Sveridemokraterna har varit den dominerande frågan i den politiska debatten och politiken i Sverige i över ett decennium. Måttstocken för mycket av politiken har varit vem är nära SD och långt borta. Överenskommelser har ingåtts och avslutats. Politiker har kastats ut från sina partier efter att ha druckit öl med Sverigedemokrater. Sverigedemokraterna är förmodligen det enda som varit större än regeringsfrågan.

Decemberöverenskommelsen slöts 2014 med det explicita syftet att stänga Sverigedemokraterna ute från politiken. Svensk politik skulle hållas fri från SD. Åtta år senare är det nog bara i Centern som ambitionen finns. Sverigedemokraterna finns tydligt med både i idédebatten och i riksdagens stöd i många frågor och de är tillsammans med Liberalerna underlag för en M/KD-regering.

C har en egen linje där de oavsett vad det röstas om blir ett nej om SD i någon form står bakom förslaget. Ett exempel på det är från i fjol då ett förslag där SD ingick bland undertecknarna föll. Förslaget var att bibehålla 21 år som gräns för anhöriginvandring vid giftemål. Centern förvisso stödde förslaget men inte i kammaren så förslaget föll. Trots att det var ett förslag de stod bakom.

De andra partierna har en mjukare hållning. Förslag från SD kan få stöd och vinner då och då. Det finns sakpolitiska uppgörelser och SD ingår i ett underlag till en eventuell M/KD regering. På så sätt är de ett av många partier.

En märklig situation uppstod när det föreslogs, från fackligt håll, att S borde höja pensioner med stöd av SD. Men så fort frågan ställdes om samarbete så reducerades det till att SD skulle få rösta på förslaget. SSU har drivit en liknande linje. Det finns en insikt om likheten i flera frågor, men en lika stor rädsla i att förhandla.

Paradoxalt har försöken att minska SD i de flesta fall kapitalt misslyckats. Väljarna har inte känt igen sig i de andra partiernas beskrivning av SD som oreformerat sedan Anders Klarström tid. Det stärker bilden av ohederlighet och politikerförakt. Inte minst DÖ skapade en position för SD att ställa sig vid sidan av politikerföraktet. Liksom att som enda parti kunna säga att de var utan ansvar för åren som följde. Inte minst Centerpartiet har genom att underordna sin egen politik under motståndet mot SD kommit att bli en av de effektivaste säljarna för SD.

Den parlamentariska situationen har också givit SD en annan form av inflytande. I frågor där C sluter upp med forna alliansen får SD utslagsröst och kan driva regeringen framför sig. I vissa fall blir eventuella förluster så besvärande för regeringen att de måste byta fot. Vet regeringen att de kommer att förlora så kan de låtsas byta uppfattning och därmed bli en vinnare. Nato och vapen till Ukraina är sådana exempel. Regeringen är tvärt emot tills det visar sig var majoriteten finns och då byter de snabbt uppfattning.

Läs även: Hjort: När Åkesson fick socialdemokraterna att bli Nato-vänner

Där det är mer komplext är framförallt migrationspolitiken. Där har å ena sidan flera förslag från SD tagits upp av andra partier. SD är först ut och andra partier antingen anpassar sig till SD eller till en politisk verklighet. Å andra sidan kan brunmålningen av SD ha försenat en sådan process. Partierna har velat skifta position till en som ligger nära SD, men avstår av risk för att få kritik. Där har paradoxalt SD bromsat en utveckling.

Konkret finns exempel på att andra partier tagit positioner som SD hade långt tidigare. För att ta några exempel mellan Sverigedemokrater och Socialdemokrater: Efter år av kritik har Socialdemokraterna ändrat sig så att de numera är för att Sverige ska ha en invandring på Europanivå och att flyktingar skall hjälpas nära sitt hemland. Även synen på arbetskraftsinvandring är likartad. Socialdemokraterna hävdar givetvis att det är skillnad inte minst i orsaken till förändringen, men lagtexter skulle kunna bli lika. Antagligen finns en dubbel oro, dels att anses som en kopia och väljare söker sig till originalet, dels att hamna i sin egen kritik från några år tidigare.

Michael Arthursson, Centerns partisekreterare, sa i en intervju för ett par år sedan att det inte fanns efterfrågan på Sverigedemokraternas politik, men på politik som löser problem med segration. Ser man hur de flesta partierna närmat sig SD blir hans uppfattning en rätt träffande ordlek.