KRÖNIKA. Vad är en kupp? Målet är att erövra symboliskt viktiga maktcentra för att övertyga militären om att det är för sent att göra motstånd. Det är vad statsvetaren Naunihal Singh menar med att göra kuppen till ett faktum, i sin bok ”Seizing Power: The Strategic Logic of Military Coups” (JHUP, 2016). 

Statsvetaren Erica de Bruin beskriver samma dynamik i ”How to prevent coups d’Etat” (Cornell University Press, 2020). Kuppmakare försöker erövra olika maktcentra och sedan befästa sin maktposition. 

Något sådant skedde inte i torsdags när en våldsam mobb trängde in i den amerikanska demokratins hjärta – Kapitolium. 

Ingen som bevittnade vad som skedde kan ha trott att patrasket som tog till våld och vandaliserade kongressen hade landets styrning i sitt grepp, eller att de ens stärkte Donald Trumps position. Inget tyder på att det funnits någon plan på att tvinga kongressen att låta Trump sitta kvar. Och om det var ett kuppförsök, där den sittande presidenten försökte behålla makten trots att han förlorat valet, varför bad Donald Trump dem som ockuperade kongressen att gå hem? 

Erica de Bruin och Naunihal Singh, och andra experter på statskupper – som Kristen Harkness och Jonathan Powell – vänder sig mot att kalla detta för en kupp. Nina Chrustjeva skriver i denna tidning att upprorsmakarna inte var ”i närheten av samma disciplin som Lenins bolsjevikiska trupper av beväpnade, revolutionära soldater och sjömän”. De flesta var i stället medelålders ”helgkrigare”, skriver hon, och ”lika intresserade av att ta en bra selfie i Kapitoliums rotunda som av att störta USA:s regering och tillsätta Trump som diktator utan väljarnas stöd”.

I svensk debatt har själva begreppet ”statskupp” blivit en vattendelare de senaste dagarna. Eller snarare – de av oss som inte tycker att det som skedde i Washington DC bäst beskrivs som ett kuppförsök anklagas skamlöst för att relativisera händelserna. Den amerikanska tragedin görs till ett slagträ i svensk debatt. Det är fördummande.

Att konstatera att det som skedde i torsdags inte var ett regelrätt kuppförsök är inte detsamma som att förringa allvaret i det som hänt. Tvärtom är det svårt att överskatta hur skadligt det var. 

Bakgrunden är att Donald Trump har bestridit valresultatet. Ett riggat val hade krävt systematiskt fusk i en sådan omfattning att det faller på sin egen orimlighet. Han har ända sedan valresultatet eldat på sina kärnväljare att vägra acceptera nederlaget. Att demonstrera, manifestera och visa sitt missnöje på alla upptänkliga vis. Stop the steal. Precis innan den brokiga skaran tog sig in i kongressen hade han uppmanat sina anhängare att bege sig dit och protestera. Även om det kanske inte var ett kuppförsök från Trumps sida, går det förmodligen att betrakta som någon form av uppvigling. 

Som Per Gudmundson konstaterar på denna tidnings ledarsida: ”Inget av detta hade hänt utan president Donald Trumps hetsande. Även under pågående stormning av kongressen eldade Trump på gärningsmännen. Det är landsförräderi. Det är uppvigling till uppror mot statsmakten.”

Dessutom skulle man vilja veta varför det ser ut som att poliserna i vissa av filmklippen som cirkulerar inte gör mer motstånd. I något filmklipp hejar en polis tvärtom på mobben när den är på väg mot byggnaden. I ett fall låter en polis på insidan till och med en av ockupanterna ta en selfie ihop med honom. Allt detta behöver utredas ordentligt. 

Att det fanns högerextremister bland dem som trängde in i kongressbyggnaden är alldeles tydligt. Att vissa av dem säkert skulle vilja göra en kupp stämmer säkert det också. Och vad hade skett om de hade fått tag på några kongressledamöter? Då kunde vi mycket väl ha haft att göra med något som utvecklades till ett terrordåd. Och även om slöddret som svärmade runt i kongressen inte utgjorde ett kuppförsök har tröskeln sänkts för ett mer regelrätt kuppförsök i framtiden. Det är mycket allvarligt, med tanke på den politiska situationen i landet. 

Mätning efter mätning visar att den amerikanska väljarkåren är alltmer polariserad – kanske mer än någon gång sedan inbördeskriget. Man vill inte ha med varandra att göra, ens på ett privat plan. Av alla tabun inom relationsvärlden är det starkaste numera att ens barn ska bli ihop med någon från det andra politiska lägret. För att en demokrati ska fungera måste man betrakta motståndarsidan som tillräckligt legitim för att acceptera ett valnederlag. Om man är övertygad om att motståndaren vill dig och din grupp illa, och det dessutom är hyfsat troligt att så är fallet, då börjar du fundera på om det där med att lämna ifrån sig makten kanske är så klokt egentligen. I onsdags tog det vi länge betraktat som världens främsta demokrati ännu ett steg närmare en sådan situation.

Oavsett vad man vill kalla det så var ockupationen av kongressen ett grundskott mot den amerikanska demokratin. 

TEXT: Ivar Arpi
Krönikör i Bulletin 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.