Skogkär: Rösterna som inte skulle räknas

Så var det då definitivt klart. Oppositionen avgick med segern i riksdagsvalet. Mandatfördelningen blev 176 för de rödgröna mot 173 för Tidöpartierna. Som en konsekvens av detta lämnade Ulf Kristersson (M) på torsdagen in sin och sin regerings avskedsansökan. Det blir nu upp till Magdalena Andersson (S) att försöka bilda regering. I alla fall kommer hon att bli den som först får chansen.

Om Andersson lyckas kommer Sverige att få en regering som vilar på Vänsterpartiets mandat, det vill säga på en grund gjuten av ekonomisk populism, vänsterextremism, antisemitism och terrorromantik. Det tycks inte bekymra Andersson nämnvärt, till skillnad från hur bekymrad hon varit de senaste åren över att Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet getts inflytande över regeringspolitiken. Det bekymrar inte heller Miljöpartiets språkrör. Och det bekymrar sannolikt heller inte Centern – i alla fall inte tillräckligt mycket för att partiet ska hålla fast vid partiets röda linje mot V.

Till sist blev detta val i stort sett lika jämnt som valet 2022. Nu skilde det drygt 50 000 röster mellan de blågula och de rödgröna mot knappt 47 000 då.

Men i landets så kallade utsatta områden var det allt annat än jämnt. Siffror som Dagens Nyheter tagit fram visar en massiv övervikt för vänstern. Här röstade 41,3 procent på Socialdemokraterna och 31,9 procent på Vänsterpartiet. Endast 20,7 procent röstade på något av Tidöpartierna. Samma och ibland ännu extremare skillnader i röstningsmönstret syns i rader av invandrartäta valdistrikt.

Om den utomeuropeiskt födda befolkningen fått bestämma hade S och V fått egen majoritet med 58 procent. Detta enligt vallokalsundersökningen, Valu.

Var det den muslimska rösten som fällde avgörandet? Var det rösterna från de närmare 150 000 nya medborgare med rösträtt som tillkommit sedan förra valet? Var det invandrarrösterna i största allmänhet?

Varje röst räknas och varje röst är lika mycket värd oavsett vem som avlagt rösten. Att diskutera hur vissa grupper röstar och vilka konsekvenser detta får för samhällsutvecklingen är inte samma sak som att ifrågasätta den principen.

Men enligt vänstern är detta frågor som inte får ställas, helst inte ens tänkas. I en demokrati är muslimers röster lika mycket värda som andras röster, påpekar Dagens Nyheters ledarredaktion. Att ens fundera över vilken betydelse den förändrade demografin – den förändrade demografi DN hyllat och hyllar – får för stödet till olika partier, är oacceptabelt. Att tänka i sådana banor är att betrakta vissa väljares val som mindre värt.

Detta kommer från samma etablissemang som under decennier gjort allt för att diskvalificera de väljare som lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

För är det några väljare vars röster betraktats som illegitima, som mindre värda, rent av som ett hot mot demokratin, så är det Sverigedemokraternas väljare. De har i agitationen från vänster ständigt beskrivits som rasister, fascister och nazister, som lågutbildade, lågbegåvade och allmänt inskränkta.

Att likt regeringen Kristersson styra med stöd av SD har i sig utmålats som illegitimt och ett hot mot demokratin. För att inte tala om vilka följder som hotade om SD skulle släppas in i regeringen och få ministerposter. Medan muslimers eller invandrares röstningsmönster inte kan problematiseras och diskuteras utan att rasism- och fascismanklagelserna börjar hagla, har det varit självklart att framställa stödet för SD som ett problem som på ett eller annat sätt måste åtgärdas.

Läs även: Skogkär: Centerledare kommer och går men Lööfs linje består

De övriga partierna försökte i det längsta blockera det stadigt växande SD från allt vad reellt politiskt inflytande heter.

Det är meningslöst att prata med Sverigedemokraterna, förkunnade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) vid ett framträdande på Stockholms universitet i februari valåret 2014. Hans föredragna metod var att “isolera dem från inflytande”. Som exempel på detta framhöll Reinfeldt den överenskommelse om asyl- och migrationspolitiken som Alliansregeringen träffat med Miljöpartiet omedelbart efter valet 2010.

“Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”, konstaterade Reinfeldt nöjt. Och med motsatt riktning avsågs givetvis ökad invandring.

I september samma år förlorade Reinfeldt och Alliansen valet. Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt väljarstöd, gick från 5,70 till 12,86 procent. Detta innebar att ingendera sida i den nyvalda riksdagen, varken de rödgröna eller allianspartierna, kunde få ihop en egen majoritet. I varje votering där de rödgröna stod mot Alliansen skulle SD fälla avgörandet. Situationen var närmast desperat. Vad göra? Lösningen blev Decemberöverenskommelsen, DÖ. Den innebar att sex partier – Vänsterpartiet fick inte vara med – gick ihop för att blockera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. DÖ innebar att ledaren för den största partikonstellationen – i det här fallet Stefan Löfven (S) – skulle släppas fram som statsminister och även vara garanterad att få igenom sin budget. Detta skulle inte bara gälla den aktuella mandatperioden utan också den följande, 2018–2022, oavsett vilken sida, de rödgröna eller Alliansen, som då var störst.

Decemberöverenskommelsen blev inte långlivad, den höll knappt ett år. Men att sex partier i riksdagen tillsammans gör upp om att utestänga ett sjunde parti – och därmed deras väljare – från politiskt inflytande under åtta år kan tyckas demokratiskt tvivelaktigt, minst sagt. Särskilt om man nu anser att varje röst är lika mycket värd och att inga grupper av väljare ska diskvalificeras. Icke desto mindre var detta vad som skedde.

Det är svårt att tänka sig ett tydligare sätt att säga till väljare att ni har röstat fel, att era röster är mindre värda.

Läs även: Skogkär: Den muslimska rösten