Under de senaste dagarna har jag suttit och lyssnat på en ung man som publicerar långa
föreläsningar på TikTok och andra sociala medier. Jag trodde först att jag hade missförstått honom. Därefter lyssnade jag på nästa föreläsning, sedan nästa och därefter ytterligare flera av samma budskap. Ju mer jag lyssnade, desto tydligare blev det att detta inte handlade om religion i den mening som de flesta svenskar tänker på religion. Det handlade inte om bön, fasta eller människans relation till Gud. Det handlade om politik, makt, lagstiftning och om vilken samhällsordning som ska anses legitim.

Det var då jag började ställa mig en fråga som jag tror att många svenskar också skulle ställa sig om de tog del av samma material.

Var går egentligen gränsen mellan samhällskritik och samhällsomstörtande idéer?

I ett fritt samhälle får människor argumentera för nästan vilken förändring som helst. Man får kritisera regeringen, myndigheterna och oppositionen. Man får vilja se en annan ekonomisk politik, en annan migrationspolitik eller en annan energipolitik. Demokratin bygger på att människor har olika åsikter och försöker övertyga varandra. Just därför har Sverige blivit ett av världens mest framgångsrika länder.

Men demokratin bygger samtidigt på en mycket enkel princip. Förändring sker genom demokratin. Den som vill förändra samhället övertygar sina medmänniskor, samlar stöd, bildar opinion och vinner val. Det är själva spelregeln som gör att människor med helt olika bakgrund kan leva tillsammans utan att samhället slits sönder.

Det är just denna princip som föreläsaren angriper.

Han beskriver demokratin som ”deras system”. Han beskriver valen som ”deras sätt” att
påverka samhället. Han argumenterar för att muslimer inte ska rösta. Han argumenterar för att muslimer inte ska engagera sig i politiska partier. Han argumenterar för att muslimer inte ska vilja delta i den lagstiftande processen. Samtidigt beskriver han islam som en ideologi med ett eget sätt att förändra samhället och ett eget sätt att utöva inflytande. Hur då?

Det som fick mig att reagera allra starkast var hans syn på de muslimer som faktiskt väljer att bli en del av Sverige. Den muslim som röstar, engagerar sig politiskt och accepterar de demokratiska spelreglerna beskrivs som en människa med en djup identitetskris. Budskapet är tydligt. Säger att de som går och röstar eller engagerar sig inom politiken drabbats av ”schizofreni”. En människa kan antingen identifiera sig med den islamistiska ideologin eller med det demokratiska samhället. Själva föreningen mellan dessa två framställs som ett problem.

Fundera över vad detta innebär i praktiken. Den muslim som arbetar, betalar skatt, röstar i val, engagerar sig i lokalsamhället och känner samhörighet med Sverige framställs inte som ett föredöme. Han framställs som någon som har tappat sin riktning. Den unga människa som vill vara både muslim och en självklar del av det svenska samhället får höra att hon lever i en motsägelse.

Vilket samhälle leder ett sådant budskap till? Vilken lojalitet formas hos den som gång på gång får höra att demokratin är ”deras system” medan den egna ideologin representerar den sanna vägen? Vilken syn på Sverige växer fram hos den som lär sig att politiskt deltagande står i konflikt med den egna identiteten?

Detta är inga små frågor. Detta är frågor som handlar om nationens framtid.

Under många år har stora delar av den svenska debatten utgått från att integration sker
nästan automatiskt. Människor flyttar hit, barnen går i svenska skolor och efter en
generation växer en gemensam identitet fram. För de allra flesta fungerar det också på det sättet. Miljontals människor runt om i västvärlden visar varje dag att det går utmärkt att kombinera religiös tro med lojalitet till demokratiska institutioner.

Det som gör islamismen så annorlunda är att den inte främst är en religion. Den är en politisk ideologi. Den handlar om makt. Den handlar om lagstiftning. Den handlar om vem som ytterst ska ha auktoritet över samhället. Därför blir frågan om demokratins legitimitet central.

Det är också därför flera muslimska länder under lång tid har betraktat islamistiska rörelser som ett allvarligt hot mot den egna samhällsordningen. De känner igen idéerna. De känner igen argumentationen. De känner igen ambitionen att flytta människors lojalitet från nationen och dess institutioner till en överordnad ideologisk gemenskap.

I Sverige verkar många fortfarande tro att detta är en marginell fråga. Jag tror att det är ett allvarligt misstag. När unga människor undervisas i att valen saknar betydelse, att partipolitiken saknar legitimitet och att den demokratiska processen står i konflikt med deras identitet, då formas framtidens medborgare på ett sätt som varje svensk borde fundera över.

Efter många timmars lyssnande sitter jag därför med en fråga som jag anser förtjänar ett ärligt svar.

Om en ideologi lär människor att hålla avstånd till demokratins institutioner samtidigt som den erbjuder ett alternativt sätt att förändra samhället, hur många varningssignaler
behöver Sverige innan vi börjar ta diskussionen på allvar?

För i slutändan handlar detta om något mycket större än en enskild TikTok-profil. Det handlar om vilket samhälle vi vill lämna över till nästa generation och om vi fortfarande har viljan att försvara de principer som byggde Sverige från början.