För nästan hundra år sedan skrev den franske författaren Julien Benda att de som gick i spetsen för den intellektuella sfären introducerat en ”era av politiskt hat”. År 1927, sex år innan Hitlers valseger i Tyskland, fruktade han att även den intellektuella eliten i Frankrike krattade manegen för extremhögerns seger.

Läs även: Törnvall: Hedinfallet ”ett betydande rättsövergrepp”

Den brittiske historikern Niall Ferguson skriver i ”Free Press” om dagens intellektuella svek. Han konstaterar att hundra år efteråt befinner vi oss faktiskt på samma ställe, med den skillnaden att dagens intellektuella främst främjar vänstertotalitarismen.

Det är sant att Benda främst oroade sig över rasistiska och nationalistiska strömningar, men redan då slets de inblandade intellektuella mellan nazismens och kommunismens romantik. (När Czesław Miłosz ett drygt kvartssekel senare publicerade Själar i fångenskap, uppfattade många läsare i Väst hans bok som en fortsättning på Bendas reflektioner.)

Ferguson skriver att han har skrikit högt om de intellektuellas svek under tio år. (När han vid ett annat tillfälle under en intervju tillfrågades om vad som hade hänt för just tio år sedan, svarade han att det var en chock för honom när ett universitet ställde in en föreläsning som hans fru, Ayyan Hirsi Ali, skulle hålla.) Kärnan i detta svek utgörs av en sörja av wokeideologiska progressiva och deras larmande guruer, av anhängare till ”kritisk rasteori” och av apologeter för islamisk extremism.

Ferguson skriver inte om just det, men det är synnerligen förbryllande att dagens vänsterintellektuella avantgarde har hittat ett ”nytt proletariat” i den högerextrema, religiösa, patriarkala och auktoritära islamismen, vars politiska strukturer föddes parallellt och i nära allians med den tyska nazismen, och där de nazistiska idéerna överlevde nazismens fall och fortfarande frodas.

Inledningsvis behandlades hans varningar om den djupa krisen i hela det amerikanska högre utbildningssystemet med skepsis, till och med misstänksamhet, eftersom motståndet DEI-rörelsen (Diversity, Inclusion, Equity) ofta uppfattades och avfärdades som patetiskt konservativt gnäll.

Den amerikanska intellektuella elitens sanna ansikte avslöjades dock med full kraft efter den 7 oktober, när reaktionerna på Hamas folkmordsaktioner från studenter och professorer vid några av världens mest prestigefyllda universitet blev ett massivt stöd för ”palestinierna”. Från den ena dagen till den andra exploderade tidigare begravda känslor i helt öppen antisemitism, riktad mot alla som vägrade att delta i hatorgien.

Kan försvaret av yttrandefriheten bli ett vapen i händerna på av intoleransen och hatspridandets agenter? Den 5 december 2023 vittnade ordförandena för tre ledande amerikanska elituniversitet inför representanthusets utbildningsutskott. Den republikanska ledamoten Elise Stefanik ställde dem upprepade gånger samma fråga: ”Bryter det mot universitets principer att uppmana till folkmord på judar?” Alla tre rektorerna svarade konsekvent att så länge det inte förekommer fysiskt våld så gör det inte det. Som Ferguson skriver var detta svar tekniskt korrekt, men det lämnade så mycket att önska att det orsakade en jordbävning.

Ferguson åberopar Max Webers essä Vetenskapen som yrke från 1917, där den tyske sociologen skriver om behovet av att avskilja universitetsvetenskap från politik och att förvisa ”profeter och demagoger” från universiteten.

Varför inträffar det motsatta? Ferguson påminner:

För hundra år sedan, på 1920-talet, fanns de överlägset bästa universiteten i världen i Tyskland. Jämfört med Heidelberg och Tübingen var Harvard och Yale gentlemannaklubbar där studenterna ägnade mer uppmärksamhet åt fotboll än åt fysik. Mer än en fjärdedel av alla Nobelpriser i vetenskap mellan 1901 och 1940 tilldelades tyskar; bara 11 procent gick till amerikaner.

Tyska intellektuella längtade efter en karismatisk ledare som skulle göra dem stora. Julien Benda uppmärksammade artonhundratalets fula natur och en tidsanda som förkastade empirisk rationalism.

Den brittiske kritikern och litteraturhistorikern i engelsk litteratur John Carey publicerade 1987 en bok med titeln The Intellectuals and the Masses: Pride and Prejudice among the Literary Intelligentsia, 1880–1939.

Carey skriver där att det inte finns något sådant som en massa. Vi ser visserligen en folkmassa, men idén om folkmassor, per definition, avhumaniserar individerna. Brittiska intellektuella från slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet präglades av ett öppet förakt för massorna. Detta förakt var kopplat till rädslan för överbefolkning, vilken ledde till avhumaniseringen av de ”mindre värdefulla” och till idén av massdödshjälp. Carey citerar ett helt koppel av författare som öppet uppmanar till mord och påminner om ett brev författat av D.H. Lawrence från 1908:

Om det hade varit upp till mig skulle jag bygga en dödskammare lika stor som Crystal Palace. Framför den skulle stå ett militärband som skulle spela behaglig musik och en starkt upplyst kinematograf; Jag skulle gå in i gränderna och på huvudgatorna och föra dem alla, alla dessa sjuka och lama och lemlästade; Jag skulle leda dem lugnt, och de skulle besvara mig med leenden av trött tacksamhet: och orkestern skulle mjukt spela ”Hallelujah”.

