Holmgren: Venezuela-vänstern har aldrig stått på folkets sida 

När Nicolás Maduro nu sitter i en cell i Brooklyn talar många om det dramatiska gripandet, om Delta Force och politiska förhandlingar. Men det som verkligen fällde honom var inte en nattlig operation, utan ett decennium av ekonomiskt sönderfall – ett fall som i sin omfattning saknar motstycke i modern fredstid.

Venezuela var ett land med alla förutsättningar. Världens största oljereserv. Goda jordar, universitet, en urban medelklass. Ändå lyckades regimen utplåna fyra femtedelar av ekonomin på tio år. Det är ingen överdrift: ett land rikare än Saudiarabien förvandlades till en plats där en kopp kaffe kunde kosta miljoner i inhemsk valuta. När ett samhälle äger allt – marken, gruvorna, valutan, företagen – och ändå misslyckas, då är det inte marknaden som svikit. Det är ledarskapet.

Det började redan före Maduro, men under hans tid fördjupades det strukturella felet: ett land som slutade producera. När oljeinkomsterna flödade importerade man allt, från mat till industrivaror. När priset föll stod Venezuela utan egen produktion, utan reservplan och utan kompetens. Staten hade redan sparkat de ingenjörer som kunde hålla oljeindustrin vid liv och ersatt dem med politiska lojalister. Resultatet blev en kollaps i produktionen – nationens enda verkliga inkomstkälla.

Samtidigt gjorde Maduro det som svaga ledare alltid gör när kassan sinar: han lät sedelpressarna gå. Det som följde var hyperinflation av bibliska proportioner. Löner förlorade sitt värde innan de hunnit hämtas ut. Menyer saknade priser eftersom kostnaden på en rätt hann fördubblas under måltiden. Pengar slutade vara pengar.

När valutan dog följde hungern. Regimen svarade inte med reformer, utan med kontroll. Människor blev beroende av statligt utdelade matlådor – ett politiskt verktyg maskerat som välfärd. Kritiker fick vänta längst. I vissa fall kom lådorna aldrig. Så skapas lydnad i en nation där magen är tom.

Miljoner valde därför att lämna landet. Läkare, lärare, tekniker – just de människor som behövs för att återuppbygga en ekonomi. Flyktvågen var så omfattande att den förändrade kontinentens demografi. Det är svårt att tala om en stat när en fjärdedel av befolkningen bokstavligen röstar med fötterna.

Infrastrukturens kollaps blev den brutala slutpunkten. När hela landet slocknade 2019, när sjukhus stod utan el och patienter dog i onödan, stod det klart att Venezuela inte längre styrdes – det förföll.

För att överleva politiskt öppnade Maduro för dollarn, inte som reform, utan som livboj för eliten. Ett skikt av välbärgade kring regeringen åt hummer medan majoriteten letade mat i sopor. Och när även detta inte räckte gled staten över i rena skuggsektorer: guldsmuggling, illegala gruvor, narkotikahandel. En regering som saknar ekonomi bygger snart sin makt på något annat – våld och kriminalitet.

Det är därför gripandet 2026 inte är en isolerad händelse. Det är den logiska slutpunkten på en regim som till slut inte hade råd att betala sin egen säkerhetsapparat. En diktator kan överleva hat, sanktioner och isolering – men aldrig när de som ska skydda honom tjänar mer på att överge honom.

Men trots att världen nu ser konsekvenserna av Maduros vanstyre – ett styre som dessutom inte haft demokratisk legitimitet – går delar av den internationella vänstern ändå ut och protesterar mot att han avlägsnats. Det är en märklig och djupt avslöjande reflex. Istället för att stå på folkets sida försvarar man en man som i åratal saknat både moralisk rätt och demokratisk grund. Det blottar en vänster som tappat både hjärta och intellekt, en rörelse som reflexmässigt försvarar makten så länge den talar i socialistiska koder, oavsett hur brutalt den trampar på dem man påstår sig värna.