Italiens kamp mot maffian – en förebild

I Dagens Nyheter 2025-12-27 kan man finna en intervju med Advokatsamfundets nya ordförande, Johan Eriksson, under rubriken ”Advokatsamfundet tar strid mot alla i politiken – utom Vänsterpartiet.” Eriksson anser att politikerna har fel som vill ha längre fängelsestraff och sätta 13 åringar i fängelse. Han har dock inte några förslag på hur man ska bekämpa gängen. Jo vänta! ”Vi måste ta tillbaka gator och torg,” säger Johan Eriksson.

SE: DN Direkt – Advokatsamfundet tar strid mot alla i politiken – utom Vänsterpartiet

Eriksson ser tillbaka på ett besök i Palermo på Sicilien, där orden ”No Mafia” skrevs överallt efter mordet på anti-maffia-domaren Giovanni Falcone och hans hustru. Han minns även att ”– Folket sa: Nu räcker det. Och den dag som folket här bestämmer sig – det ska inte säljas knark på Rinkeby torg, gangstrar ska inte bestämma över våra affärer, det är vi som bestämmer över vårt land – den dagen ändras samhället.” Han vill att folket ska ta tillbaka Sverige från gangstrarna.

Hur djupt har Eriksson grävt i den här idén om en svensk folkrörelse mot invasionen av gangsters? När jag läste Erikssons korta utläggning om Palermo så undrade jag om han verkligen vet hur mycket av samhället det tog för att ta sig till en folkrörelse? Kan han sin historia om hur man bekämpat maffian i Italien?

Det Eriksson menar med ”No Maffia”-folkrörelsen i Palermo är det man där kallar i folkmun för ”Addiopizzo”. Det betyder ”adjö till pizzo”, där pizzo är maffians utpressningsskyddspengar. Det är en av de mest kända gräsrotsrörelserna mot maffian på Sicilien. Den startade 2004 i Palermo och är en del av den bredare antimaffiarörelsen som växte fram efter mordet på den italienske antimaffiadomaren Giovanni Falcone 1992.

Kan vi skapa en folkrörelse mot gängen i Sverige? Kanske, men vi har inte alla förutsättningar som Italien. Italien har länge fört en kamp mot maffian och utvecklat ett rättsligt ramverk som ger medborgare skydd och verktyg att motarbeta organiserad brottslighet – något som Sverige saknar i samma utsträckning.

Detta ramverk har varit avgörande för folkrörelser som bygger på civilt engagemang, vittnesmål och ekonomiskt motstånd mot gäng. Sverige hanterar gängkriminalitet främst genom allmänna straffrättsliga regler utan specifika anti-maffia-liknande mekanismer. Avsaknaden av dessa mekanismer gör det svårare att bygga en stark, gräsrotsbaserad rörelse. Folk ska ju ställa sig upp mot organiserade och beväpnade gängmedlemmar.

Bara en sådan sak som att ha en väl tilltagen självförsvarslag gör ju att folk vågar göra motstånd mot maffian. Enligt italiensk lag tillåts användning av lagligt innehavda vapen för att försvara sig själv eller andra i sitt hem eller på arbetsplatsen, och den som gör det är inte straffbar (legittima difesa domiciliare, Presumtion om proportionalitet vid självförsvar i hemmet).

Anti-mafia-lagar (exempelvis lag nr 82/1991 och Codice Antimafia) erbjuder omfattande skydd för vittnen och före detta maffiamedlemmar som samarbetar (pentiti). De kan få reducerade straff, identitetsbyte, ekonomiskt stöd och säkerhetsåtgärder. Detta har varit centralt för stora rättegångar och har stärkt civilsamhället genom att bryta maffians tystnadskultur (omertà). Vittnesskydd finns i Sverige (via Polisens vittnesskyddsprogram), men det är mindre omfattande och saknar specifika incitament för gängmedlemmar att ”hoppa av”.

Med Codice Antimafia (exempelvis lag nr 109/1996) kan maffiatillgångar konfiskeras preventivt och direkt styras till social återanvändning mot maffian (antimaffiaföreningar, skolor eller kooperativ). Lagstiftning (exempelvis via regionala antimaffia-kommissioner och EU-stöd) ger officiellt erkännande och stöd till civilsamhällesorganisationer mot maffian, inklusive finansiering, juridiskt skydd och deltagande i policy-dialoger.

Detta har möjliggjort nationella nätverk som Libera med över 1 600 anslutna grupper. Jag undrar om Eriksson har en aning om att Sverige måste ha likdanande lagar innan vi, det vanliga folket, har en chans att sätta oss upp mot gängen?