D.H. Lawrence var inte på något sätt ensam. Denna entusiasm för att mörda onödiga människor var faktiskt vanlig på den litterära Olympen. Den delades av författare som W.B. Yeats, G.B. Shaw och Aldous Huxley.

John Carey noterade att Adolf Hitler inte var någon primitiv troglodyt, att han tvärtom förlitade sig på vetenskapens framsteg som de gå presenterades och på budskapen från de litterära eliterna.

Den tyske historikern Götz Aly skriver i boken Europa mot judarna att romantiken och de konkurrerande nationalismerna uppstod med de multietniska imperiernas fall.

Nationalstaten var tänkt att förändra imperiernas medborgargemenskap till en gemenskap av landsmän. Efter första världskriget strävade de länder som växte fram som ett resultat av imperiernas kollaps efter etnisk homogenitet, de försökte bli av med minoriteter från närliggande områden och ställdes inför problemet med judarna, en minoritet som inte hade någonstans att fly.

En av orsakerna till antisemitismens utbrott efter första kriget var strävan efter etnisk renhet. Som Aly skriver utkristalliserades planen för den slutliga lösningen av den judiska frågan bland tyska vetenskapsmän bland annat som en reaktion på information som tydde på att andra europeiska länder inte skulle lägga hinder i vägen, utan snarare vara behjälpliga.

En annan orsak till de intellektuella eliternas antisemitiska tendenser var judarnas emancipation och deras framgångar inom vetenskaperna. Götz Aly ägnar ett helt kapitel åt denna fråga. Ferguson skriver också han i sin uppsats att en kritisk faktor i de tyska universitetens nedgång var aptiten på de positioner inom vetenskapen som skulle öppnas om man blev av med judarna. Som Ferguson skriver:

Ingen som naivt tror på den högre utbildningens förmåga att ingjuta etiska värderingar har studerat historien om de tyska universiteten i det tredje riket. Inte nog med att en universitetsexamen inte vaccinerade tyskarna mot nazismen, den gjorde dem mer benägna att anamma den. Nedgången för tyska universitet symboliserades av Martin Heidegger, den störste tyske filosofen i sin generation, som hoppade på det nazistiska tåget med ett hakkors på kavajslaget. Från 1933 till 1945 var han medlem av nazistpartiet.

Läs även: Henriksson: Är Förintelsens minnesdag inte värd 25 000 kronor?

Kan historien om de tyska universiteten under andra världskriget hjälpa oss att bättre förstå vad som händer idag på universiteten i USA och i många andra demokratiska länder?

Den exceptionellt tydliga lärdomen av förhöret med de tre universitetens ordföranden i den amerikanska kongressens utbildningsutskott resulterade inte bara i att de tvingades avgå från sina befattningar, utan också i att många filantroper drog tillbaka sina anslag till dessa universitet. (Vilket på inget sätt betyder inte att vi beskådar förvisningen av ”profeter och demagoger” från universiteten, eller ens en strängare kontroll över pengaflödet på flera miljarder dollar till amerikansk utbildning från länder som Qatar, Saudiarabien, med flera.)

Dagens engagerade intellektuella skulle aldrig betrakta sig själva som arvtagare till de tänkare som fördömdes av Julien Benda för snart ett sekel sedan. De står på vänstersidan av barrikaderna, de ser sig som de förtrycktas förkämpar, det säger sig försvara yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna.

Tills vidare går dock gränsen för den här typen av försvar för yttrandefriheten vid de människor som vågar protestera, dessa ska nämligen tystas.

De intellektuellas förräderi är inte ett problem begränsat till vare sig USA eller till universiteten. I Sverige skriver den från Jemen invandrade debattören och krönikören i denna tidning, Luai Ahmed, på sitt X-konto (tidigare Twitter):

När jag flydde från islamismen i Jemen för 10 år sedan och hittade ett hem i Sverige var jag oerhört tacksam. Sverige har gett mig friheter jag aldrig drömt om. Men en sak chockade mig i Sverige. Liksom många flyktingar trodde jag att det rådde verklig yttrandefrihet i Sverige och att medborgare och media var fria att kritisera alla typer av sociala problem, som hederskultur och islamism. Men så fort jag lärde mig språket upptäckte jag att yttrandefriheten i Sverige är begränsad. Svenskar som kritiserar islamism censurerades och till och med kallas rasister. Journalister och författare som kritiserar landets grundläggande politik var kollektivt hatade och svartlistade. Det värsta av allt är att många journalister trakasserar och förföljer dissidenter för att skydda den dominerande maktstrukturen i politiken, och det gör de genom att ständigt ljuga för svenskarna. De ljuger om nyckelfrågor som islamism, invandring, stamvåld, brottslighet och hederskultur. De relativiserar kulturskillnader och straffar dem som vågar säga emot status quo.

I USA häpnar på samma sätt många invandrare från Sovjetunionen när de upptäcker likheten mellan atmosfären vid amerikanska universitet och vad de så väl känner igen från Sovjetunionen. Bristen på yttrandefrihet, överröstandet och utfrysningen av meningsmotståndare, trakasserier och avskedande av de som vågar ha en egen åsikt, och slutligen antisemitismen som blir allt starkare för varje månad.

Fenomenet med de intellektuellas svek är varken nytt eller så överraskande som det kan tyckas. Häpnadsväckande och tragiskt är däremot bristen på organisationsförmåga hos de som ser vad som pågår och vet vad det leder till.

Läs även: Koraszewski: Tror du att jag är antisemit?