I förra veckan träffades statsminister Ulf Kristersson och den tyske förbundskanslern Olaf Scholz. Utöver vikten att statsministrar för två varandra närstående länder träffas fanns en intressant fråga för diskussion: energi, även om det kallades grön omställning.

Den tyska gröna omställningen har inte varit helt lyckad. Nedstängningen av kärnkraft, ett ideologiskt beslut, har ökat energipriserna i stora delar av Europa. Det blev snarare energikris än grönt eftersom vinden har fräckheten att inte alltid blåsa.

Den tyska satsningen för att täcka hålen efter kärnkraften är förstås bredare än bara vindkraft. Det har också gjorts stora satsningar på kolkraft och fossilgas för att kompensera bortfallet. Tyskland har på ett par år gått från att vara stor nettoexportör av el till att bli stor nettoimportör.

Sverige har haft låga energipriser, trots att kostnaderna här har rusat, om man jämför med Tyskland. Att skillnaden mellan tyska och svenska elpriser kan upprätthållas handlar delvis om begränsad överföringskapacitet. Vi kan helt enkelt inte skicka mer el till Tyskland och därmed kan vi ha ett lägre pris än där.

Det gillar inte tyskarna. Tyskland ser gärna att Sverige tar en större del av smällen för deras misslyckade energipolitik och ökar överföringskapaciteten. Då jämnas priserna ut. Tysklands priser sjunker och svenska stiger. Förmodligen kallas det klimaträttvisa.

Regeringen har valt att pausa expansionen av överföringskapacitet till Tyskland, den så kallade Hansa powerbridge. Tyskarna är – fullt förståeligt – inte glada. Men för Sveriges del är det viktigt eftersom det inte finns några skäl för oss att betala för tyska misslyckanden.

Det finns en fantastisk ironi i den tyska hållningen. De stänger ner sin kärnkraft och får kaos i priser och i leveranssäkerhet. Sverige gör en småskalig nedstängning jämfört med den tyska och drabbas av liknande men mindre konsekvenser. Men vi försökte hantera situationen med löften om utbyggd kärnkraft.

När regeringsskiftet hade skett gick svenska Uniper ut och ville bygga ny kärnkraft i Sverige. Alla var glada tills ägaren, tyska staten, förstod vad som hade skett. Då tvingades Uniper backa. Tyska staten kunde ju inte stänga ner kärnkraft i Tyskland och öppna ny i Sverige. Hoppsan!

Den tyska kärnkraftsnedläggningen är fulare än den svenska. Den är både mer omfattande och smutsigare än den svenska. Det är faktiskt möjligt.

Den tyske journalisten Daniel Graeber har skrivit en bok om frågan och har intervjuats i tidningen Näringslivet. Boken heter ”Habecks hemliga filer: Hur De Gröna vilseledde om att fasa ut kärnkraften”. Habeck är miljöpartist, vice förbundskansler och minister för ekonomi och miljö. Dessutom en ful fisk.

Den tyska planen var att stänga ner kärnkraft, ersätta temporärt med gas och kol för att sen bli helt grön. Det gick, om man ska vara generös, sådär. Tyskland lyckades både bli beroende av rysk gas och skaka om hela Europas energipriser. Inte heller minskande utsläppen.

Precis som i Sverige hävdade miljöpartisterna att det varken fanns risker med säkerhetspolitik eller för ekonomin. Där liksom här hade de fel. Det fick stora konsekvenser på många områden och i flera länder.

EU borde ha kritiserat Tyskland avsevärt mer. De har påverkat och hotat energitillgången inom unionen. Det bör ligga Tyskland i fatet vid framtida förhandlingar.

När det sker tyska påtryckningar om att öka möjligheterna för dem att importera mer el så borde det finnas ett motkrav. Det finns fem tyska kärnkraftverk som bedöms som möjliga att återstarta. Där kan Tyskland börja.

Lösningen på den tyska energibristen kan aldrig vara att dela den med andra och driva upp deras elpriser. I stället måste lösningen vara att öka den tyska elproduktionen så att de kan bli minst självförsörjande.

Regeringen gör rätt i att pausa arbetet med överföringen till Tyskland. Ett svenskt motkrav borde vara att tyskarna startar minst ett kärnkraftverk igen.

Tyskarna har både ljugit för sina egna och för Europa. Då får de städa upp efter sig själva.

Läs även: Hjort: 68-lajvet ”Palestinagård” ockuperar Lunds universitet