Mordet i Skärholmen riskerar att skapa en tystnadskultur där fler och fler inte vågar säga ifrån när unga beter sig illa. När det kan vara förenat med livsfara att säga ifrån kommer många vuxna att tystna. Däremot visar Skärholmen och ilskan mot Magdalena Andersson att brottsoffren inte tystnar.
Mordet på Mikael, pappan som sköts ihjäl framför sin son i Skärholmen, har med rätta skakat Sverige. Det skedde tidigt på kvällen när det fortfarande var ljust och det skedde rakt framför ögonen på ett barn.
Pappan och sonen kom cyklande på väg till badet. På något sätt ska pappan ha tillrättavisat någon i gänget. En av dem drog då en pistol och riktade den mot Mikaels huvud och pappan sköts till döds. Några meter därifrån stod sonen och såg allt. Det var bland annat han som ringde 112.
Mördaren sägs vara ung, det kan vara någon i gymnasie- eller till och med högstadieålder. En inte alltför vild gissning är också att det kommer att hävdas att skottet gick av som en olycka och inte med avsikt. Beroende på hur åklagaren lyckas argumentera blir det i så fall skillnaden mellan dråp, kanske till och med vållande, och mord.
I de flestas ögon är en person som väljer att gå runt beväpnad med en pistol, riktar den mot någons huvud och sen dödar någon ansvarig. Både ansvarig och kapabel att sitta inlåst resten av sitt liv.
För sonen finns ingen halvtidsfrigivning, permission eller liknande. Han kommer växa upp och leva ett liv utan sin far. Han kommer leva med minnena av hur hans pappa dog framför hans ögon och utöver sorgen förmodligen också plågas av skuld. Kunde han fått situationen att bli annorlunda? Brottsoffer plågas ofta på det sättet och det är en del av den skada som mördaren orsakar, och en viktig del i bedömningen av det straff som bör utdelas.
Det sägs att Sverige är i chock. En gräns har passerats. Glömd är mannen som för ett par år sedan sade till några killar som tafsade på hans unga dotter på en badhus i Lund. När han kom ut misshandlades han nästan till döds. En ung kille hoppade om och om på hans ben för att bryta det. I den misshandeln fanns lyckligtvis ingen pistol eller något annat vapen, i så fall hade det kunnat gå lika illa. Gränsen passerades för länge sedan.
Läs även: Mammans roll i badhusöverfallet förblir oklar
Båda fallen har samma grundtema. Kriminella beter sig svinigt och någon säger ifrån. En heder, kränkthet eller vad man vill kalla det aktiveras och det tas till ett extremt våld.
Våldet drabbar både en enskild och ett samhälle. Varje gång sådana här nidingsdåd sker tystnar några. De vill inte ta risken att råka illa ut. Det skapas en kultur av rädsla.
Jag såg det själv för någon månad sedan. Min dotter och jag hade varit och ätit en hamburgare. När vi går för att kasta skräpet kommer ett ganska stökigt gäng in på restaurangen. Könsord skriks, det knuffas och är högljutt. Väldigt typiskt för det som i dag kallas asocialt dominansbeteende. Jag höll lite tillbaka henne, hon är bara tre, för att jag inte ville att någon skulle bli knuffad på henne. När jag slänger skräpet ser jag hur folk vid de andra fyra fem borden börjar göra sig i ordning för att gå. När vi hade kommit till bilen var det tomt på restaurangen bortsett från gänget.
Kanske var det snälla killar som bara var lite högljudda och spelade Allan. Jag vet inte, men det är ett mönster som allt fler pratar om. Men vuxna backar för unga, det är de högljudda och bråkiga som sätter gränserna och de expanderar på andras bekostnad.
Det är inte bara en fråga om trygghet utan också om gränser. Om folk tystnar, allt från att hyscha någon som är högljudd på bussen eller andra små saker så förskjuts gränser. Inte bara för kriminella utan för alla unga. Hur ska man veta vem som bara stökar och vem som är farlig?
Mordet borde också lyfta en rad andra frågor. Ofta försöker man pressa in gängbråken i ett slags mall för klasskonflikt. Det är ekonomiskt svaga som drivs av en motvilja mot mer bemedlade, avundsjuka mot de som har dyra jackor eller drömmen att kunna shoppa loss på NK. Heder är ett motiv som glöms bort men som tycks driva på konflikter både mellan gängen men också mot andra. En tillsägelse är en tillräcklig kränkning för att släcka ett liv eller mycket kraftigt misshandla någon. Så lite är ett liv värt för gängen.
Politikers roll har också dykt upp som en del av diskussionen efter mordet. Politiker har vallfärdat med ljus, blommor och framförallt kameror till mordplatsen. Frågan, som ställdes på sin spets, är varför? Lättar det sorgen för de anhöriga eller är det bara ett jippo?
I Magdalena Anderssons fall blev det ett magplask. De anhöriga blev arga på vad de uppfattade som spelad sorg och deltagande. Svågern till den mördade ber Andersson att på riktigt förklara varför hon dyker upp. Systern till den mördade exploderar och berättar att hon var på statsministerdebatten där mamman till den mördade Adriana medverkade och ställde en fråga.
– Vad hände efter debatten när kamerorna dog? Du kom inte fram till henne. Du beklagade ingenting, du visade inga känslor.
Hon fortsätter:
– Och nu är min bror död. Men kamerorna är viktigare, så jag ska lämna er ifred.
Med de orden till Andersson gick hon därifrån.
Anderssons stelhet är påtaglig och det är fascinerande hur ställd hon blir när hennes mediajippo kantrar och hon ber journalisterna att sluta filma. Det som var tänkt att stärka bilden av Andersson som varm och mänsklig slutar i motsatsen. Bilden av henne som bekväm bland formler, siffror och excelark men obekväm med människor, känslor och sympati etsas in. Hon som räknar rätt men inte förstår människor.
När Andersson i veckan höll sitt linjetal talade hon om att gängbrottsligheten har slagit rot. Formuleringen slog mig eftersom min uppfattning är att den närmast blomstrar. Slog rot gjorde brottsligheten för ett decennium, det vi ser nu är frukterna av att politikerna varit rädda att ta i frågan.
Lös problemen med brottsligheten nu. Det är det kanske enskilt vikigaste problemet i Sverige i dag. Låt inte fler oskyldiga dö och låt Sverige åter bli ett land där människor vågar att säga ifrån.
