KRÖNIKA. Märta Stenevi (MP) menade i en debattartikel att det pågår ”en bisarr tävling i vem som mest effektivt kan göra livet svårare för barn”. Enligt henne går Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M) ”till val på att skapa en våg av barnfattigdom” (Expressen 6/5).

Bam! Alla med ett hjärta som bankar för små barn studsade nog till över de dramatiska orden. 

Men Stenevi överdriver och tänker snett. M och SD har verkligen inte som mål att göra livet svårare för barn. Skillnaden mellan MP och högerpartierna ligger i att de senare drivs en övertygelse om att fattigdom bekämpas med egenmakt i stället för beroende. Med självförsörjning i stället för bidrag. 

Vänstern vill i vanlig ordning bekämpa fattigdom uppifrån, medan högern hellre vill stötta folk att själva bygga sitt välstånd. Borgerliga partier med en stark tilltro till människors förmåga vet att ökade krav motiverar fler att studera och ta enkla jobb, att press lockar fram prestationer.

Det är därför M vill ta bort etableringstillägg, försörjningsstöd och flerbarnstillägg för nyanlända samt sätta ett bidragstak. M vill också att man ska krävas längre tid i arbete för att få full föräldrapenning och sjukpenning, samt att man måste ha bott i landet i 40 år för att få full garantipension.

Det är därför SD vill begränsa barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning på lägsta- och grundnivå, äldreförsörjningsstöd, bostadstillägg för pensionärer, garantipension och garantiersättning i sjuk- och aktivitetsersättningen till svenska medborgare samt och medborgare i EU/EES-länder som bor här.

Principen att välfärden kopplas till arbete är bra, för utan krav kommer systemen att utnyttjas, och då blir det dyrt för andra skattebetalare. 

Märkligt nog är det dock i vänsterns ögon ett slags straff att behöva göra sin plikt för att få sin rätt.

”Varför vill Moderaterna att fler barn ska bli fattiga?”, undrade till exempel ledarskribenten Lina Stenberg på Arbetet (9/10). 

Men hur konstigt det än kan låta är det faktiskt bra för barnen att begränsa bidragen, eftersom det som verkligen skapar trygga privatekonomier är arbete. Det bästa för de små är om deras föräldrar får lön i stället för tillfälliga bidrag. 

För asylinvandrarna och deras barn är situationen akut. Arbetslösheten är nästan fyra gånger högre bland utrikesfödda än bland inrikes födda. Professor i nationalekonomi, Sven-Olov Daunfeldt, berättade för Bulletin att efter åtta år hade bara 20 procent av kvinnorna och 34 procent av männen som invandrat från Afrika och Asien lyckats etablera sig. ”Det tar uppemot 17 år innan cirka 40 procent av individerna i denna grupp har ett arbete som innebär en inkomst på över 20 000 kronor i månaden” (29/4).

Siffror från riksdagens utredningstjänst har visat att det i Sverige finns 675 000 invandrare som inte är självförsörjande utan i varierande grad bidragsförsörjda. 

Förutom att det blir svindyrt för oss som betalar skatt betyder det att massor av människors talanger inte tas till vara, att de passiviseras, och sannolikt får både skruttig ekonomi och självkänsla som resultat. Det går ut både över mammor, pappor och barn. Ungdomar med arbetslösa föräldrar löper nästan 70 procent högre risk än andra att hamna utanför både arbetsmarknad och studier, enligt SCB.

Stenevi antydde att barnen blev ”verktyg för en politik som handlar om att dela upp människor”. Hon verkade pinsamt omedveten om att det skapar klyftor och spänningar att ösa bidrag över en grupp på bekostnad av en annan. 

”Sverige har råd att ge barn trygghet”, skrev hon. Men frågan är inte om de som jobbar har råd att ge mer bidrag till dem som inte bidrar. Frågan är hur vi får fler att klara sig själva. 

Ju fler som får trygghet av staten, desto färre har vi råd att hjälpa. Ju fler som klarar sig själva, desto starkare bli de – och deras barn.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är skribentens egna.