I parken, som skiljer utanförskapsområdet Tjärna Ängar och det mer välbeställda området Paradiset i Borlänge, finns ett nytt konststråk som har väckt mycket känslor. Kostnaden har varit närmare två miljoner. Bulletin kan avslöja att det fortsätter att kosta kommunen pengar. Detta i en stad med stora problem med segregation, trångboddhet, arbetslöshet och nyligen nedlagt pappersbruk.
I mars i år avtäcktes ett stråk av offentlig konst i Borlänge. Det heter ”Draperad poesi” och ligger precis på gränsen mellan miljonprogramsområdet Tjärna Ängar och det mer välbeställda villaområdet Paradiset. Konstverket, av konstnären Roland Persson, har väckt mycket reaktioner, både för att det anses ha kostat mycket pengar och för att alla inte är överens om huruvida det förskönar eller förfular området.
På Bulletins redaktion blev vi nyfikna på konstverket och åkte dit för att se det på plats. Konststråket består av tretton gjutna metallskulpturer som föreställer trasmattor, kuddar och filtar som är kastade eller virade kring stoder med poetiska texter, vilka är delvis skymda av textilierna. Själva ”grand finale” på stråket är den så kallade ”Bläckfisken” som syns på huvudbilden ovan.
Föll i gråt
I en ledarartikel i Dalarnas Tidningar skriver Max Eskilsson att satsningen är dyr och spretig och ifrågasätter om stora projekt för offentlig konst ska genomföras i kommunal regi.
Moderata oppositionspolitikern Stefan Nätz har enligt SR sagt att han föll i gråt när han fick se konstverket och har också anmält det för nedskräpning.
Föreningen Skattebetalarna har i en granskning visat att kostnaderna för konstverket har uppgått till 1,7 miljoner kronor, varav Borlänge kommun har stått för en dryg miljon. Myndigheten Boverket har stått för resten. Men kostnaderna för skattebetalarna är större än så, då ytterligare ekonomiskt stöd har kommit från Statens konstråd i form av en ”processledare” under två år samt pengar för anlitande av konstkonsulter.
Kostnaderna fortsätter
Bulletin kan nu avslöja att konstverket fortsätter att kosta pengar för kommunen. När Bulletin besöker Paradisparken för att se konstverket pågår röjning av området för att ge plats åt en belysningsrigg för att konstverket ska belysas i mörker. Lars-Olov Bergsten har jobbat där under förmiddagen.
– Jag trodde det här var något skydd som låg över så att inte barnen skulle göra sig illa. Jag trodde de hade lånat mattor från balkongerna där borta, säger han och pekar mot Tjärna Ängar.
– Men jag blev väldigt förvånad när jag skulle lyfta bort tygsjoken. De visade sig vara av metall, säger han och skrattar.
Han berättar att han har fått i uppdrag av det kommunala bolaget Borlänge Energi att sätta upp stolpar runt konstverket, dra wirar mellan dem och sedan sätta upp belysning uppifrån.
– Det blir inte billigt det här. Stolpar och vajrar. Sedan kommer bara inkopplingen att kosta, säger han.
”Jag blir förbannad”
Han häpnar när han får berättat för sig att det har kostat minst 1,7 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar.
– Jag blir förbannad när man satsar så mycket pengar på offentlig konst. Jag tänker på alla som behövs inom vården just nu. Själv går jag och väntar på en bråckoperation och får höra att det är femtusen till som går och väntar.
Han vänder sig och pekar mot hyreshusen i Tjärna Ängar – ett område som Bulletin tidigare har skrivit om, och som av Polisen beskrivs som ”riskområde”. Det är präglat av nedgångna fastigheter och hög trångboddhet. Både polisen och kommunen är medvetna om att där bor minst dubbelt så många än vad som är folkbokfört.
– Titta på husen! De hade behövt upprustning där, det är bara att titta på taket och fasaden. Jag har jobbat i Borlänge kommun i nio år och vet hur mycket som behöver göras där.
Gränsen mellan lyx och katastrof
Han berättar även om den segregering som präglar området. Det är endast en cykelbana som skiljer de två områdena åt.
– Just här går gränsen mellan lyx och katastrof. Min faster bor där inne i Paradiset. Men där inne i Tjärna Ängar är det misär, säger han.
Under tiden vi är där, cirka 30 minuter, passerar flera människor. Huvudsakligen kvinnor varav de flesta har hijab. Jag försöker få tala med någon av dem men de flesta skakar på huvudet och vill vidare. Ingen av dem verkar kunna svenska.
En av dem stannar så småningom och jag frågar vad det tycker om konstverket. Jag upprepar frågan på engelska. ”Is it beautiful?”.
”No”.
”What’s your name?”.
”No”.
Hon vill inte att jag fotograferar hennes ansikte.
Kommunalrådet vill inte prata
Jan Bohman (S) är kommunstyrelsens ordförande i Borlänge. Jag försöker under dagen få kontakt med honom, men via växeln får jag reda på att han är på fullmäktigemöte. Jag berättar att jag kan vänta med publicering tills jag har fått en intervju med honom. Men dagen därpå skriver hans politiska sekreterare: ”Många möten just nu, bland annat kommunalfullmäktige i går. Jag har pratat med Jan och i nuläget så tackar han nej till denna intervju”.
En som däremot gärna pratar är Moderaternas gruppledare i Borlänge – Ulrik Bergman.
– Vad Borlänge, och framförallt Tjärna Ängar, behöver är jobb, inte slöseri med offentliga resurser. Nu har vi nyligen förlorat ytterligare en stor arbetsgivare när pappersbruket lägger ner, säger han.
Han syftar på Kvarnsvedens pappersbruk som den 20 april i år aviserade att de upphör efter 120 år i Borlänge – 440 jobb försvinner.
