På sina håll har man fortfarande drakoniska coronarestriktioner. Vilket leder till protester, fullt begripligt. Ofta avfärdas deltagarna som antivaxxare.

Men det handlar nog mer om folk som vill ha sin frihet åter. Därför är det olyckligt om politik och myndigheter eskalerar situationen. Det är växande delar av folket de har framför sig.

Börjar det rent av mullra i folkdjupet? Det finns mycket som tyder på det. Och coronaprotesterna kan vara ett av många tecken på något större.

Läs även: Armbrytaren Devon Larratt leder en digital revolution

Tidigt anade jag att Donald Trump kunde bli amerikansk president. Den insikten krävde inte att man sympatiserade med honom.

Men han talade till folket och utmanade eliten. Han fick människor att känna sig hörda. Och om han bara kan sluta älta frågan om valfusk kan han förmodligen göra det igen, om han erbjuder USA något att tro på.

Trumps fans vet att det inte går att tolka honom bokstavligt. Men överdrifterna och generaliseringarna berättar något slags större historia. Vanliga människor känner att han står på deras sida. Mot en parasiterande och i stora delar inkompetent maktelit.

Ju orimligare saker Trump sade, ju mer press fick han. Media svalde betet med hull och hår. Och med ökad medietäckning växte Trump i opinionen – i något slags självförstärkande synergi.

När Hillary Clinton sedan kallade Trumps väljare för “deplorables” (beklagansvärda) förstod hon nog inte att det fanns en växande grupp människor som inte längre litade på makteliten alls. Verklighetskontakt modell sämre. Det blev lite Marie-Antoinette över det hela.

Även i Sverige tycker jag mig notera att folk börjar ta sig ton mot makten. Vad f*n får vi för skattepengarna? Varför fungerar viktig samhällsgemensam verksamhet sämre trots att den ständigt får mer pengar? Och varför försöker överheten tvinga på oss en massa ideologiska experiment?

Läs även: Altstadt: Vänsterpartiet ställer in Ragnarök

Vanliga människor börjar bli allvarligt oroade över ordningen, energin, skolan, försvaret och annat. Allt fler skattebetalare inser att det är de som får plocka upp notan för utanförskapet.

Misstanken om att våra makthavare inte vet vad de sysslar med tycks sprida sig. Politiken står i vägen för samhällets spontana utveckling och framåtskridande. De styrande sätter annat framför allmänintresset.

Dessutom tycks de flesta svenska media stå på överhetens sida. Och de får bra betalt, med skattebetalarnas pengar. Public service-skatt och presstöd har gjort media beroende av staten. Och man tänker sig för innan man biter den hand som föder en.

Journalistik brukade vara ett hantverk. I demokratins tjänst. Tredje statsmaktens uppgift var att kritiskt granska makten. Idag är media mer ett reservat för övre medelklasstyper som främst är intresserade av att frottera sig med kändisar och makthavare. Vilket lyser igenom.

Det finns skäl att tro att internet skapat en grund för en modern folkresning. Det kopplar samman missnöjda människor i ett gigantiskt nätverk – som även är fyllt med kunskap och information.

På så sätt har den folkliga opinionen fått en plattform. Människor som förr knöt handen i byxfickan kan nu komma i kontakt med varandra och organisera opinionsyttringar som annars aldrig hade blivit verklighet.

Läs även: Oxenstierna: Vad f-n får vi för klimatpengarna?

Detta stör såväl den politiska makten som gammelmedia. Därför är det knappast en händelse att man nu försöker ställa internet under politisk kontroll. Vilket, givet nätets decentraliserade struktur, inte kommer att fungera. I vart fall inte på sikt.

Revolutionen kommer att livestreamas.

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent baserad i Berlin
Twitter: @HAX