De olympiska sommarspelen, uppskjutna från fjol, kommer – trots pandemin och ett massivt motstånd från stora deltar av det japanska folket – att genomföras i sommar. Vinterspel på ordinarie tid i februari nästa år, med Peking i Kina som värd.

Oviljan hos Internationella Olympiska Kommittén att ställa in är stark, den har inte vikt sig för mindre än att världskrig stått i vägen. 1916, 1940 och 1944. När stora delar av världen stod i brand slocknade, tillfälligt, den olympiska elden.

IOK med sina numera kommersiellt starka spel har, med ett medlemsantal av länder större än FN, blivit en stark internationell spelare. Sportsligt i särklass men också ekonomiskt och politiskt.

Ingenting har betytt mera för idrottens utveckling i världen än de olympiska spelen. Endast ett varumärke – det röda korset – är mera känt och spritt än de fem olympiska ringarna. Det är en alldeles unik rikedom Internationella Olympiska Kommittén sitter på nere i sitt högkvarter i Lausanne; äganderätten till de olympiska spelen, ensamrätten till denna världens mest belysta och bevakade arena, attraktiv inte bara för världens främsta idrottare utan i lika hög grad för politiska makthavare som finansiella storspelare, regionala turistexploatörer och multinationella företag med intresse av exponering i nya, växande ekonomier.

IOK tillhandahåller en arena men har tyvärr tappat kontrollen över hur den kan missbrukas. Hela idrottsrörelsens attraktionskraft, status, bredd och internationella spridning finner sin förklaring i det kraftfält som de olympiska spelen, efter en trevande inledning, skapade omkring sig.

Läs även: Tennis på liv och död, från medeltiden till Wimbledon

Internationaliseringen, kommersialiseringen, politiseringen, medicineringen, televiseringen; de olympiska spelen har tvingat fram både det goda och det onda. Dess kraft och styrka är omtvistad, dess uthållighet imponerande.

Mycket har sagts och skrivits om det ”Rotarysällskap” som, utan att vara demokratiskt sammanflätat med den internationella idrottsrörelsen, styr den olympiska idrotten. Vägen mot modernisering har tagits i små steg. Bort från ett beroende av kungligheter och miljardärer, bort från en löjlig syn på amatörbegreppet, som tillät heltidsanställda kommunistiska idrottssoldater men förbjöd kaffepengar till västvärldens utövare, bort från fördomar om kvinnors olämplighet på idrottsbanan.

Mutor och korruption tvingade också så småningom fram nya spelregler och diskvalifikation av egna medlemmar. Den olympiska kommittén är idag betydligt bättre och kunnigare än sitt rykte. Specialidrotternas experter och de aktivas idéer tas bättre tillvara.

Det måste sägas, att det Internationella Olympiska Kommittén hittills åstadkommit är enastående. Den har överlevt två världskrig, initierat samtal över ”omöjliga” politiska avgrunder, uppmuntrat, inspirerat och finansierat idrott över hela världen, gett stöd och hjälp åt u-länder och hårt drabbade krigszoner, uppmuntrat kvinnor att våga sig ut på idrottsarenor i länder där sådant är förenat med livsfara.

Den olympiska idrotten har sitt motto, sin flagga, sina ringar. Elden, hymnen, eden, chartern. Ritualer och symboler. Inramade av dessa frodas olympismen, en rörelse med ambitionen att vara en världsreligion eller ett ställföreträdande FN. Parollerna svulstiga, svansföringen hög.

Det olympiska sällskapet vill vara något djupare och större än blott en församling som väljer ut olympiska tävlingsorter. Den ambitionen kan man imponeras av, möjligen också lätt bäva inför. Den har något frälsaraktigt över sig. Att de olympiska spelen blivit vår tids största, enskilda kulturevenemang är knappast något att frukta. Att den olympiska organisationen byggt ett nätverk som spänner över hela världen är snarast en styrka.

Det är när begreppet Olympic Family vidgas till en sorts global missionärsverksamhet under ”religionsbegreppet” olympism, via olympiska s k akademier, som andan, eller kanske andligheten, börjar kännas påträngande. Då fascinerar och skrämmer den på samma gång lika mycket som en skicklig amerikansk TV-predikant. Och får en lätt anstrykning av fundamentalism.

I första delen av IOK:s grundprinciper lyder orden:

Olympismen är en livsfilosofi som i ett balanserande helt lyfter upp och kombinerar kroppens, viljans och själens kvaliteter. Förenande sport med kultur och fostran (hu!) söker olympismen skapa en livsstil baserad på ansträngningens glädje, det fostrande värdet av det goda exemplet och respekten för universella etiska grundregler.

