Helt nyligen har två av Lindboms böcker utkommit i nyutgåvor, efter att hela hans bokkatalog tidigare har varit slutsåld under lång tid. Dessutom har en nyskriven biografi om honom, I otakt med tidsandan (TLR förlag) just kommit ut, författad av hans son Tomas Lindbom. Detta sker samtidigt som en hel rad andra svenska böcker om konservativt tänkande av andra författare plötsligt dyker upp.

Kontrasten är tydlig mot hur det har sett ut tidigare. Jakob E:son Söderbaum har kärnfullt påpekat att bibliotekshyllan Ocgb, där litteratur om konservatism ska stå, ofta inte existerar alls. Om hyllan trots allt finns så är böckerna som står där över lag skrivna av politiska motståndare, från liberalt eller socialistiskt håll, men trots allt beskrivs politiska hållningar oftast bäst av dem som själva tror på dem, som Tage Lindbom.

På antikvariaten runt om i landet ser det likadant ut som i bibliotekshyllorna, vilket även ger en indikation på hur det ser ut i svenska folkets privata bokhyllor. Summa summarum antyder detta att kunskapen om konservatism är låg i Sverige, eller åtminstone inte särskilt utbredd. När det gäller just Tage Lindboms böcker så tillhandahåller antikvariaten framför allt de böcker han skrev innan han svängde i konservativ riktning, trots att han skrev det stora flertalet av sina böcker efter detta.

Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl

Vem var då Tage Lindbom? Som ung omfamnade han marxismens tankevärld. Han var chef för Arbetarrörelsens arkiv i nästan 30 år, från 1938 till 1965, och innan sin konservativa omsvängning var han ett framtidsnamn inom socialdemokratin. Hans avhandling i statsvetenskap, för Herbert Tingsten, handlade om fackföreningsrörelsens framväxt.

Med tiden blev han dock alltmer kritisk mot socialdemokratin. Han menade att socialdemokratin var oförmögen att leverera ett kulturellt och intellektuellt bättre liv, och att man efter andra världskriget hade haft ett alltför ensidigt fokus på materiella förbättringar. När han började uttrycka denna kritik i sina skrifter ledde detta först till arga reaktioner i de socialdemokratiska leden, men sedan kom han i allt högre grad i stället att frysas ut.

I samband med sin alltmer artikulerade konservativa hållning så gjorde han också en resa från att tidigare ha varit ateist till att i stället bli övertygat religiös. Han anslöt sig till en tradition som ser bortom religionernas olikheter och menar att det finns flera vägar till kontakt med det absoluta. Sedermera konverterade han från kristendom till islamsk mystik, i form av sufism.

Centralt för hans tänkande var en kritik mot den rationalism som ligger till grund för både liberalismen och socialismen, som kan spåras tillbaka till upplysningstidens filosofer och franska revolutionen, och i viss mån ytterligare längre tillbaka till Aristoteles starka betoning av förnuftet (logos) som människans utmärkande egenskap. I stället lyfte Lindbom fram människonaturens bristfälliga karaktär, och i denna kritik av förnuftet finns tydliga paralleller till andra konservativa tänkare som Edmund Burke, Michael Oakeshott och Roger Scruton. Samtliga dessa har uttryckt olika slags kritik mot rationalism och det radikala sinnelag som tenderar följa i fotspåren av en stark tilltro till förnuftet.

Läs även: Det förflutnas olidliga lätthet

Både liberalismen och socialismen karaktäriseras alltså av tron på fullkomligheten hos människans förnuft, vilket enligt Lindbom resulterade i att Människan träder i Guds ställe. Människan svarade nu endast inför sig själv som den enda auktoriteten. Detta skifte gav i sin tur en lång rad följdproblem. Den frihet och jämlikhet man sökte gav oundvikligen upphov till ökande konformitet och centralisering, samt ett alltmer teknokratiskt och nihilistiskt samhälle. Snarare än att uppnå själslig förfining fick man rent av en tilltagande infantilisering. Det som uppnåddes var alltså i vissa avseenden motsatsen till det man sökte. ”Ideologierna är offer för de makter de själva frambesvurit” skriver Lindbom i Sancho Panzas väderkvarnar, med hänvisning till liberalismen och socialismen.

Denna tankefigur, att något kan innehålla fröet till sin egen undergång, dyker upp här och var hos olika tänkare. Exempelvis resonerar både Alexis de Tocqueville och Theodor Adorno om att upplysningsidealen om frihet och jämlikhet med tiden kunde komma att undergräva sig själva. I analogi med denna logik kan jag inte låta bli att undra hur Tage Lindbom skulle ha svarat om han hade ställts inför den tes som rabbinen Dan Korn lägger fram i boken Som om Gud fanns: att den judisk-kristna religiösa traditionen redan från början bar fröet till det sekulära samhället inom sig. Särskilt om det skulle vara sant.

Mats Andrén är universitetslektor vid Linköpings universitet