KRÖNIKA. Tennisen har anor från medeltiden. Men på den tiden hade man inga racketar utan spelade med handen. Istället för nät hade man ett hårt spänt snöre. Bollsporten fick namnet ”jeu de paume” (spel med handen) och utövades i Frankrike redan på 1100-talet. Det var franska munkar som utvecklade spelet i sina kloster och snart blev spelet så populärt att kyrkans ledning såg sig tvingad att ingripa. Exempelvis förbjöd ärkebiskopen i Rouen år 1245 sina präster att utöva sporten. Men ”jeu de paume” spred sig snart utanför klostermurarna och en mängd bollhus byggdes i Frankrike. De medeltida Jeu de paume-nördarna blev bara fler och fler.

De blev rent av så många och så besatta av sporten att prefekten i Paris kände sig tvingad att förbjuda spel på vardagarna, eftersom borgare och hantverkare skolkade från jobbet för att få tillfälle att spela. Med förbudet blev det alltså endast tillåtet att spela på söndagarna.

När jag läste om detta kom jag att tänka på att det mesta är sig likt. Jag tänkte på alla ”tennisänkor” som får klara sig själva varje helg då mannen, den glade amatören, är iväg och spelar tennis. Och när tennisnörden väl är hemma så måste han bara kolla in lite tennisfilmer på Youtube. Det finns en hel uppsjö av instruktionsfilmer och gamla tennismatcher där. Jag tittade själv nyligen på en film som gick igenom forehandslaget. Den var 50 minuter lång. Detta måste sättas i relation till att ett forehandslag tar mindre än en sekund att utföra. Ja, det är lätt att bli som förhäxad av tennisen. Det vittnar Lars Gustafsson om i sin roman Tennisspelarna:

[D]en hösten blev jag fullständigt besatt av tennis. Jag nöjde mig inte med att spela så där en tre timmar om dagen – mot slutet prenumererade jag på två olika tennistidskrifter och använde varje vecka minst fem olika banor. Ett respektingivande förråd av racketar i alla material och hårdhetsgrad fyllde min garderob, över bokhyllorna i mitt arbetsrum på universitetet hängde ständigt svettiga tenniströjor och torkade i en mild bris från Mexikanska golfen.

Läs även: Brinkemo: Om tennis och Hanif Bali

Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue skriver i sin roman Tiebreak om en tennismatch i tre set som pågår under en dag i Rom i slutet av 1500-talet. I romanen, som kom ut 2013, utkämpar barockmålaren Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske hovpoeten Francisco de Quevedo en match mot varandra på Piazza Navone i Rom. I själva verket är det en duell där vapnen är racketar istället för värja och pistol:

Han kände bollens skinn mot tummen, pekfingret och långfingret på sin vänstra hand. Han studsade den mot marken, en, två, tre gånger, med racketen i högerhanden. Han tog sig tid att mäta planens avstånd. Bakfyllan fick solskenet mitt på dagen att kännas outhärdligt. Han andades djupt: slaget som han just skulle få iväg var på liv och död. Han strök bort svettpärlorna från pannan och började återigen snurra bollen mellan vänsterhandens fingrar. Det var en konstig boll: välanvänd och omsydd, lite mindre än vanligt, tveklöst fransk för sin stadga; den studsade vilt till skillnad från de luftiga spanska bollarna som han var van att spela med. Han tittade ner i marken och med tåspetsen skrapade han på kalklinjen som markerade gränsen för hans planhalva. Hans korta ben skulle hamna något före strecket: den överraskande faktorn gjorde honom oövervinnerlig med svärdet, och det fanns ingen anledning till att det inte skulle vara likadant när han spelade med racket.

De fyra tennisbollarna som de spelar med är fyllda med den halshuggna drottningen av Englands, Anne Boleyn, lockar. En bisarr detalj. Matchen kan läsas som en metafor för den kamp som stod mellan olika rivaliserande strömningar i tiden. Den katolska kyrkans hänsynslösa kolonisation, innovationer inom konsten: traditionalister mot förnyare. Alvaro Enrigue lyfter fram tennisens skoningslöshet:

Den uppfanns som ett spel för kungar och kardinaler och människor med mycket makt […] Men det finns också denna brutalitet i tennisspelarens ensamhet som jag var intresserad av att använda som en metafor för brutaliteten i de liv som levdes av de människor som gav oss den moderna världen.

(Álvaro Enrigue, intervjuad i National Public Radio 9/2 2016.)