Andra har kommit med samma förslag som Eriksson. Polischefen Carin Götblad har utryckt samma tankar. Aftonbladet tycker att pensionärer är en möjlig grupp till att organisera sig mot gängen. Låt oss se vad det finns för förutsättningar för en svensk folkrörelse. Det finns faktiskt ett embryo till en folkrörelse sen många år tillbaka. Men denna folkrörelse lider av det politiska och mediala läget i Sverige.

Man kan nog säga att Sverige har två folkrörelseembryon egentligen. Den mest synliga och aggressiva pushen mot gängen kommer från högern, Tidö och deras väljare. Där har det har blivit en kärnfråga kopplad till invandring och lag och ordning, vilket har skapat en grund för sympatisörer att engagera sig.

Vänstern engagerar sig också, men med ett annat fokus – förebyggande och sociala åtgärder – och det har inte genererat samma nivå av folklig mobilisering. För en verklig folkrörelse behövs troligen en blocköverskridande samling, som vissa har uppmanat till, för att undvika att frågan blir partipolitisk. Vi kanske behöver en riktning med förebyggande och sociala åtgärder för att inte få in fler i gängen och hårdare och längre straff med rehabilitering för att hålla buset från gatorna. Partierna måste dra i samma riktning i denna fråga, annars finns det ingen politik för folket att samlas runt.

Italienska medier – både traditionella och nya – har spelat en central och avgörande roll i att skapa och stärka folkrörelser mot maffian i Italien, samt i att driva fram antimaffialagstiftning. Genom att sätta ljuset på maffians brott har de gjort allmänheten mer mottaglig och förstärkt dess engagemang mot maffian. De har bidragit till en kulturell förändring mot omertà och för en ”kultur av legalitet.”

Redan efter mordet på politikern Pio La Torre 1982 (som föreslog lagen mot maffiaassociationer) användes tidningar och TV för att bygga opinion för lagreformer. Evenemang som Trame-festivalen i Kalabrien har använt medier för att arrangera debatter och kulturella aktiviteter mot maffian, vilket omvandlat lokala attityder från passiv acceptans till aktivt motstånd mot maffian.

Jag önskar att det såg ut så i Sverige. Men traditionell svensk media – inklusive Public Service (SVT/SR), DN, Aftonbladet, SvD och Expressen – har visat en tydlig misstänksamhet och ofta kritiserat den begynnande mobilisering som främst drivits från högern mot gängkriminaliteten. Man har bland annat kritiserat att koppla gängvåld till invandring och integration.

Istället för att belysa lösningar så har man har ofta bemött fakta och statistik med skepticism, motargument och diskussioner om hur man får utrycka sig. Många ledare och analyser i dessa medier betonar sociala orsaker (segregering, utanförskap, bristande uppväxtvillkor) och förespråkar förebyggande arbete – ett perspektiv som ligger gott med vänster/socialdemokratiska förslag.

Det skapar en misstänksamhet mot högerns lösningar. Vänstern skulle istället kanske kunna försöka jämka och finna gemensamma lösningar som bygger på att förebygga, rehabilitera och straffa hårdare där det behövs. Det skulle föra sidorna närmare varandra och kanske bidra till en gemensam folkrörelse.

Jag vill dock understryka att de traditionella medierna inte ignorerar problemet – tvärtom rapporteras det intensivt om skjutningar, sprängningar och gängvåld. Bevakningen är ofta nyanserad med experter som varnar för överdrifter, och högerns narrativ får sällan stå oemotsagt.

Man släpper även fram röster med stor räckvidd som saknar insikt i gängproblemen, exempelvis Carl Bildt, som menar att gängbrottsligheten är ett ”randfenomen”. Vem bygger en folkrörelse runt ett randfenomen?

Det är här alternativa medier kliver in. De har varit betydligt mer stödjande och drivande för den högerorienterade mobiliseringen mot gängkriminaliteten än traditionell media. Dessa plattformar har konsekvent framhävt gängvåldet som ett akut systemhot, ofta med stark koppling till invandring, misslyckad integration och mångkultur. De rapporterar intensivt om skjutningar, sprängningar och gängrelaterade incidenter, kritiserar traditionell media och vänsterpolitik för att ”mörklägga” problemen.

Detta är inte helt oproblematiskt. Dessa medier kritiseras ofta för vinklad rapportering och att de ibland blandar fakta med starkt ideologiska tolkningar. Personligen är jag ofta kritisk till traditionella medier. Ändå tycker jag att både de och alternativa medier behövs. Tillsammans fungerar de som motpoler som ger oss en mer komplett bild – både av nyheter och av hur olika delar av svenska folket uppfattar verkligheten.

