Vargfrågan anar ljus vid horisonten, men årets jakt är en stor besvikelse. Där politiken öppnar för och vill ha större jakt säger myndigheterna nej och minskar jakten från i fjol.
Nyligen kom den glädjande nyheten att vargen ser ut att få sänkt skyddsstatus. EU-minister Jessica Rosencrantz meddelade för ett par veckor sedan att det finns en majoritet bland medlemsländerna för sänkt status.
Läs även: Ljusning i vargfrågan
När Bulletin skrev om att det var en ljusning men inte ännu i hamn varnades för myndigheterna i Sverige. Det har länge rått en kamp mellan folkvalda som vill minska på vargstammen och myndigheter som med hjälp av EU-regler håller emot.
Vargnyheten släpptes för ungefär två veckor sedan så de som jobbar med frågan är väl medvetna om hur utvecklingen ser ut. Trenden mot att mjuka upp skyddet för varg inom EU är dessutom två år gammal, och regeringen har lovat sedan innan valet att hantera frågan. Den politiska riktningen är omöjlig att inte förstå.
Det är därför förvånande att årets vargjakt är mindre än i fjol. I fjol tilldelades 36 djur varav 35 fälldes. I år är tilldelningen 30 djur. Län som Gävleborg och Dalarna får inte någon tilldelning.
Tilldelningen är 12 för Örebro län och 6 vardera för Värmland, Västmanland och Västra Götaland. Det finns förmodligen många län som är missbelåtna med den tilldelningen. Utöver de 30 som tilldelas till licensjakt kommer uppskattningsvis ett tjugotal att skjutas i skyddsjakter.
Vargstammen i Sverige var, med osäkerhetsmarginal, något krympande det senaste året. Den siffran som Naturvårdsverket anser vara mest träffande är 375 vargar. Riksdagens mål är 170-270 djur. Stammen är därmed upp mot dubbelt så stor som lagstiftaren önskar.
Med en så stor stam, med en riksdag och regering som vill minska stammen och väldigt tydliga signaler om sänkt skydd inom EU vore det rimligt att myndigheterna hörsammar den politiska önskan som finns. Särskilt som politiken är väldigt tydlig.
Men vargfrågan verkar drivas av något slags selektiv politisk tinnitus där myndigheterna inte vill lyssna. EU-regler, som ur deras perspektiv går åt rätt håll, lyssnar man med öron stora som hinkar på, men så snart det är riksdag, regering eller signaler om uppmjukning från EU är det plötsligt knäck i lurarna. Tjocka, och trygga lager, så att ingen ska kunna störa.
Det är ett problem att det finns så mycket aktivism i de här frågorna. Frågor som är viktiga måste politiskt ligga nära vad folk tycker och vad de styrande vill.
Myndigheterna, framförallt Länsstyrelser och Naturvårdsverket, borde ta ett stort steg tillbaka och lyssna in vilka önskemål som finns. Poängen med att ha rovdjursfrågor regionalt är att få beslut som ligger nära, inte att skapa ett krig med lagstiftaren.
Är lyhörda myndigheter för mycket att be om?
