Magdalena Andersson höll i går ett linjetal. Sådant brukar vara roliga framträdanden. En liten grupp partiaktiva som applåderar inför journalister. Talet ska förmedlas av media men paketeras för de partiaktiva vilket gör det lite märkligt att se.

Socialdemokraterna vet att de har problem som är värre än fantomsmärtorna efter regeringsmakten. Vem vet när de kan få tillbaka den. Det kan vara svårt att återta makten denna gången. Magdalena Anderssons grepp om partiet är svagt. Hon är verkligen ingen Göran Persson. De vet att de har ett ledarskapsproblem där Andersson är en kompromisslösning- Tar man fram en ny politik så får kanske alla känna att de är med och utvecklar politiken. Då behöver de inte lyda utan stöttar det som de har varit med och tagit fram.

Socialdemokraternas vision verkar vara ”Tillbaka till framtiden”. De tittar drömmande tillbaka till en tid när de var starka, när de styrde ensamma och partiet hade nästan varannan väljare. Om de har samma politik en gång till, då måste de väl få samma väljarstöd igen, eller hur?

Tonen sattes redan av Tobias Baudin. Han slår fast att ”SD-regeringen” splittrar Sverige och att det krävs sammanhållning. Han verkar inte reflektera över hur utestängandet av SD och dess väljare påverkat den politiska splittringen. Han tycks inte heller tänka på att försöken att underminera regeringen med en konspiration om att de inte styr är en annan del av splittringen. Vill man ha sammanhållning är väl vägen dit åtminstone en utsträckt hand, om inte en öppen famn?

När Andersson talar finns det två berättelser som vävs ihop. Den ena är att Sverige är sämre av marknadmisslyckanden, att staten inte har tillräckligt med makt. Den andra och mer subtila är försöket att väva ihop begreppen Socialdemokraterna och Sverige.

Socialdemokraterna har länge haft svårt att skilja på parti och stat. Det är kanske därför fantomsmärtorna är så svåra. Men mer nytt är Anderssons försök att få in Sverige och skapa en socialdemokratisk treenighet bestående av nation, stat och parti. Till exempel är det osvenskt med marknad på många områden. Sverige ska åter bli mer som Sverige säger Andersson, men menar egentligen bli socialdemokratiskt. Det verkar som om de har en slogan klar: Sverige, det är Andersson. Ju mer socialdemokrater får styra, desto svenskare.

Ibland kan man nästan tro att Socialdemokraterna kommer att föreslå en språkreform där ord som bra, god och liknande ersätts med ”socialdemokratisk” eftersom de ändå är redundanta.

Det är enkelt att förstå varför socialdemokrater applåderar Andersson. Hennes budskap är lika enkelt som trumpskt. Problemen i Sverige, skolan, vägarna, tågen, vården, omsorgen och mycket annat kommer av att det offentliga inte längre styr. Hade det bara varit kloka socialdemokrater som bestämt hade problemen inte funnits.

Budskapet är ett effektivt bondfångeri. Hennes parti är hjältar, de kan stoppa alla problem, få ordning på saker igen. Bara marknaden tyglas. Andersson säger att marknaden är en god tjänare men en dålig herre. Vad hon borde förstå att det är ännu värre när politiken slutar vara tjänare och blir herre.

Ett väldigt långt sjuttiotal sträcker sig in en bra bit på åttiotalet. Kanske rör det sig om en helt kvartssekel som är galet. Kostnaden var enorm i form av inflation, dålig tillväxt och uteblivna reallöneökningar. Till och med Socialdemokratin förstod att det var vägs ände och avregleringarna började. Märkligt nog uppstod ganska snart förbättringar för vanligt folk. 90-talet bär med sig den läxan. Men framförallt efter finanskrisen uppstår en ny tanke. Det offentliga måste stå starkt. Det offentliga ska satsa, styra och peka ut en riktning.

Det finns inte bara demokratiska problem med det, utan också ekonomiska. Resurser styrs fel. Ett gott exempel är de gröna bubblor som både vuxit fram och sen spruckit. EU delar samma tanke och lägger ytterligare ett lager regleringar på allt.

Tanken går inte bara tillbaka till Socialdemokraternas drömska minnen av åttiotalet utan hela vägen till åtminstone Platon. De kloka, de visa och duktigaste ska styra. Filosoferna som Platon säger. Det är drömmen.

Verkligheten är Magdalena Andersson, Annika Strandhäll, Anders Ygeman, Ardalan Shekarabi och Morgan Johansson. När det är de som är filosoferna som ska bestämma blir Anderssons drömslott inte längre lika vackert. Tar man ett steg ytterligare och tänker på partisterna som satt och applåderade blir det lite ruskigare. De tycks på riktigt tro att Sveriges problem är att det gänget har för lite makt över sina medmänniskor.

I slutändan är makt ett nollsummespel. Antingen bestämmer du eller någon annan över ditt liv och din familj. Bestämmer vilken skola, vårdcentral och annat ni ska gå till. Bestämmer vilket tåg eller buss man åker med och bestämmer en hel massa annat som du själv väljer i dag.

När Andersson pratar om att ta tillbaka kontrollen är det över oss. Felet hon ser är att vi har för mycket att bestämma över själva och minskas bara vår makt över våra liv så blir det bra. Vi är problemet, de är lösningen.

Läs även: Folklistan ser ut att bli ett magplask