Socialdemokraternas partihögkvarter ligger på Sveavägen 68 i Stockholm och kallas ofta kort och gott för ”68:an”. Det beskrivs ofta som en slags bunker där det är nästintill omöjligt att kika in.

Men de senaste skandalerna har gett en glimt av insidan. Man kan se framför sig hur partiveteranen och vd:n för AIP, Daniel Färm, kliver in i hissen. Partisekreterare Baudin säger ”God morgon” och får en fräsning till svar. ”AIP är redaktionellt fristående, jag får inte prata med er.”

Någon kvart senare upprepas samma scen vid kaffemaskinen, senare vid lunchborden och under resten av dagen. Ingenstans kommunicerar Färm med partiledningen om vad som händer. Han är fristående. Möjligen tillåter hans samarbete att läsa partiledarens twittrande.

Friståendet illustrerades tydligt av DN för någon vecka sedan, när de till och med intervjuade en anställd på trollfabriken utan att förstå kopplingarna till Socialdemokraterna. 14-åringar som ser en mejladress till AIP förväntas tydligen förstå att det är Socialdemokraterna som vill understryka sitt redaktionella oberoende och därför använder en annan avsändare. Medan DN misslyckas få ihop kopplingen trots att de befinner sig i partihögkvarteret.

Om 14-åringarna är så bildade bådar det onekligen gott.

Att tramset med redaktionellt oberoende är ett sätt att skapa en brandvägg är tydligt för alla som inte vägrar se. AIP är en integrerad del av partiet, vars syfte är att sprida dynga och lura människor – och nästan ingen har en aning om vad AIP Media egentligen är.

Tittar man närmare på AIP finns flera intressanta saker. Styrelseordföranden är Socialdemokraternas partikassör och en erfaren räv. Han har suttit i styrelsen för många av spelbolagen som partiet har ägt.

Partiet har också sagt upp en journalist och i stället anställt en person som arbetar med ”digital produktion” – en omskrivning som inte är särskilt svår att tolka.

Framför allt blir det tydligt när bolaget kommunicerar att man fått extra resurser för att ”utveckla nya kanaler och metoder för att sprida journalistik till nya målgrupper”.

Det kan vara värt att påminna om att Färm gick upp i falsett och menade att det inte fanns någon satsning på unga och barn, utan att alla var välkomna att läsa.

Färm har också en intressant historia. De första trollkontona dyker upp redan när han har sin första anställning på den S-märkta tankesmedjan Tiden. Sedan följer de med honom över till AIP. Kanske är han partiets trollfar.

Inom fysiken fick Heisenberg stort genomslag med sin osäkerhetsprincip: en partikel kan antingen ha position eller hastighet, men inte bägge samtidigt. Den har gett upphov till en mängd skämt, där det mest kända är Schrödingers katt.

AIP är ett slags Heisenbergs tidning. När man beter sig illa och smutskastar är det en fråga om redaktionellt oberoende. Färm har ju en sådan integritet att han inte ens hälsar på partiledningen i hissen. När det gäller trollkonton är det tvärtom. Då vet alla att AIP är en organisk del av Socialdemokraterna. Det finns inte en fjortis på Tiktok som inte besitter djupa kunskaper om AIP:s ägande och årsredovisningar.

Och mönstret fortsätter. När det gäller presstöd är AIP en vanlig tidning som både ska få och har fått stora summor i stöd. Men när staten vill ha momspengar, vilket vanliga tidningar betalar, är AIP plötsligt en medlemstidning som inte behöver betala moms.

Beroende på vem som tittar och varför har AIP en förmåga att byta skepnad. Det är imponerande. Men hjälper det dem att undvika frågor?

AIP må ha ett ”redaktionellt oberoende” för att smutskasta och sprida dynga i politiken. Det är ett märkligt sätt att runda det faktum att de rapporterar till medlemmar i partistyrelsen.

Men det viktigaste är egentligen något annat. Under sin 25-åriga historia har tidningen fått uppåt hundra miljoner kronor i presstöd enligt tidningen Fokus. Den stora fråga,som måste få ett svar, är hur mycket av presstödet som har använts till att driva trollkonton.

Som det ser ut i dag används skattepengar för att avlöna de personer som arbetar med digital produktion för att nå nya målgrupper. Det är ett ganska tveksamt användande av skattepengar. Milt sagt.

Som alltid duckar Magdalena Andersson. Hon som står i första ledet och alltid vill kasta både första och största stenen är som vanligt försvunnen när det börjar blåsa. Hon hålls alltid ren och fri från ansvar.

Men frågorna börjar stapla sig och den kanske viktigaste är i vilken grad skattemedel har använts för att finansiera hennes trollfabrik.

Läs även: En trollfabrik är en trollfabrik – men behandlas de likadant?

Följ mig gärna på X/Twitter