Under 2020 gjorde de svenska kommunerna och regionerna goda ekonomiska resultat. I ett pressmeddelande tidigare i år berättade organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) att ingen region hade gjort underskott och att endast 16 kommuner hade gjort det. Nu bekräftas siffrorna av Statistiska centralbyrån (SCB), som sammanställt regionernas räkenskaper.

Förra året gick ingen av regionerna med underskott jämfört med året innan, då åtta gick back. År 2020 var alltså ett år av överskott, men det vore fel att andas ut. Bakom dessa överskott döljer sig ett växande skuldberg på 600 miljarder kronor, som är på väg emot biljonstrecket.

Läs även: Pandemiåret 2020 blev tufft för kommunerna

Redan i oktober förra året kunde SKR visa att kommuner och regioner gick mot ett bra år. Det kan tyckas underligt givet den arbetslöshet och sjukdomsspridning som präglat detta år. Men krisens skadeverkningar i form av lägre skatteintäkter och högre kostnader blev mindre än vad man ursprungligen räknat med. Samtidigt blev de statliga stöden till kommuner och regioner större än de förväntade kostnaderna, vilket förklarar överskotten.

Trots detta överskott måste kommunsektorn, i vilken både kommunerna och regionerna ingår, begränsa sina ambitioner. De långsiktiga problemen i resurshållningen som kommunerna och regionerna kämpade med före pandemin består fortfarande. SKR skriver om kommunerna:

De måste förhindra att verksamheterna sväller då effektiviseringar måste göras för att klara ekonomin i budgetens sista planår, där det fortfarande blir ett negativt ekonomiskt gap om kostnaderna skulle tillåtas öka i takt med befolkningen.

De positiva siffrorna är en tillfällig effekt av de statliga stöden under epidemin. På lång sikt är dock orosmolnen många. Gradvis belånar sig nämligen kommunerna och regionerna för att ha råd med sina löpande kostnader. I figuren visas utvecklingen av skulden i kommunsektorn, utifrån den internationella beräkningsmetoden för Maastrichtskulden.

Kommunernas och regionernas skuld ökade först från 96 miljarder kronor första kvartalet år 1996 till 199 miljarder kronor första kvartalet år 2010. Under den perioden ökade skulden med i snitt 7,4 miljarder kronor per år. Därefter har nivån ökat till 619 miljarder kronor tredje kvartalet 2020. Under de senaste tio åren har ökningen av skulden alltså varit nästan sex gånger så stor som tidigare – knappt 42 miljarder kronor per år. Med denna hastiga ökning är det bara runt tio år kvar tills skulden blir 1 000 miljarder kronor, alltså en biljon.

Den snabba utvecklingen är resultat av en åldrande befolkning och en stagnerande effektiviseringsutveckling i vård och omsorg.

Ser man bara till det föregående året kan det verka som att kommunernas och regionernas lador är välfyllda, men ser man till den långsiktiga trenden finner man ett skuldberg som utmanar Kebnekaise. År för år tvingas kommuner och regioner belåna sig för att finansiera välfärden, trots Sveriges redan höga skatteuttag.

När år 2030 står för dörren kan Sverige alltså ha skulder i välfärden på omkring en biljon kronor. Idag klarar sig kommuner och regioner någorlunda väl, tack vare den låga räntan. Men vad händer om räntorna normaliseras under kommande år? Då kan Sverige hamna i ett läge där en stor del av regionernas och kommunernas intäkter går till avbetalningar av räntan på välfärdens jätteskuld.

Redan idag har Sverige höga skatter och stora brister i välfärden. Hur mycket högre kan skatterna bli och hur många fler brister kan vi tolerera i välfärden? Det finns därför skäl att känna oro. I stället för att glädjas över de positiva kortsiktiga nyheterna som överskuggar välfärdens skuldberg, borde vi i stället diskutera det stora skuldberget och vad som kan göras åt det.

Läs även: Nima Sanandaji: Krösus Sork vs verklighetens Krösus

Nima Sanandaji är teknologie doktor vid KTH och ordförande i ECEPR (European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform).