Det började som ett skämt.

I Monty Pythons Life of Brian finns scenen där Stan vill heta Loretta och kräver rätten att föda barn. Gruppen runt honom försöker framstå som god, tolerant och ideologiskt renlärig samtidigt som verkligheten står mitt i rummet och vägrar flytta på sig. Hela poängen byggde på det absurda i att biologin plötsligt skulle underordna sig politiska önskningar.

Se även: Monty Python’s Life of Brian - Loretta [1080p] [Subtitles]

Publiken skrattade därför att alla förstod att det var satir.

Nu sitter jurister, myndigheter, politiker och aktivister och för exakt samma resonemang på fullt allvar.

Det som en gång var ett Monty Python-skämt har blivit offentlig politik i stora delar av västvärlden.

Samtidigt växer en annan utveckling fram som många människor upplever som ännu mer oroande. Staten börjar närma sig människors privata samtal med sina egna barn. Föräldrar, morföräldrar och farföräldrar börjar fundera över vilka frågor de vågar ställa och vilka ord som riskerar att uppfattas som förbjudna.

Det är därför debatten kring Agnes Wold blivit så laddad. När hon säger att hon skulle göra allt i sin makt för att tala ett barnbarn till rätta handlar det enligt henne om samtal, forskning, vägledning och omtanke. Hon beskriver något som föräldrar gjort i alla tider. Vuxna människor försöker hjälpa unga människor att tänka långsiktigt kring stora beslut. Och få beslut är större än detta.

Könskorrigeringar handlar om hormoner, kirurgi, infertilitet och livslånga medicinska konsekvenser. Kroppen förändras permanent. Därför reagerar många människor starkt när samhället behandlar varje ifrågasättande som misstänkt eller potentiellt skadligt.

För vanliga människor framstår det som självklart att vuxenvärlden måste få resonera med ungdomar kring så stora frågor.

En tonåring kan ändra musiksmak, politisk uppfattning, livsdröm och identitet flera gånger på några få år. Samtidigt växer ett klimat fram där känslor kring kön ibland behandlas som absoluta sanningar som omedelbart ska bekräftas av hela omgivningen.

Många människor känner stor sympati för personer med könsdysfori. Många förstår att det finns verkligt lidande, verklig osäkerhet och människor som söker mening och trygghet. Där finns en mänsklig dimension som förtjänar respekt och värdighet.

Samtidigt kräver verkligheten fortfarande eftertanke.

Försiktighetsprincipen har alltid varit central inom medicinen. Ju större konsekvenser ett beslut får, desto större ansvar har vuxenvärlden att tänka långsiktigt och väga risker mot konsekvenser. Det gäller särskilt unga människor vars identitet fortfarande formas.

Och där börjar många människor känna att woke-kulturen gått alldeles för långt.

Skillnaden mellan respekt och verklighetsförnekelse håller på att suddas ut. Företag räknar biologiska män som kvinnor i könsstatistik. Myndigheter diskuterar graviditetsskydd för transkvinnor. Omklädningsrum, idrott och språk omdefinieras i rasande fart samtidigt som vanliga människor förväntas anpassa sig utan frågor.

Resultatet blir växande frustration. För människor ser fortfarande verkligheten framför sig. De vet varför biologiskt kön spelar roll i vissa sammanhang. De vet varför föräldrar känner oro inför irreversibla behandlingar av unga människor. De vet skillnaden mellan omtanke och hat.

Och kanske är det just därför motreaktionen växer så snabbt nu.

Vanliga människor accepterar gärna respekt, hänsyn och mänsklig värdighet. Samtidigt vill de leva i ett samhälle där biologin fortfarande betyder något, där föräldrar får vägleda sina barn och där sunt förnuft fortfarande har en plats i det offentliga samtalet.

När samhället börjar behandla kärleksfulla familjesamtal som potentiellt farliga känner många att något fundamentalt håller på att gå förlorat.