
Europa vågar inte stå upp för sin kultur. I flera tyska städer ställs julmarknader nu in – av rädsla. I ängslan att inte stöta någon har vi börjat stöta ut oss själva. Detta skriver Paul Holmgren.
Det är en märklig tid vi lever i. Ett samhälle som en gång byggde sina torg kring kyrkor och sina högtider kring hoppet om frid på jorden, vågar inte längre säga ordet ”Christmas” utan att be om ursäkt. Vi har blivit ett land som hukar inför sin egen kultur. Och det mest tragiska av allt är att vi själva har byggt det så.
I staden Magdeburg – där en bil förra året mejade ner hundratals människor på julmarknaden – står nu tomma gator där barn tidigare drack varm choklad och doften av kanel låg tung i luften. Händelsen chockade ett helt land, men det som kom efteråt är nästan ännu värre: tystnaden.
I år väljer flera tyska städer att ställa in sina julmarknader. Inte på grund av brist på vilja, utan av rädsla. Av kostnader för säkerhetsbarriärer, poliser och skydd mot hot som har blivit en del av vardagen. Men när vi börjar ställa in julen – då är det inte längre bara terroristerna som vunnit. Det är vi själva som har förlorat.
Det finns ingen annan religion i världen som reagerar med vrede när andra firar sin tro. Ingen hindu blir kränkt av en julgran. Ingen buddhist känner sig förorättad av en kyrkokör. Men i Europa har vi byggt ett samhälle där vi numera går på tå kring islam – som om respekt vore detsamma som självutplåning. Vi säger inte längre ”Merry Christmas”, vi säger ”Happy Holidays”. Vi tar bort korsen i skolor, stänger kyrkor, river symboler – för att ingen ska känna sig stött. Men i vår iver att inte stöta någon annan har vi till sist stött ut oss själva.
Den tyska julmarknaden var inte bara en tradition. Den var ett uttryck för en civilisations själ. För gemenskapen, musiken, doften, ljusen – allt det där som säger: vi hör ihop. När sådant måste ställas in för att vi inte längre vågar skydda det, är det inte bara julen som försvinner. Det är själva självkänslan.
Man säger att julmarknaderna ställs in av ekonomiska skäl. Att säkerhetskraven blivit för dyra. Men i verkligheten handlar det om något djupare än pengar. Ett samhälle som inte längre vågar skydda sina traditioner, kommer inte heller kunna skydda sin framtid. När betongblock och polisspärrar blir villkoret för att tända en julgran, då har vi redan accepterat att det normala är hotet – inte friheten.
Vi har skapat ett Europa där den som påminner om detta kallas intolerant. Där den som försvarar sin kultur utmålas som extremist. Men sanningen är enkel: den som inte längre står upp för sin egen tradition, kommer till slut inte ha någon tradition kvar att stå upp för.
Vi har alltså kommit till punkten där en kontinent måste välja mellan trygghet och tro, mellan rädsla och rötter. Julen är kanske den mest oskyldiga av alla högtider. Den handlar om ljus i mörker, om fred och försoning. Om barnet i stallet och löftet om hopp. Om det inte ens längre får plats i vår offentlighet – då måste vi fråga oss vad som återstår.
Detta handlar inte om hat mot någon annan. Det handlar om kärlek till det egna. Om rätten att sjunga Stille Nacht utan att känna skuld. Om modet att låta kyrkklockor ringa i en tid då de tystnar en efter en. Och om att stå rakryggad inför den civilisation som våra förfäder byggde – inte för att den var perfekt, utan för att den var vår.
Vi har inte råd att tysta julen. Inte för att den är religiös. Utan för att den påminner oss om vilka vi en gång var – och vilka vi fortfarande kan vara, om vi bara vågar.