Något annat man kan sätta ljus på är hur vissa medier glorifierar gängen genom uppmärksamhet och mytbildning. Flera artister med gängkoppling har bland annat nominerats till P3 guld. Ett Public Service bolag har alltså visat stöd och prisat människor som är kopplade till organisationer som mördar och tjänar pengar på folks olycka. Media ger ofta gäng och kriminella individer en plattform som stärker deras image och ”varumärke”, vilket gör dem mer attraktiva för ungdomar och försvårar rekryteringsmotverkande insatser.

Svenska gäng välkomnar denna synlighet, till skillnad från äldre maffiagrupper som föredrog diskretion. Exempelvis döps gäng om i media till dramatiska namn som ”Dödspatrullen” (från ursprungliga ”3mst”), vilket förstärker deras rykte efter uppmärksammade händelser som misstänkta mord eller förnedringsvideor. Detta skapar en kultur där ungdomar ser kriminalitet som ett sätt att uppnå kändisskap och makt, snarare än som ett samhällsproblem att bekämpa kollektivt. Resultatet blir att folkrörelser som en svensk motsvarighet till Addiopizzo får svårare att mobilisera, då gängen framstår som ”coola” snarare än något att förakta, och samhället fokuserar på rädsla istället för handling.

Sen en lång tid tillbaka så har det förekommit demonstrationer mot maffian i Italien. Lokala demonstrationer förekommer när maffian utfört brott, vid gripanden eller minnesdagar, exempelvis anticamorra-evenemang i Neapel. Den 23 maj hålls årligen ”Giornata della Legalità” en nationell dag till minne av Capacimassakern där bland annat Giovanni Falcone mördades.

Här i Sverige har inte några större eller återkommande folkrörelseliknande demonstrationer eller marscher arrangerats mot gängen och gängvåldet. Högern arrangerar sällan några demonstrationer, och gör de det så är det små. Vänstern har friskt arrangerat många demonstrationer på olika teman som klimat (Extinction Rebellion), fred, högerextremism, migration eller internationella konflikter (Pallestina). Men ingen politiker eller något upprop i något större medialt sammanhang har manat till att demonstrera mot gängen. Här finns mycket att göra. Är det inte dags att se Tidö-politikerna arrangera en demonstration mot gängen?

Advokatsamfundets ordförande Johan Eriksson har rätt i att antimaffia-folkrörelser som Addiopizzo och Libera har gjort stor skillnad i Italien. När folket är enat emot maffian, så har maffian svårare att få fotfäste i samhället. Det ordförande Eriksson dock glömmer att nämna, eller kanske är okunnig om, är hur viktig Italiens antimaffia-lagstiftning har varit för att möjliggöra det. Italienska experter och EU-rapporter pekar ofta på att maffian flyttar verksamhet till länder med svagare lagar (exempelvis Sverige, Tyskland, Spanien, Nederländerna). Italien ses som förebild, och länder som Nederländerna har studerat italienska metoder för att skärpa sina egna lagar.

Italien har utvecklat ett unikt och aggressivt rättsligt ramverk specifikt mot maffia och annan organiserad brottslighet, som ingen annan EU-medlem matchar i omfattning eller stränghet. Detta främst på grund av maffians djupa historiska rötter, dess omfattande infiltration i samhälle, ekonomi och politik, samt en serie dramatiska händelser som väckte nationell chock och politisk vilja till förändring. Om Eriksson tror att den italienska modellen bara handlar om en folkrörelse mot maffian men med lösa tyglar och korta straff så har han fel:

• Artikel 416-bis i strafflagen (införd 1982): Kriminaliserar enbart medlemskap i en maffiatyp organisation, med straff på 10–15 år (upp till 18–24 år för ledare). Detta gör det möjligt att döma utan att bevisa specifika brott, bara tillhörighet och användning av hot och omertà.
• Regime 41-bis (”carcere duro”): Ett extremt hårt fängelsestraff med total isolering, begränsad kontakt med omvärlden och förbud mot att leda organisationen från fängelset. Detta saknar direkta motsvarigheter i andra EU-länder.
• Omfattande konfiskering: Preventiv beslagtagning och konfiskering av tillgångar redan innan dom, samt social återanvändning av maffiatillgångar, bland annat till antimaffiaorganisationer.
• Specialiserade organ: Nationella antimaffiaåklagare (Direzione Nazionale Antimafia) och utredningsenhet (Direzione Investigativa Antimafia).

