot Moderaterna är inte Ulf Kristersson utan att partiet inte längre ger ett bra svar på varför man ska rösta på dem. Från att en gång stått för frihet och tydliga idéer reduceras M allt mer till ett ”inte-S” – och väljarna märker det.

Utan att det egentligen är ett uttalat avgångskrav lyfts allt oftare frågan om Moderaterna borde byta partiledare. Den underliggande frågan är om Ulf Kristersson lyckas leda sitt parti. Ofta handlar det om enskilda sakfrågor som väcker kritik, men i botten finns också en känsla av att partiet har tappat sin själ. Lite som att komma hem och allt står på sin plats – men någon har tapetserat om.

Problemet är kanske inte Kristersson själv utan något större: Moderaternas identitet. Partiet bildades som en motkraft till den växande socialdemokratin och har alltid hållits samman mer av aversion mot Socialdemokraterna än av en gemensam idévärld.

Oavsett vilka frågor som diskuteras finns ofta båda sidor representerade i Moderaterna. I Israelfrågan finns både Gunnar Hökmark och Carl Bildt. Det finns republikaner och monarkister, hög- och lågskatteförespråkare och otaliga andra motsättningar. Endast Socialdemokraterna kan sägas rymma en ännu bredare kyrka. I dag löper dessutom en spricka mellan Reinfeldts ”nya moderater” och Tidö-moderaterna, vid sidan av den klassiska konflikten mellan liberaler och konservativa.

Den kanske största svagheten i dag är att det saknas ett tydligt skäl att vara moderat – bortom att ogilla Socialdemokraterna. Kan någon på 30 sekunder förklara vad Moderaterna står för? Där det förr var enkelt att svara ”frihet” eller ”skattesänkningar” är det i dag svårare.

Det partiet behöver är inte främst en ny partiledare, utan en idé som engagerar: en Boman-liknande tro på individen och friheten, eller kanske ett mer pragmatiskt intresseparti för alla de som arbetar, betalar skatt och vill leva sina liv i lugn och ro.

I dagsläget är det ofta enklare att motivera varför man ska rösta på M för att blockera S och MP, än att glädjas åt att rösta på partiet i sig. Kristerssons största politiska gärning är att han lyckades samla partierna i Tidö. Men Tidö är också otydligt: blir det några reformer som sätter avtryck på samma sätt som friskolereformen eller jobbskatteavdragen?

Läs även: Nästa val handlar inte om att älska Tidö – utan om att stoppa Andersson

I stället för att ena partiet bakom en tydlig idé har konflikterna fått växa. När Moderater inte kan enas om vad som är bra ger de sig gärna på varandras svagheter. Partiet blir reaktivt: man accepterar ofta Socialdemokraternas problemformulering men erbjuder en något annorlunda lösning.

Det gäller klimat, bidrag, kriminalitet och mycket annat. Moderaterna delar i stort Socialdemokraternas världsbild men föreslår en snålare eller mer marknadsnära variant. Synen på kriminalitet är ett exempel: fokus ligger på rehabilitering snarare än på att förhindra nya brottsoffer.

Vill Moderaterna bli starka måste de erbjuda ett tydligt alternativ – inte bara vara ”inte-S”. Annars gynnas Socialdemokraterna, som i mittenläge alltid har ett övertag.

Det märktes i somras när biståndsminister Benjamin Dousa fick igenom en tvärvändning i Israelfrågan. Skiftet beskrivs i efterhand som en kupp. Plötsligt föll förtroendet för Kristersson som en sten. Borgerliga väljare delar inte Palestinarörelsens världsbild och reagerade med bestörtning.

Ett annat exempel är statens roll. Det fanns ett brett mandat för att minska aktivismen, skära ned på myndigheter och åter göra staten till en ämbetsmannastat – en service till medborgarna snarare än en ideologisk plattform mot medborgarna. Men väljarnas förväntningar infriades inte.

När Moderater går vänsterut slipper de kritik från vänstern, men tappar väljarnas förtroende. Och den breda kyrkan inom partiet är sådan att den enda vägen till respekt är att vinna val. För att vinna val så måste Moderaterna också kunna säga varför.

Moderaterna riskerar annars att gå samma väg som Liberalerna. För tjugo år sedan fick L över 13 procent i valet. I dag ligger de under 4. Frågar man varför man ska rösta på dem blir det tyst. Vilken nytta gör Liberalerna? Vilken funktion fyller de?

Moderaterna är inte där ännu. Men från 30,1 procent år 2010 till 19,1 procent 2022 har fallet varit stort. Det handlar inte bara om politiskt innehåll utan om tydlighet. Under Alliansens första år var Moderaterna väldigt tydliga. I dag är de otydliga.

Och rösterna är därmed också betydligt färre.

Läs även: Magdalena Anderssons tystnad gör hatet rumsrent

Klas Hjort

Mejl: klas.hjort@bulletin.nu

Ledarskribent på Bulletin med politisk tjänstemannabakgrund både från Riksdagen och Europaparlamentet.