Harvardprofessorn John Rawls’ politiska teori anses ligga till grund för den socialliberala ideologin, som omfattas av stora delar av socialdemokratin och de borgerliga partierna i Sverige. Den uppfattas ofta gå ut på en långtgående inkomstomfördelning från de rika till förmån för de ”sämst ställda”. Detta filosofisk-teoretiska stöd har sannolikt stärkt det moraliska övertag som omfördelningsivriga politiker haft i mer än 50 år. Nu har beskattningen av ”de rika” fått ny aktualitet genom socialdemokratins orientering åt vänster.

Det första ledet i denna teori är hur problemet med opartiskheten ska lösas. Ett exempel på opartisk fördelning är delningen av en tårta, där man låter den som skär upp bitarna välja sin bit sist. Rawls använder en tankekonstruktion som han kallar ”okunnighetens slöja”.

De som i en ursprungssituation ska välja en fördelningsprincip för det samhälle som de senare ska leva i antas vara okunniga om sin förmåga att tjäna pengar. Man kan visa sig vara loj och oföretagsam eller framåt och energisk när slöjan dras bort. Det blir därför inte självklart att de lättjefulla och arbetsskygga ska ha stora bidrag på de flitigas bekostnad eller tvärtom.

En stor del av Rawls’ bok handlar om hur rationella personer, som varken är egoister eller altruister, kan tänkas välja omfördelningsprincip. Han avvisar möjligheten att man inte alls vill ha en sådan princip även om det skulle ge högst inkomst i genomsnitt. Risken finns i så fall att en liten minoritet – de sämst ställda – inte kan försörja sig själva och då blir hänvisad att tigga. Normala, riskaverta personer avvisar detta alternativ.

Inte heller den konventionella utilitarismens princip om lika höga inkomster för alla, anser Rawls skulle väljas. Anledningen är att Rawls också beaktar incitamentsproblemet. Om man inte får betalt för nya produktiva insatser kommer dessa ofta att utebli. Då får alla mycket låga inkomster och även de sämst ställda skulle få det sämre trots omfördelningen.

Rawls lanserar här en bestickande kompromiss: Det gäller att välja en princip som ger det bästa utfallet av de sämsta alternativen. Den beslutsprincipen kallar han ”maximin” och exemplifierar med olika lotterier. Om man är riskobenägen vill man knappast köpa en lott i ett lotteri med ett fåtal mycket höga vinster där resten är nitlotter, även om återbetalningsandelen är hög. Bättre är då att välja ett lotteri där även den sämsta vinsten är maximalt hög, men naturligtvis lägre än i det förra fallet.

Läs även: Skogkär: En perfekt ond cirkel

Rationella människor kommer inte att nöja sig med hyggligt hög lägsta vinst, utan de vill maximera det lägsta utfallet, antar Rawls. Utifrån detta stipulerar han sin så kallade ”differensprincip” för omfördelning. Den säger att gruppen sämst ställda ska få största möjliga förbättringar så länge omfördelningen genom höga skatter inte leder till att produktionsförmågan i hela samhället påverkas så negativt att denna grupp börjar få det sämre. Vi kan förstå att differensprincipen tilltalar socialliberaler: omfattande omfördelning, men inte destruktivt för samhällsekonomin.

Problemet för Rawls är emellertid att han inte testade sin teori empiriskt. Är det verkligen så att folk i allmänhet är villiga att avstå från möjligheterna till att tjäna mycket pengar i utbyte mot maximala förmåner från staten, om det visar sig att man inte själv kan uppnå höga inkomster? Detta kan utrönas med experiment, där grupper av försökspersoner ska komma överens om belöningsprinciper för konstruerade arbetsuppgifter.

De empiriska undersökningarna redovisades redan 1992 av de amerikanska professorerna Norman Frohlich och Joe A Oppenheimer i boken Choosing Justice – An Experimental Approach to Ethical Theory (California, Berkely). De konstaterar att inga av de grupper som under okunnighet skulle prata sig samman om en belöningsprincip valde Rawls’ differensprincip. Det vanligaste var att man föredrog ett trygghetsgolv. Ingen ville därtill sätta ett tak för inkomsterna.

Översatt till ett verkligt samhälle skulle alltså folk vara beredda att avstå från så mycket av sina inkomster att det räckte till en garanterad grundtrygghet. Härutöver skulle man få tjäna hur mycket pengar som helst. Detta kan alltså med en empirisk revidering av Rawls’ teori anses vara rättvist. Den socialliberala teorin om rättvisa verkar kunna tolerera mycket stora inkomstskillnader.

Danne Nordling