Det finns redan många partier i Danmark och de blir allt fler. Vid det senaste folketingsvalet 2019 kom hela elva partier in, kompletterade av två från Färöarna och två från Grönland.

Nyligen fick ett nytt parti rätt att delta i nästa folketingsval, som skall hållas senast 2023. Partiet ligger mycket långt till vänster och riskerar att kosta vänsterflygeln röster om det inte kommer över tvåprocentsspärren. Då kommer rösterna att ha spillts till ingen nytta. Om det däremot lyckas krypa över gränsen, kan detta lilla parti avgöra om Mette Frederiksen (S) kan fortsätta som statsminister, åtminstone om hon fortsätter att hämta sin parlamentariska majoritet vänsterut i folketingssalen.

I tillägg till de nyare partierna, däribland Nye Borgerlige, som är mer höger än Dansk Folkeparti både när det gäller invandring och ekonomisk politik och som förväntas ta omkring tio procent av rösterna, finns det ett stigande antal politiska vildar, det vill säga folkvalda som inte längre representerar det parti de valts för.

Läs även: Jalving: Världen har blivit normal igen

Den mest kände är nog tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen, som är i full gång med att skapa sitt eget nya parti, som efter svensk förebild heter Moderaterna och likt sin svenska namne inte tycker något särskilt om något särskilt.

Lägg därtill Inger Støjberg, utlännings- och integrationsminister för Venstre 2015–2019, som i ett riksrättsmål sitter anklagad för att utan lagliga skäl ha beordrat att skilja på äldre män och unga flickor på danska flyktingmottagningar. Hon har i flera år flörtat både med Dansk Folkeparti och Nye Borgerlige. Blir hon frikänd, vilket är mest troligt, går hon förmodligen till ett av dem.

Det är framför allt invandringen och klimatfrågan som lockar fram nya partier och politiska vildar och det är på sitt vis djupt naturligt. I Danmark är det i varje fall längesedan som ”fyrpartisystemet” bestående av Konservative (stött av näringsliv och städernas borgare), Venstre (jordbruk), Det Radikale Venstre (småbrukare och intellektuella) och Socialdemokratiet (arbetarpartiet) var starkt och intakt. Kvartetten höll fram till omkring 1960. Så kom kommunisterna, socialisterna, georgisterna (Retsforbundet), Fremskridtspartiet med flera och förstörde den goda stämningen. Sedan dess har dansk politik varit rörig, med en allt mer intensiv kamp mellan rött och blått block.

Det är lätt att peka finger mot de senaste årtiondenas utveckling, men det var faktiskt den konservative filosofen och politikern Edmund Burke som för 250 år sedan var den förste att försvara skapandet och existensen av politiska partier.

Före Burke menade man att partier var alldeles för partiska och att de mest orsakade strid utan hänsyn till det gemensamma bästa, om inte rent av kaos och inbördeskrig. Iakttagare som exempelvis David Hume menade att det var sekteristiska partiers särintressen som tillsammans med konfessionella religiösa strider hade orsakat det engelska inbördeskriget och trettioåriga kriget på kontinenten.

Läs även: Den danske integrationsministern: ”Min dröm är noll asylsökande i Danmark”

Burkes inställning till politiska partier var mycket mildare. Han fann att partier med principer var att föredra framför individuella statsmän och tillfälliga genier, därför att partierna under normala förhållanden tillförde regelbundenhet och kollektiv legitimitet till den politiska kampen.

Burke påminde också om den gamla sanningen att det är nog så sällsynt att ha rätt, men man skall helst också få rätt. Enskilda genier saknar dessutom ofta tillträde till inflytande och makt, för de ägnar sig ofta åt helt andra ting. Dessutom måste de övertyga andra, som inte är lika kloka som de själva, vilket i sig är en svår uppgift. Genierna kan också ta fel, rejält fel. Jag nämner blott Napoleon, Chamberlain eller Hitler.

Vi ser bägge tendenserna i Danmark. Vi ser politiska vildar som gärna vill vara profeter i sitt hemland och kanske blir det. Och vi ser partier som skjuter upp som kantareller i den svenska skogsbacken och skakar den etablerade ordningen och kanske skapar en ny.

Om det är Burke eller Hume som får rätt, kan blott tiden utvisa. Men jag håller på Burke.