Läs även: Konsten ska inte vara någon hjälpreda åt klåfingriga moralister

Romaner där tennisen spelar en huvudroll roll är många. Och Lars Gustafssons autofiktiva roman Tennisspelarna är en av de bästa. I romanen och i verkligheten innehar Lars Gustafsson en gästprofessur vid University of Austin i Texas. Han undervisar om europeisk och nordisk litteratur vid 1800-talets slut: August Strindberg, Georg Brandes och Friedrich Nietzsche. Men han spelar också tennis. Varje dag:

Solbränd och spänstig som en ung gud, med racketen i ena handen och en bunt böcker i den andra klättrade jag upp i katedern och tog ett trampolinsprång, en våldsam saltomortal, ner i en annan världsdel, ett annat århundrade, en värld där Nietzsche fortfarande promenerar med Lou Salomé, där sommaren kommer över Starnbergersee, där Strindbergs gitarr klinkar genom röken på Zum Schwarzen Ferkel i ett Berlin så fyllt av genialitet och stenkolsrökar att himlen är mörk, mörk som mörkret i den polske exilförfattaren Przybyszewskis svarta ögon, en tid för irrläror, besvikelse, sällsamma elitteorier, en tid när de intellektuella tröttnar på att stånga sina pannor blodiga mot lögnens mur och istället börjar fråga sig om lögn och sanning kan [sic] inte ändå i grund och botten är ett och detsamma.

En morgon cyklar han iväg på sin tioväxlade Italo Vega och hittar tre tennisspelare som står och spelar på en av de många ”public courts” som ligger i närheten av universitetet. Gustafsson hoppar in och tar den fjärde platsen. Det blir en dubbel. ”Min slice gick fint, min backhand lika stenhård som den brukar vara”. Jag har svårt att tro att denne skinntorre intellektuelle författare ens kunde slå en backhand. Men i romanen hävdar han sig ha spelat jämnt mot en kille som just deltagit i Forest Hills-turneringen. En elitspelare med andra ord.

Det är så vitt jag kan bedöma lögn och förbannad dikt. För när man tittar på fotografiet på omslaget till boken ser man en glasögonprydd Gustafsson i färd med att slå en enhandsbackhand som ser rent bedrövlig ut. Teknikvidrig. Oskön. Ingen med denna bristfälliga teknik spelar jämnt med en elitspelare. På fotografiet ser man att han tar ett balettsteg och ser ut att knuffa till bollen. Eftersom han sannolikt själv godkänt bilden på omslaget, så måste han ha tyckt att det var en formidabel backhand. Det visar att hans självöverskattning är monumental.

Men det hör till bokens logik. Bilden ljuger inte, men det gör texten. Eller snarare förskönar och lägger tillrätta. Trots att han uppenbarligen kraftigt överdriver sin tennisskicklighet är romanen en liten pärla. Och han måste överdriva. För temat i Tennisspelarna kräver att han är skicklig och vältränad. Han är den nietzscheanska övermänniskan personifierad. Han har förverkligat sin egen variant av den kommunistiska existensformen; på morgonen tennisspelare, lektor på eftermiddagen och författare på kvällen.

I en intervju i Austin Chronicle 25/2 2000 påstår Gustafsson att Björn Borg försökte läsa Tennisspelarna, men han var en extremt ointellektuell person. Han sa: ”Den ser spännande ut men är den lättläst?” Men kroppens intelligens är väsensskild från andens. Gustafssons intelligens var cerebral. Borgs kroppslig. Fast Gustafsson försöker få oss att tro något annat. För att öva upp kroppens intelligens krävs det hårt arbete och stort tålamod. Slå slag efter slag, timme efter timme, nöta och korrigera tekniken tills kroppen sköter sig själv utan cerebral inblandning. Det tar uppskattningsvis 10 000 timmars effektiv träning för att nå upp till en elitnivå. Men ibland räcker inte ens detta.

Läs även: Den oförutsägbare Beethoven och hans laboratorium

Tennisen kan upplevas som en rasande kamp men den har också en metafysisk sida. Författaren David Foster Wallace har skrivit en fantastisk essä; Roger Federer – en religiös upplevelse (2006). Enligt Foster Wallace är Federer unik:

Federer tillhör denna kategori av idrottsmän som man kunde kalla för genier, mutanter eller avatarer. Han är aldrig stressad eller ur balans. För honom hänger den annalkande bollen en halv sekund längre i luften än den egentligen borde.

Att se Roger Federer spela var för honom en religiös upplevelse. Är det inte att ta i? Nej, jag tycker inte det. Den starka skönhetsupplevelsen är granne med det religiösa. David Foster Wallace ser tennisens skönhet på elitnivå som en kinetisk skönhet:

Dess styrka och dragningskraft är universell. Det har inget att göra med sex eller kulturella normer. Vad det egentligen handlar om verkar vara att som människa förlika sig med att man har en kropp.

