Igår gick Miljöpartiet ut i ett desperat mejl till sina trognaste medlemmar och bad dem swisha pengar till partiet för att finansiera en sista push med annonsering, och även uppmuntra alla sina rödgröna vänner att stödrösta på Miljöpartiet. Anledningen var en ny undersökning från Novus där Miljöpartiet låg farligt nära spärren. Det har diskuterats huruvida Socialdemokraterna verkligen är villiga att hjälpa Miljöpartiet med stödröster och koordinering under valrörelsen. I gårdagens partiledardebatt tycktes man åtminstone vara det, då Magdalena Andersson tog ett steg in i bakgrunden och tillät Märta Stenevi att få vad som verkade vara dubbelt så mycket talartid, och indirekt representera hela blocket. Hur det slutade? Katastrof, såklart.

Att partiledarna inte återhämtat sig från debatten dagen före märktes direkt i diskussionen om elpriserna. Stenevi upprepade exakt samma formulering om kärnkraften som en ”snuttefilt” som högeroppositionen använder för att… somna på kvällarna? Det framstod inte riktigt. Magdalena Andersson å sin sida började triumferande med att tillkännage ett genombrott i förhandlingarna med EU, ett genombrott ska kunna sänka elpriserna i södra Sverige med upp till hälften. Problemet är dels att inget konkret förslag finns och inte kommer att finnas före valet, och att bristen på konkret förslag gör att ingen kan bedöma 1) hur sannolikt det är att det går igenom och 2) hur stor effekten av det ännu icke-existerande förslaget blir. Ulf Kristersson stack snabbt hål på Anderssons bubbla när han påpekade att Socialdemokraterna även hoppats på att EU skulle lösa Sveriges flyktingkris som vi hade 2015, och att man även då förhandlade om att omfördela flyktingar, och att man var ”nära” ett genombrott hela tiden. Det blev inget av den saken, så varför passa bollen till EU nu och hoppas att de så småningom ska lösa de problem vi i Sverige (läs Miljöpartiet) själva skapat?

Läs mer: Kommentar: Kristersson vann över utbränd statsminister

Nästa ämne var klimatet, men egentligen var det inget nytt ämne, utan diskussionen flöt förståeligt ihop med den om elpriserna. Hur mycket jag än må ogilla Miljöpartiet och Märta Stenevis politik, så var min magkänsla att hon nog gynnade sitt eget parti – alltså genom att, som MP:s strategi uppenbarligen är, vinna över tvekande väljare och taktikröster från de övriga partierna – i debattens inledande delar. Hon fick oemotsagd säga att vindkraftsparken till havs som Moderaterna och övriga oppositionspartier sagt nej till skulle kunna lösa energikrisen. Just skillnaden mellan planerbar och icke planerbar energi har inte framgått tillräckligt tydligt under valrörelsen: Att ha en väldigt hög maxkapacitet för landets energiproduktion hjälper inte om produktionen inte är stabil, och maxkapaciteten bara uppnås under ideala väderförhållanden.

Regeringen, och Miljöpartiet i synnerhet, vägrar fortfarande ta ansvar för att kärnkraften lagts ner under deras tid vid makten. Detta är ren ynkedom, och som Ulf Kristersson påpekade så firade Miljöpartiet med champagne när nedläggningsbesluten fattades. Att inte vilja stå för sin egen politik är bland det värsta man kan göra som politiker. Som jag påpekade när jag själv debatterade mot just Miljöpartiet och Socialdemokraterna (2 minuter och 15 sekunder in i videon nedan): Ni vann. Kärnkraften lades ner. Och som vanligt när Miljöpartiet vinner, så förlorar Sverige.

Den största skillnaden annars i partiledardebatterna om klimatet är hur mycket bättre Åkesson har blivit. 2018 var detta ett område då SD permanent var på defensiven. De få förslag man hade på området var vaga, och det märktes i varje partiledardebatt att Åkesson hellre ville prata om precis vad som helst utom miljön. Så är det inte nu, och Åkesson lyckades gå på motoffensiv mot Stenevi och hennes kollegor när han helt korrekt påpekade att det hon föreslår i praktiken innebär planekonomi, ett system där staten i detalj bestämmer människors konsumtion och beteende, mest berömt för att ha orsakat svält och elände i Sovjetunionen, Kommunist-Kina, och faktiskt vartenda land där systemet prövats.

Efter miljön så blev debatten betydligt jobbigare för regeringssidan. Högeroppositionen visade betydligt större enighet och samstämdhet under vårddebatten, där alla var överens om ökad statlig styrning. Det var fortfarande Stenevi som pratade mest av vänsterledarna, men hon hade väldigt lite konkret att säga. Andersson hade ännu mindre.

Det är tydligt att Liberalerna bestämt sig för att återerövra skolpolitiken, och Pehrson gjorde en mycket stabil insats, både i det här området och genom debatten i stort. Akutskolorna som Liberalerna nu föreslår påminner mycket om de jourklasser och pliktskolor som SD sedan tidigare föreslagit att man ska kunna skicka stökiga eller rent av kriminella elever till. Annars anmärkningsvärt att både SD och C tydligt betonade att skolor som inte sköter sig inte ska kunna ta ut vinst. I SD:s fall handlar det sannolikt om att skapa lite andrum mellan sig själva och den övriga högern på det här området, medan det för Centerpartiets del tvärtom handlade om att närma sig de vänsterpartier med vilka man nu lierat sig.

Läs även: Bulletin/Novus: Nio av tio utrikesfödda har semestrat i sitt födelseland

Katastrofen för regeringen fullbordades när debatten sedan kom att handla om segregation och brottslighet. Ebba Busch briljerade genom att påminna alla om Yasri Kahn och Mehmet Kaplan, två ledande miljöpartister som avslöjats som islamister, och om att Partiet Nyans ledare tidigare var högt uppsatt inom Centerpartiet. Stenevi kontrade med att problemet uppenbarligen inte var segregation, utan debatten om segregation. Om alla dumma högerpolitiker bara höll käft om problemet så skulle det, tycktes hon mena, försvinna av sig själv. Dadgostar försökte sedan halvhjärtat att antyda att Kristdemokraterna själva var religiösa extremister som blandade ihop religion och politik, en anklagelse som kanske var korrekt för cirka 50 år sedan, men inte håller idag.

Huruvida Dadgostar och Stenevi vann några väljare för sina respektive partier är oklart, men att vänsterblocket förlorade gårdagens debatt råder det ingen tvekan om: Hela Sverige blev på bästa sändningstid påminde om exakt vilken typ av extrema partier det är Magdalena Andersson efter en eventuell valseger ska samarbeta med, dela ministerposter med, och kompromissa med. Det vill till att Andersson har ytterligare ess i rockärmen i statsministerduellen mot Kristersson ikväll, annars talar det mesta för ett maktskifte imorgon.