I Malmöstadsdelen Rosengård klarar vartannat barn inte det språktest som Barnavårdscentralen genomför när de fyller fyra. Och det handlar inte nödvändigtvis om att det är just svenskan som brister. Avsikten är att mäta barnens allmänna språkutveckling och de får genomföra testet på sitt starkaste språk. Om det inte är svenska är det mest sannolikt arabiska.

För läkaren Catrin Sjökvist, som jobbar på barnavårdscentralerna i Rosengård och Arlöv, den senare i Malmös grannkommun Burlöv, är det inget ovanligt att möta barn som är födda och uppvuxna i Sverige men ändå kan knappt någon svenska. Barn som inte förstår enkla ord som “bredvid”, “dockan”, “sängen”.

“Barnen behöver bada i svenskan. Men de får knappt en dusch”, säger Catrin Sjökvist till Sydsvenskan.

Detta får konsekvenser som följer barnen genom hela skolsystemet. Goda språkkunskaper är i regel en förutsättning för framgång i andra skolämnen. Den elev som inte har språket får svårt att följa med i undervisningen. Den som inte kan ordentlig svenska löper större risk att inte bli behörig till gymnasiet. Den som inte kommer in på – och går ut – gymnasiet får mycket svårt på arbetsmarknaden. Och i landets många “socialt utsatta områden” finns kriminella gäng redo att rekrytera unga, vilsna pojkar som förlorat hoppet om att någonsin få ett vanligt, hederligt arbete.

En perfekt ond cirkel.

En uppdelning i svensk respektive utländsk bakgrund är självfallet inget perfekt mått på vilka språkkunskaper som kan förväntas. Men för att ge en översiktlig bild av förutsättningarna kan det duga.

Den nu så omstridda Pisaundersökningen som presenterades hösten 2019, visar att Sverige är det land i OECD där skillnaden i läsförståelse är störst mellan elever med inhemsk bakgrund och elever födda utomlands med utländsk bakgrund. 

För elever födda i Sverige med utländsk bakgrund är kunskapsgapet till elever med inhemsk bakgrund det femte största i OECD.

Ändå hade Sverige som bekant undantagit en större andel elever med utländsk bakgrund än något annat land i undersökningen denna gång, 11 procent. Att jämföra med 4 procent i genomsnitt för samtliga OECD-länder.

Det stämmer säkert att barn med invandrarbakgrund skulle behöva bada i svenska. Men ett sådant bad kräver inte minst skolkamrater med svenska som modersmål. Men hur är det möjligt i skolor där det i bästa fall finns några enstaka elever i varje klass som har svensk bakgrund?

I Malmö finns enligt en genomgång nyligen i Sydsvenskan 26 grundskolor där mindre än 30 procent av eleverna har svensk bakgrund, i Helsingborg sex skolor, i Landskrona  tre. I Skåne totalt rör det sig om ett 40-tal skolor, i hela landet ett tresiffrigt tal.

Från Socialdemokraterna och vänsterut är syndabockarna redan utställda på torget, redo att brännas: Det fria skolvalet och friskolorna.

Men om så varenda friskola bommades igen skulle det i sig inte förändra situationen när det gäller elevsammansättningen. 

En strikt tillämpning av närhetsprincipen när skolplatserna fördelas kommer på grund av bostadssegregationen inte att lösa problemet, sannolikt snarare förvärra det. Och andra verktyg för att åstadkomma en större elevblandning är få och inte sällan kontroversiella även de.

Dessutom kan ingen fördelningsprincip göra andelen barn i skolåldern med helsvensk bakgrund större än den är; för Malmös del 45 procent.

Sannolikt råder det även brist på föräldrar som är villiga att utifrån politikers löften och för den goda sakens skull chansa med sina barns skolgång och framtid.

Barn ska inte göras till medel för politikernas integrationspolitiska mål. De ska inte tvingas bära bördan av olika partiers migrationshybris, där volymer saknar betydelse och allt går att lösa genom social ingenjörskonst.

“Det handlar inte om antalet människor, utan hur vi hanterar situationen kring de människor som kommer hit”, som Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi slog fast i SVT:s Agenda för ett par veckor sedan.

Följderna av Miljöpartiets och andras “hanterande” kan avläsas i arbetslöshetsstatistiken, statistiken över bidragsberoende, kriminalstatistiken, Pisaundersökningarna. Och märks tidigt på barnavårdscentralerna i städernas invandrartäta områden.

Läs även: Carolin Dahlman: Politikerna sviker barnen i utanförskap