Federer är bollkonstnären som behärskar alla slag och som med kirurgisk precision utdelar det sista slaget; en maskerad stoppboll, en supervinklad serv, en backhand ”down the line”, en stenhård forehand-cross. Foster Wallace skriver lite ironiskt att när män talar om idrott så är det inte i termer av skönhet eller elegans. Nej, kärleken till sporten uttrycks, som vi sett, ofta med hjälp av krigsretorik. En tennisspelare eliminerar motståndaren, avancerar, slår ut och stiger i ranking.

Trots denna insikt gör han själv bruk av krigssymboler. Han skriver om hur Federer utdelar ”dödsstöten”. Men egenskaperna som konstituerar det sköna hos mannen är egenskaper som lämpat sig bra i krig; ett starkt axelparti, välutvecklad arm- och benmuskulatur, en stabil torso utan onödigt underhudsfett. Kroppen ska likt den grekiska skulpturen Doryforos (Spjutbäraren) från 440 f.Kr. utstråla både kraft och harmoni – egenskaper som skänker oss en skönhetsupplevelse. Enligt evolutionspsykologerna attraheras vi av egenskaper som signalerar fysisk hälsa. Vi uppfattar dem som är utrustade med dessa egenskaper som vackra. Exempelvis betraktas en symmetrisk muskulös kropp som rör sig smidigt som attraktiv.

Evolutionspsykologen Meri Tadinac hävdar att skönhet inte är en kulturell konstruktion utan en biologisk anpassning. Förmågan att uppfatta skönhet är, enligt henne, en del av den mänskliga naturen vilket hon utvecklar i artikeln Why do we all want to be young and beautiful? From the evolutionary psychological perspective (2010). Federer är kanske inte den fysiskt starkaste spelaren på ATP-touren. Men väl den mest intelligenta och den överlägset smidigaste. Han liksom svävar över planen vid baslinjen och han kan anpassa sitt spel efter motståndarens styrkor och svagheter.

Jag minns särskilt finalen i Roland Garros 2009 mot Robin Söderling där den elegante schweizaren fullständigt klädde av svensken. Federer drog honom både i sidled och i djupled. Han slog stoppboll efter stoppboll och den store, långe svensken jagade fram till nät för att hinna upp bollen och väl vid nät var han ett lätt byte för Federer. Han utnyttjade det faktum att Söderling inte trivdes vid nät. Hans volleyspel var på amatörnivå.

Slutresultatet blev 6–1, 7–6, 6–4. Detta var alltså samma år som Söderling besegrade Rafael Nadal i åttondelsfinalenen med 3–1 i set. Nadal hade aldrig tidigare fått stryk i Paris. Söderling var ännu brutalare än det spanska testosteronstinna muskelpaketet. Det var två gladiatorer som avskydde varandra som gjorde upp. Den långe buttre svensken vann mot alla odds matchen.

Men i finalen stod han sig alltså slätt mot Federers spelintelligens och stora verktygslåda. Även kvinnliga elitspelare har uppfattat tennisen som en kampsport. Tro inte annat. Den 29-åriga ryskan Anastasija Pavljutjenkova som tog sig till semifinal i Roland Garos 2021 ansåg att ett krigiskt sinne fällde avgörandet:

– När jag är på banan gör jag mitt jobb och kämpar och jag vill döda min motståndare varje gång jag spelar. Det är skillnaden. (SvD 6/8 2021)

Läs även: Ett långt farväl till arbetaren och välfärdsstaten

Nu håller alla Federerdyrkare tummarna för att han ska ta hem Wimbledonpokalen ännu en gång innan kroppen säger stopp. För Wimbledon är tennisens Mecka och katedral. Det är den finaste av de fyra Grand Slam-tävlingarna. Anorna. Gräset. Den vita klädkoden.

I år är det sannolikt den 39-årige Roger Federers sista försök att åter få lyfta segerpokalen mot skyn, som han har gjort åtta gånger tidigare. I augusti fyller han 40. Ingen annan har vunnit lika många titlar i Wimbledon. Björn Borg tog fem titlar. Djokovic har fem. Nadal bara två. Pete Sampras vann sju titlar.

Om Federer vinner så blir det för nionde gången. Jag och miljoner andra fans världen över hoppas på det. Men jag vet också att han har skadebekymmer. Han fick lämna walk over i Paris efter tre matcher. Det får bara inte hända i Wimbledon. Slutet får inte bli snöpligt. En förlust mot en kvalspelare eller W.O. på grund av en skada.

Alla vill vi uppleva ett lyckligt slut på berättelsen om världens genom tiderna bästa tennisspelare.

Conny C-A Malmqvist

Conny C-A Malmqvist är fil. mag. i filosofi och journalistik; filmmusikkompositör och tenniscoach i Malmö. Konstkritiker på Expressen.