– Byggnaderna i Tjärna Ängar är så pass slitna att det bästa vore att riva hela området och bygga en ny, mer blandad bebyggelse, säger Ulrik Bergman.
Så man bör köra in en bulldozer här och jämna stället med marken?
– Kanske inte allt på en gång. Men i etapper.
Vad tycker du om själva konstverket?
– Det finns en debatt om att konst ska vara avsett att uppröra. Det mår väl vara hänt, men då ska man inte använda skattepengar och upplåta av kommunen ägda områden. Ska man använda skattepengar till offentlig konst bör det finnas en samsyn om att den förskönar området, säger Ulrik Bergman.
– Jag förstår inte heller varför man väljer att rusta upp området och lekparken för 30 miljoner kronor just här, på bekostnad av alla andra lekparker i kommunen, fortsätter han.
”Diskussionen handlar inte om min konst”
Bulletin har även sökt konstnären Roland Persson för att höra vad han vill säga med sin konst. Han svarar i ett mejl att debatten inte längre handlar om hans konst och att Bulletin bör tala med Borlänge kommuns kommunalråd i stället.
”Jag känner att debatten rör sig på en högre nivå än vad konstverket gör och att du bör prata med Borlänge kommun och kulturdepartementet i slutändan för hur man tänker om 1 %-regeln och skattefinansierad offentlig konst. Det är kommunen som har valt att genomföra detta i en lång upphandlingsprocess så att säga”, skriver han.
Men han hänvisar också till ett brev han har skrivit om tillblivelsen av konstverket, vilket också har blivit publicerat i Borlänge Tidning med anledning av den debatt det har gett upphov till. Nedan finns hans brev i sin helhet.
På vägen hem från reportaget passerar jag den lekpark som enligt Borlängepolitikern Ulrik Bergman har kostat 30 miljoner kronor. Ingen var där denna vårdag i maj – som visserligen var lite kall och blåsig.
TEXT: Henrik Sjögren
fakta
Konstnären Roland Perssons egen kommentar om konstverket ”Draperad poesi”
Jag har blivit ombedd att kommentera debatten som förs om Konststråket i Tjärna Ängar. Jag har läst två artiklar där Stefan Nätz (moderat Borlängepolitiker, red.anm.) har fått uttala sig.
Först måste jag säga att var och en måste få ha all rätt att tycka vad den vill om konst i det offentliga rummet. Det är och måste få vara okej att tycka om eller inte tycka om ett konstverk. Det hör till sakens natur och är väl också i viss mån konstens livsnerv.
Eftersom nu mitt verk i Tjärna Ängar väckt en del tankar och känslor vill jag gärna ta tillfället i akt och berätta hur jag tänkt och ge mitt perspektiv kring mina konstnärliga och estetiska gestaltningar.
Verket består av tretton olika skulpturer med olika uttryck och i olika storlekar. Några ser tillfälliga ut, andra mer komponerade, det finns färg och en rytm som är tänkt att ta hela gångstråket i anspråk.
På textilierna finns invävda, tryckta och broderade poem av unga poeter från närområdet. Konststråket ingår i parken som helhet och samspelar med lekredskap, insektshotell med mera, där också den kommande ljussättningen i området kommer att bli en viktig del.
Skulpturerna förställer textilier - tyger med mönster och broderier - som hänger eller är virade på olika sätt. De kan se ut som tillfälligt uppsatta tyger. Det är de inte. Tvärtom – de är allt annat än tillfälliga. Avgjutna, vaxbearbetade, gjutna i metall, ciselerade, svetsade, ytbehandlade, målade och slutligen monterade. En djupt omständlig teknik för något som ser tillfälligt och spontant ut.
Jag har sett kommentaren att man tycker att det är ”skräpigt och ser för djävligt ut”. Men vad är det då som är så hemskt? Jag kan se vad det inte är: det är inte städat, tillrättalagt, auktoritärt och macho. Men det beror förstås på vilket perspektiv man väljer. Från min synvinkel ser det mer tillfälligt, spontant, mjukt och gud bevars skräpigt ut. Om man så vill.
Ett av konstverken har som idé att ett barn skulle kunna ha gjort det: hittat tyger, kanske en trasmatta, några bildäck, som om någon velat bygga en koja eller som arbetsnamnet var, göra ”en bläckfisk”. En annan skulptur har fått samma form och sneda lutning som ett elskåp som står mittemot.
Jag är väldigt förtjust i barns lekar och spåren efter dessa lekar. Det är ofta anspråkslöst, spretigt och livfullt - något som jag tycker att också konst kan få vara. Att lyfta fram och ge ett elskåp en plats bland konsten är en gest till det anspråkslösa och bortglömda som jag tycker mycket om och dessutom tycker är viktigt att lyfta fram.
För mig ger detta synsätt en känsla av frihet och tillåtande. Att saker men också människor får vara lite som de är.
Vad är det som väcker ilska över ett antal exponerade textilier med mönster och broderier?
Jag känner väldigt starkt för textilier och tyger, det får jag medge. De har funnits i tusentals år, de är bland det första vi möter i våra liv och de omger oss livet ut. Jag vill gärna förära detta material en plats i det offentliga rummet. Poemen som finns på tygerna är skrivna av unga personer och uttrycker deras tankar om livet och tillvaron. För mig är detta relevant och vackert. Jag är stolt över att få vara en del av detta.
Man måste förstås få tycka vad man vill, om konsten och allting. Min personliga uppfattning här är att konstverket inte är ”stökigt” utan lekfullt och livsbejakande. Det är lite brokigt helt enkelt, så som livet ofta faktiskt är.
(Skrivet av konstnären Roland Persson).
