I en debatt i TV4:s ”Panelen” diskuterade Björn Wiman, Sakine Madon och Mattias Svensson bland annat trollfabriker. Precis som i valdebatten drunknar all politik i att det skriks troll hela tiden. Debatten är värd att se.

Wiman är arg på grund av trollfabrikerna och särskilt arg över att liberalen Johan Pehrsson inte hatar Jimmie Åkesson tillräckligt. De kunde skoja med varandra om att de skulle tjafsa lite till i en partiledardebatt.

Björn Wiman påminner om en frikyrkopastor som varnar för synd. Man får inte skoja med syndarna, vara deras vän eller förstå dem. Synd smittar och bitar sig fast. Den förleder och vilsna själar måste skyddas.

Flera gånger refererar Wiman till SD:s ”trollfabriker” som en av de mörkaste episoderna i svensk politisk historia, och det sagt utan att blinka, på fullaste allvar.

Det borde vara lätt för Wiman, liksom det är för oss andra, att hitta mörkare episoder. Sprängningen av Västtyska ambassaden i Stockholm 1975, Palmemordet, mordet på Anna Lindh, massakern på Drottninggatan, de ständigt pågående gängkrigen, listan kan göras lång.

Länk: SD:s troll är inget mot Socialdemokraternas

Avslöjandena om socialdemokratisk trolleriverksamhet upprör honom dock inte. Felet är inte att det finns trollfabriker utan att det är SD som ligger bakom. Det finns ingen blind rättvisa som försöker se på olika trollfabriker och se vad som är värst. I stället är det en ovilja mot SD som driver frågan.

Det är det som jagar upp Wiman och andra till att det vi har sett är ”systemhotande”. Kan man på allvar tro att riksdagen kommer upphöra, valen kommer bli korrupta och väljarna blir zombies på grund av trollkonton?

Det som ytterligare gör det så löjligt är att samtidigt som Wiman skakar av panik så hanterar andra det på andra sätt. Centerledaren Demirok fick en reprimand av tjänstgörande talman när han hade med sig ett penntroll till partiledardebatten. Barnsligt, men långt mer balanserat än Wiman. Men i Wimans värld svek nog till och med Demirok. När demokratin stod inför sin kollaps var allt Demirok gjorde att vifta med ett penntroll.

I grund och botten handlar det om spel och lek från oppositionen. Det är enklare och känns bättre att diskutera vem som är ond och vem som är god än en traditionell valdebatt. Förmodligen tror många dessutom att det är en debatt som gynnar dem, vilket är intressant utifrån premissen att trollen styr debatten från sakfrågor till annat. Inte bara troll utan också trollfabriker flyttar debatten från gränsöverskridande kriminalitet, beskattningsrätt i EU eller liknande frågor.

Det finns en annan intressant vinkling där. SD beskrivs inte som en vanligt parti eftersom deras väljare inte flyr efter trollfabriksdebatten. Det är en något märklig kritik. Det finns partier där man skulle reagera så, kanske främst moderater och liberaler. Däremot när den stora socialdemokratiska trollskandalen ägde rum 2006 bedömdes det inte få någon påverkan på valutgången. Socialdemokraterna röstade som förr trots smutskastning.

Det märkligaste i det här bråket och särskilt hos de som likt Wiman tror att detta är ett av de mörkaste ögonblicken i svensk historia, är bristen i att förstå folk. Den nye LO-basen påpekade att de som har lämnat S för SD varken är dumma eller rasister utan trötta på att något har gått sönder och att det finns en elit som pekar finger, käbblar och bråkar i stället för att lösa problem. Väljare röstar utifrån problem i sin vardag snarare än utifrån narrativ.

Det är inte kommunikation, troll eller narrativ som har fått folk att rösta på SD utan att folk är trötta på käbbel. Precis som att folk som röstar på Centern tycker att Centern har en bra politik är det så med Sverigedemokraterna. Väljare röstar på partier som de gillar.

När Wiman tar i ännu hårdare och påstår att ”Vi lever i den sämsta av världar” så är han inte bara orimlig mot historien, mot de som lever i krig eller på andra sätt far illa. Han gör sig till en ny Marie Antoinette som sitter förkrossad i Sverige och lider djupt. Inte för på grund av gängbrottsligheten, knark, arbetslöshet, brister av pengar i sjukvården eller något konkret. Utan för att folket röstade på något som han inte gillar.

En svala gör inte en sommar och Björn Wiman är inte hela Sverige, inte ens hela mediasverige. Men han är en representant för en klick med väldigt stor påverkan på debatten. Det gör också att han gör Sverigedemokraterna en stor tjänst när han vrålar i falsett och tar till större och större överdrifter för att få någon att lyssna.

Alla, utom möjligen kollegorna på DN, ser skillnaden på systemhotande företeelser som gängbrottslighet och på trollfabriker.

Läs även: Andersson vill ha splittring, inte sammanhållning