FN extrainkallar sitt råd för mänskliga rättigheter. Bakgrunden är inte att Iran hänger ett par personer om dagen, att Ryssland skickar kryssningsmissiler mot pizzerior eller liknande hemskheter. Utan att en bok har bränts i Sverige. Rådet är en samling av, i huvudsak, diktaturer som försöker peka finger mot andra och skyddar varandra från kritik. Det finns ingen anledning att lyssna på deras kritik.
Sedan årsskiftet har Iran hängt minst 354 personer rapporterar TT. Der är en kraftig uppgång mot första halvåret i fjol då Iran ”bara” hängde 261 personer. Hängningarna i Iran har nått sådan notisstatus att de rapporteras ungefär som börsnyheter. Än så länge är det inte kvartals- utan halvårsrapporter.
Syftet bakom den kraftiga ökningen anses vara att sprida skräck efter de protester som spridit sig i landet sedan den 22-åriga flickan Mahsa Amini misshandlades till döds av moralpolisen. Hon hade haft sin slöja fel.
Misshandeln av Mahsa började redan på väg till polisens högkvarter. Misshandeln, utförd av flera poliser, slutade med att hon var i koma. Hon fördes till sjukhus men avled. Myndigheterna hävdar att den friska 22-åringen fick hjärtproblem och en infarkt i hjärnan.
FN:s människorättsråd har i dag kallat till ett extrainsatt möte. Om du tror att det rör de iranska hängningarna eller dödsmisshandeln av en flicka så har du blandat ihop organisationer. FN låter sådant vara i fred. Det är inrikespolitik, lite som med trafikregler och sådant. FN jobbar i stället med riktiga och viktiga frågor. Som att en bok brändes i Sverige. Sådant behövs extramöten om.
Medlemsstaterna i människorättsrådet är mer ett bittert skämt än en fungerande organisation. Det är 47 länder som är medlemmar. Om vi tittar på ett axplock: Afghanistan, Kuba, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Eritrea, Kina, Irak, Pakistan, Somalia och en radda till. Diktatur är inte ett krav, utan bland annat Frankrike och Danmark är med, men det tycks kraftigt meriterande. 70 procent av medlemsländerna anses som ofria.
Länderna håller varandra i hög grad bakom ryggen och på det sättet undviks kritik mot de värsta. Rådet brukar mest kritisera Israel och anmärka på mindre saker i fungerande stater. Sverige har tidigare fått kritik för den utbredda rasismen mot samer och för de begränsade vårdinsatserna för drogmissbrukare.
Med andra ord – Människorådet är ungefär lika absurt som om maffian skulle ha ett familjemöte och vara upprörda över att matmomsen är för hög. ”The tax on spagetti is almost a crime.”
Kina, Saudi, Somalia, Afghanistan och resten av skurkstaterna ska nu läxa upp Sverige. En talesman för rådet har i en kommentar sagt:
”Rådet kommer att diskutera den oroväckande ökningen av överlagda och offentliga handlingar av religiöst hat, som manifesteras av vanhelgandet av den heliga koranen i vissa europeiska och andra länder.”
Inte den oroväckande ökningen av hängningar i Iran. Hur Ryssland skickar kryssningsmissiler mot pizzerior eller liknande. Utan mot vanhelgande av Koranen. Något som inte ens täcks av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det täcks i stället av Kairodeklarationen, de muslimska staternas mänskliga rättigheter, som utgår från sharia. En deklaration som stöds av ett femtiotal stater, där Bosnien får ses som den demokratiska stjärnan.
Tanken är alltså att FN:s människorättsråd, en samling skurk- och banditstater, ska samlas för att kritisera Sverige för att vi har yttrandefrihet – en av FN:s mänskliga rättigheter.
En sådan kritik måste väl ändå vara omöjlig att ta på allvar? Faktiskt inte. Annika Strandhäll är så oroad att hon måste twittra. ”Det går bra nu”, skriver hon syrligt med en uppenbar udd mot regeringen. Hennes önskan att inskränka yttrandefriheten när hon satt i regeringen under korankravallerna är bortglömd. Men kan man försöka få in ett tjuvnyp på regeringen så sätter hon sig gärna i knät på en rad diktaturer.
Roande är den moderate politikern Henrik Sundström som påpekar vilka länder det är som vill kritisera Sverige. Strandhälls svar är förvånande, till och med för att vara från henne. Hon fortsätter att raljera och menar att Sundström har brist på erfarenhet från internationella förhandlingar.
Sundström är jurist och oavsett om Sundström har erfarenhet eller inte så har han förstått det viktigaste. Mänskliga rättigheter är trumf. Det spelar ingen roll om någon vill något jättemycket eller blir jättekränkt. Krockar det med en mänsklig rättighet så vinner rättigheten. Det är hela poängen med dem.
Här avslöjar sig Strandhäll. Hon menar inte bara att Människorättsrådet har en ”stor legitimitet”. Hon säger också att man tummar på mänskliga rättigheter för att få kompromisser. Så gör man absolut inte.
Det går inte att få kompromisser med länder som Afghanistan, Iran eller Kina. Det går inte att nöja sig med att homosexuella bara får kastas från första våningen, att oppositionella bara får piskas med max tio rapp eller att kvoten för hängda är max 100 om året. Eller att polisen som slår flickor som inte vill ha slöja måste sluta när tortyren gör dem medvetslösa.
Det är enkelt. Vi har rätt och de har fel. Och en kompromiss gör bara oss fattigare och sämre. Säljer vi vår yttrandefrihet för att blidka dem och inför blasfemilagar blir vi ofriare, men de kommer att fortsätta plåga sina befolkningar. Sedan kommer nya krav och sedan krav efter det. Det tar inte slut.
De flesta av de länder som nu kritiserar Sverige har inte ens grundläggande religionsfrihet. Irak har gasbombat kurder men kritiserar oss för samers situation nu. Varför ska vi lyssna på sådant trams?
I stället för att jönsa med en kompromiss och lyssna på kritiken bör Sverige göra tvärtom. Gå ihop med andra demokratiska länder och kritisera de dåliga länderna för att de saknar yttrandefrihet. Inte inskränka vår för att behaga diktatorer.
Var Sundström, inte Strandhäll!
Läs även: Vad Sverige borde svara på koranbränningskritiken
