För ett par veckor sedan anslöt Neil Young till mediadrevet mot den världsberömde poddaren Joe Rogan. Han kom med ett tydligt ultimatum: Spotify kan ha Rogan eller Young, men inte båda.

Effekten blev inte vad Neil Young hade hoppats på. Spotify valde att behålla Rogan och plocka bort Young. Ganska väntat ändå med tanke på att Spotify betalat 100 miljoner dollar för de exklusiva rättigheterna till The Joe Rogan Experience.

Joe Rogan bemötte dock kritiken från Neil Young med en ursäkt och ett löfte om bättring.

”Om det är något jag kan göra bättre är det att ha fler experter med andra åsikter, efter att jag haft en kontroversiell gäst,” sa han i ett videoklipp på Instagram.

Det kan låta som en liten uppoffring, men för Rogan är det väsentligt. I avsnitt #1572 berättar han att en avgörande punkt i förhandlingarna med Spotify var att de inte fick ha något inflytande över vilka gäster som bjuds in till podcasten.

”Den enda anledningen till att den här showen funkar, är att jag pratar med folk jag vill prata med,” sade han.

Läs även: Spotify tar bort 70 av Joe Rogans avsnitt

I Sverige försvarades Joe Rogan av Navid Modiri, som driver podden Hur kan vi.

I en debatt i Studio ett i Sveriges Radio antydde Modiri att den centrala frågan i debatten om Joe Rogan är att så många människor tycks ha tappat förtroendet för etablerad media. Han ställer frågan: Varför känner sig miljontals människor nödgade att vända sig till en komiker för vaccintips?

The Joe Rogan Experience har elva miljoner regelbundna lyssnare och är störst på mer än 90 marknader. Uppenbarligen finner många Rogan trovärdig, eller åtminstone lyssningsvärd, i frågor som ligger utanför hans ämnesexpertis. Varför? En möjlighet är att han uppfattas som autentisk i en tid präglad av dolda agendor och intressekonflikter.

Joe Rogan kommer från en enkel bakgrund med en våldsam far som tidigt försvann ur hans liv när föräldrarna skildes. Enligt egen utsago insåg han tidigt att han riskerade att bli en loser, då han för sitt liv inte kunde koncentrera sig i skolan.

Det var först när han började med karate som han insåg vad problemet var: att det var omöjligt för honom att koncentrera sig på något som kändes meningslöst. När han däremot ägnade sig åt något han fann meningsfullt, som kampsport eller standup, utvecklades han blixtsnabbt.

Rogan presenterar ett attraktivt levnadsideal för alla som inte har funnit sin plats i världen. Budskapet lyder: Om du följer din passion och arbetar stenhårt kan inget stoppa dig från att nå framgång.

I dag är Joe Rogan mångmiljonär, kanske miljardär med svenska mått. Ändå är han jordnära, empatisk och lätt att relatera till. Den paradoxala underdogen tycks vara minst lika chockad som alla andra över att hans podcast har gått från en kul grej med kompisarna till att bli världens största.

Men för att förstå hur Joe Rogan blev en sådan kulturell kraft behöver vi också förstå det mediala sammanhang där han har blivit ett slags kontrapunkt.

När Victor Malm kritiserar Joe Rogan i Expressen skriver han att rättelser är journalistisk praxis av en anledning, och ställer sig frågande till hur många sådana Rogan har utfärdat.

Alla som följer Joe Rogan vet att han gör fel ibland, och att han själv är den första att erkänna det. Han gjorde det i den senaste kontroversen med Neil Young. Han gjorde det när han kritiserades av USA:s ledande smittskyddsexpert, Anthony Fauci. Och han har gjort det många gånger förut.

Joe Rogans ärliga uppsåt är troligen en viktig förklaring till publikens förtroende för honom. Han representerar en öppenhet och en autenticitet som sticker ut i en polerad mediavärld med redaktionella elfenbenstorn, rigorös regi och slipade manus.