Sen har vi det här med att straffa barn i det italienska rättssystemet. I första hand jobbar man preventivt med barn. För att skydda nästa generation, så tillåter protokollet ”Liberi di scegliere”-tribunalen för minderåriga att avlägsna barn från maffiafamiljer om de riskerar indoktrinering eller utnyttjande. Barnen placeras i skyddade miljöer med utbildning, psykologiskt stöd och ny identitet om nödvändigt. Mödrar kan följa med om de bryter med maffian och väljer legalitet.

Om sedan Eriksson tror att barn inte hamnar i de italienska fängelserna så har han fel. Om någon tror att alla barn kan hamna i fängelse i Italien så har de också fel. I Italien är den yngsta åldern för straffrättsligt ansvar (imputabilità) 14 år, enligt artikel 97 och 98 i den italienska strafflagen (Codice Penale):

• Under 14 år — Barnet är aldrig straffrättsligt ansvarigt (presumerad oförmåga att förstå och vilja). Inga straffrättsliga påföljder tillämpas, men vid allvarliga brott och social farlighet kan administrativa åtgärder som placering i skyddad miljö eller övervakad frihet användas.
• Från 14 till under 18 år — Personen kan vara straffrättsligt ansvarig, men domstolen måste alltid utreda om den minderåriga personen hade kapacitet att förstå och vilja (capacità di intendere e di volere) vid brottstillfället. Om kapaciteten saknas, frikänns personen. Vid fällande dom minskas straffet (vanligtvis med upp till en tredjedel).

Fängelse för minderåriga är en sista utväg i det italienska ungdomsrättssystemet. Prioritet ges åt utbildnings- och rehabiliteringsåtgärder, som villkorlig dom, samhällstjänst eller placering i comunità. Comunità är boende- och stödstrukturer för minderåriga i behov av skydd, utbildning eller rehabilitering som ofta drivs av antimaffiaorganisationer.

Om domen innebär fängelse så sker det i särskilda ”instituti penali per minorenni” (IPM), som är anpassade för rehabilitering snarare än straff. Dessa fängelser för minderåriga är avsedda för personer under 18 år vid brottstillfället, men unga vuxna upp till 25 år kan bli kvar där om brottet begicks som minderårig.

I praktiken är det ovanligt med fängelse för minderåriga, särskilt för lindrigare brott, och systemet fokuserar på att undvika det helt. Men jag kan tänka mig att en 14 åring som agerat som betald mördare skulle kunna hamna där. Det italienska systemet är dock ett av de mest rehabiliteringsinriktade i Europa, med fokus på minderårigas bästa.

Socialdemokraterna har föreslagit en maffialagstiftning inspirerat av USA:s RICO från 1970, som kriminaliserar mönster av organiserad brottslig verksamhet inom nätverk (som gäng). Syftet är att bryta gängstrukturer genom att åtala ledare för organisationens samlade brott, även om de inte direkt utfört dem. Ett bra initiativ, men intresset har varit svalt från andra partier.

Istället så kanske samtliga partier kunde snegla på den italienska modellen, eftersom den skulle ge båda sidor vad de vill ha. Man förebygger, rehabiliterar och straffar hårdare där det behövs. Kärnan bör likna artikel 416-bis i Italiens strafflag, som kriminaliserar medlemskap i en ”organisation av maffiatyp” baserad på metoder som våld, hot och omertà.

Syftet är att förebygga och straffa maffians infiltration i samhället, med fokus på social kontroll snarare än enbart ekonomisk brottslighet. Skillnaden är att Socialdemokraternas modell är reaktiv och baserad på bevis för upprepade brott (mönster), medan Italiens är proaktiv och kriminaliserar strukturen i sig, utan krav på specifika handlingar. Kanske något en folkrörelse skulle stödja?

Jag vill inte bara kritisera Eriksson, jag vill vara konstruktiv. Eriksson har rätt – vi ska kämpa för en folkrörelse. Men när jag hör folk säga att lösningen är att skapa en folkrörelse mot gängen så känns det naivt när jag vet hur mycket Italiens folk har offrat för att komma dit.

Folkrörelsen mot maffian har blivit en sann del av den italienska kulturen, men för att komma dit finns det människor som har offrat sina liv för att bekämpa maffian. Om vi ska lyckas måste vi följa deras exempel: vi måste ha lagar som stödjer och skyddar folkrörelsen och gängens brottsoffer samtidigt som vi har lagar som förebygger och straffar brott. Vi måste ha en politik som folket kan ställa sig bakom oavsett vilket parti man röstar på. Det är långt dit.

Birger Salt