Det handlade inte bara om en vanlig brand i en hamnanläggning, vilket det först verkade vara, utan om en säkerhetspolitiskt mycket betydelsefull händelse. Ett av de skadade fartygen, Energos Winter, ägs av ett amerikanskt företag, och attacken ägde rum på egyptiskt territorium och vid en anläggning som är direkt kopplad till Egyptens och regionens energisäkerhet.

Det brittiska sjösäkerhetsföretaget Ambrey bekräftade att det amerikanska gasfartyget hade träffats av en drönare, medan kommersiella källor uppgav att branden spred sig därifrån till det andra fartyget.

Det mest oroande är att denna utveckling, enligt min bedömning, inte har fått den europeiska mediebevakning som dess strategiska betydelse förtjänar. Attacken ägde inte rum i det traditionella konfliktområdet, utan nådde den egyptiska Medelhavskusten och därmed en av regionens viktigaste knutpunkter för energi och sjöfart.

Under de första timmarna behandlade Kairo händelsen som en brand. Det egyptiska oljeministeriet meddelade att en brand hade brutit ut på två fartyg i området, utan att nämna någon drönarattack eller ange orsaken till branden.

Men bilden förändrades dagen därpå.

Den 30 juli meddelade den egyptiska regeringen att de inledande undersökningarna hade kommit fram till att branden orsakats av en drönare. Samtidigt betonade regeringen att ingen hade tagit på sig ansvaret för attacken och att utredningen fortsatte för att klarlägga omständigheterna och vidta nödvändiga åtgärder för att skydda Egyptens intressen och nationella säkerhet.

Och här börjar de svårare frågorna.

Om attacken verkligen genomfördes med en drönare, vem avfyrade den? Varför valdes just Damiettas hamn som mål? Och varför riktades attacken mot en anläggning för lagring och återförgasning av flytande naturgas? Var syftet att slå mot Egypten självt, eller att skicka ett budskap till USA genom en amerikansk anläggning på egyptiskt territorium?

Eller var budskapet betydligt bredare och handlade om möjligheten att flytta kriget till energiflödena och sjöfarten i östra Medelhavet?

Dessa frågor blir ännu viktigare när man tar hänsyn till vad The New York Times publicerade dagen efter händelsen, med hänvisning till två iranska källor vars identitet tidningen inte avslöjade. Tidningen rapporterade att attacken syftade till att visa Irans förmåga att störa internationell sjöfart och energiförsörjning i större omfattning om Teheran beslutar sig för att utvidga kriget.

Källorna uppgav dock inte om attacken genomfördes direkt av iranska styrkor eller av någon av de grupper som är allierade med Teheran. De angav inte heller varifrån drönarna hade avfyrats.

Samma dag hade USA:s president Donald Trump informerats om attacken mot det amerikanska fartyget i Damietta, samtidigt som han talade om ett amerikanskt svar på den iranska upptrappningen i regionen. Trump hänvisade till händelsen i samband med sina uttalanden om Iran och det väntade amerikanska svaret och underströk att USA skulle slå hårt mot Iran.

Indikationerna stannade emellertid inte vid Trumps uttalanden och det som The New York Times rapporterade från iranska källor. Iranska tv-kanaler och plattformar nära Teheran beskrev attacken mot Damietta som ett budskap till USA och dess allierade.

Vissa inslag skröt dessutom om Irans och dess allierades förmåga att nå mål långt utanför de traditionella stridsområdena. Det spreds också kartor över vad som beskrevs som en iransk ”målbank” i regionen, där egyptiska hamnar och anläggningar, bland annat Damietta, förekom tillsammans med andra mål.

Det är just därför omöjligt att betrakta händelsen i Damietta som en isolerad egyptisk angelägenhet, skild från det pågående kriget med Iran.

Oavsett om det slutligen kan fastställas att Iran självt beordrade attacken eller att någon av de grupper som är allierade med Teheran genomförde den, utgör händelsen en viktig vändpunkt i konfliktens utvidgning. Ett krig som började på avgränsade slagfält har gradvis närmat sig länder som inte varit direkta parter i konflikten och vitala anläggningar med koppling till energi och global handel.

Det mest oroande är att Damiettas hamn inte var ett traditionellt militärt mål, utan en anläggning av mycket stor ekonomisk och strategisk betydelse, och att ett av de angripna fartygen ägdes av ett amerikanskt företag. Detta ingår i ett större sammanhang som visar att den terroristiska mullaregimen i Teheran utgör ett hot som sträcker sig långt bortom den direkta konfliktens gränser.

Sedan kriget bröt ut har iranska attacker, direkt eller genom allierade, nått de sex länderna i Gulfstaternas samarbetsråd, Jordanien, Turkiet och Irak och nu senast Egypten. Därmed är energianläggningar, hamnar och handelsleder i regionen inte längre skyddade från krigets konsekvenser. De har i allt högre grad blivit en del av dess öppna slagfält.

Här kvarstår en fråga som inte går att bortse från: Vad var Egyptens reaktion? Och varför har vi, fram till dess att dessa rader skrivs, inte sett något offentligt egyptiskt svar på attacken mot en vital anläggning på egyptiskt territorium, särskilt mot bakgrund av de allt fler indikationerna som pekar i riktning mot Iran?

Det är en stor fråga, och svaret på den förtjänar en egen artikel som jag kommer att återkomma till i en kommande text.