Läs även: Pengar gör att Spotify väljer Joe Rogan

Det produceras dagligen hyllningsvärd journalistik. Förtroendet för medier är alltjämt rätt lågt över hela brädet, med undantag för public service. Sannolikt beror det på trånga åsiktskorridorer, dolda vinklar och agendajournalistik. För att inte tala om sensationella löpsedlar, förtäckta annonser och fake news. Eller sloppy news som Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski kallade det när han knäppte intervjuaren på näsan i Söndagsintervjun (14/2).

Lägg till kändishets, pengafixering och falska bantningskurer och vi har ett recept för katastrof.

Ett bisarrt exempel på hur lågt förväntningarna har sjunkit är lotterna som skrapas i TV4:s Nyhetsmorgon. Att skrapa en lott med storvinst varenda gång, när det på en vanlig lott är i stort sett omöjligt att vinna mer än tjugofem kronor? Det må vara bra tv, men hur kan den sortens jippo i redaktionell miljö tolereras utan att presenteras som den smygreklam det faktiskt är?

I Sverige är även den mest upphöjda journalistiken besudlad av lögner. Ett färskt exempel är fjolårets stora nyhetssnackis: reportaget om Barbara Bergström och Internationella engelska skolan i Dagens Nyheter.

Scenen som gav reportaget virala vingar var när grundaren av skolimperiet beskrivs tvätta händerna – för att sedan torka av dem på DN:s fotograf. Skildringen vållade en rad fördömanden i olika tidningar, för att inte tala om reaktioner i sociala medier. Bergström uppfattades som en översittare och klicksuccén var ett faktum.

DN ägnade flera minuter av sin podd Studio DN åt att diskutera den smått otroliga händelsen tillsammans med reportern och fotografen. Trots denna möjlighet att nyansera skeendet får lyssnarna aldrig veta vad som egentligen hände.

I en replik publicerad i Aftonbladet, och senare återgiven i Svenska Dagbladet, klargör Barbara Bergström saken. Hon beskriver hur hon, efter att ha torkat av händerna på sin egen klänning, med värme omfamnar fotografen och sedan säger något skämtsamt om hur han också hjälpte till att torka hennes händer när de rörde vid hans rygg. En beskrivning som ligger i linje med hur Barbara i övrigt presenteras i reportaget, som en hjärtlig och familjär person, långt ifrån en despot.

De två scenerna är väsensskilda. Hur kunde DN:s reporter misstolka situationen så fatalt? I podden får vi veta att han i det avgörande ögonblicket vänder sig om för att snyta sig, då han vid tillfället var lite förkyld.

Tre frågor på det. Varför har reportern inte frågat fotografen om vad som hände? Och varför har inte fotografen reagerat på det missvisande när han läste texten? De medverkar ändå i en podcast tillsammans och diskuterar händelsen grundligt. Avslutningsvis: Vem ger sig ut till en skola under brinnande pandemi – förkyld?

Dessa två exempel skrevs ner av bara farten. Men de räcker för att illustrera hur rötan inom journalistiken har nått högsta ort. Det är kritik som ödmjukt kan adresseras, eller så kan den avfärdas som högerextrema attacker mot etablerad media.

Vägvalet kommer sannolikt att påverka koefficienten för alternativmediernas fortsatta utveckling.

Läs även: Alexandersson: Börjar makten få problem med folket?

Kontroverserna kring Joe Rogan har sannolikt bara börjat. Värt att påminna sig är att hans hemvist från början var den kulturella ytterkanten, där han gjorde sig känd genom utsvävande resonemang om konspirationsteorier, psykedeliska droger, kvantmekanik och kritik mot politisk korrekthet.

Att Spotify betalade 100 miljoner dollar för exklusiva rättigheter till hans podcast må ha varit en genväg in på den lukrativa och snabbväxande podcastmarknaden. Men det är ingen garanti för att Joe Rogan kommer att rätta sig och bli mainstream.

Jonathan Kärre
Fristående skribent