Det är nog på tiden att IOK moderniserar också det skrivna regelverket och istället för att uppmana till allmän olympisk frälsning öppnar för kritik och förändring.
I de olympiska akademierna (finns även i Sverige), där olympismen lärs ut som på vilken bibelskola som helst, finns inslag av religion och väckelsemöte. Rörelsen är emot doping, för kapitalismen, mot diskriminering utifrån ras, religion och kön. Fred och internationell förståelse omhuldas. En till synes vacker ideologi, bitvis dock betänkligt långt från verkligheten.

Olympismen är djupt förankrad i historien, i politiken också fast det inte öppet erkänns. Det har den varit alltsedan de första olympiska spelen 1896 i Aten, då den grekiska regeringen vägrade finansiera spelen med hänvisningen till att staten var bankrutt. Ack Grekland, redan då...

Läs även: Olympiader och kultur

Trots allt som hänt av politiskt utnyttjande av spelen – 1980, t.ex, krävde USA:s president Jimmy Carter att IOK skulle ställa in spelen i Moskva på grund av Sovjets inblandning i Afganistan, IOK vägrade lyssna – lever den olympiska rörelsen i ett politiskt låtsasland, i ett tillskapat vakuum och med en otidsenlig och falsk uppfattning om att inte vara inblandad.

När alla de andra stora stegen nu tagits, bort från drömmars värld till verkligheten, är det detta som återstår: Att den olympiska rörelsen inser sin makt som politiskt instrument och som arena för ett spel på hög politisk och ekonomisk nivå.

Kofi Annan (då FN:s generalsekreterare) polerade upp IOK:s status inför spelen i Aten 2004, när han konstaterade:

–De olympiska idealen är också våra ideal – tolerans, människors lika värde, fair play, fred – och tillsammans kan vi bli ett vinnande lag i en mycket svår match.

IOK har det FN inte har: En begärlig guldkalv att låna ut. Medveten om dess (och sitt) värde, sin makt och vad regeringar och länder vill få ut av ett samarbete, kan man forma kravbilden.

IOK måste också i handling ta ansvar för sina egna spel och inte lämna dem vind för våg i händerna på finansiella taskspelare, skrupelfria mutkolvar eller regimer utan vetskap om vad begrepp som humanism, lika värde och mänskliga rättigheter innebär. IOK måste ta kontrollen över sina spel, ta dem från de som missbrukar dem och ge dem tillbaka till folket.

Garantera hederliga upphandlingar, drägliga arbetsvillkor, löner till arbetarna, ja, gå ännu ett steg; utnyttja sin egen arena för att, hand i hand med FN, ställa krav på hur människor skall behandlas, att förbättra vanliga människors villkor, istället för att göra oljemiljardärer ännu rikare.

Det är inte bara i Ryssland och Kina som man våldfört sig på folket bakom olympiska dimridåer, det finns all anledning för IOK att ställa krav även när man riktar blickarna västerut.

Sotji fick OS (2014) när Putin ”lovade” världen ett mera demokratiskt Ryssland, men med det höga priset många fått betala, ett hänsynslöst utnyttjande av människor i skapandet av den olympiska arenan, borde Sotji blivit den dyra läxan, vändpunkten. Inte så. Peking borde aldrig kommit ifråga.

Över 180 människorättsorganisationer har uppmanat länder att bojkotta Peking som invigs 4 februari nästa år, med hänvisning till att den kinesiska regimen kränker de mänskliga rättigheterna. IOK måste ställa krav, ta den ekonomiska och juridiska kontrollen, garantera justa villkor och bra löner till dem som med händerna förverkligar den olympiska drömmen, helt enkelt markera genom att inte dela ut spelen till länder som Kina.

Det är visserligen att begära mer än vad kultur, näringsliv och politiker gör tillsammans, men varför skulle inte det kunna ske i de olympiska gudarnas namn?

Ekonomiskt, socialt och mänskligt borde en världsorganisation som IOK åstadkomma storverk. Dess ställning är unik, nätverket mäktigt, ekonomin stark, tyngden i ord och handling kan förändra. Ingen annan organisation förenar idrottens globala kraft och möjligheter, på alla områden, som Internationella Olympiska Kommittén.

Med spelens lockelse och medaljernas särklassiga värde bygger IOK en egen mäktig, fristående stat med ett attraktivt varumärke och en styrka som förenar. Dess charm och möjligheter berör mig.

Jag är inte naiv, men i min dröm tar sig den olympiska idrotten utanför sitt eget skal och lyfter idrottens mening ur frasologin till verkligheten. Om så sker skulle Fredspriset vara inom räckhåll.

Åke Stolt är journalist och har bevakat femton olympiska spel och följt den olympiska rörelsen inifrån i över fyrtio år. Han är författare till elva böcker, bl a två stora verk om de olympiska spelen; Ingen lek utan eld och Ringar av is (Bonniers).