Genom de palestinska arabernas historia löper en blodröd tråd: Att deras eliter och arabländernas ledare cyniskt smitt dem till en spjutspets i kampen mot judarna och för den förlorade arabiska äran, för bath-socialismen eller för islam. Till ett helt oerhört högt pris i krossade drömmar och förspillda liv, skriver den polske journalisten och gästkrönikören Andrzej Koraszewski.
Sovjetunionen sympatiserade med araberna. De stödde deras nationella befrielsekamp med goda råd, vapen, rådgivare och utbildning. De utbildade deras personal och stöttade dem logistiskt. Men det arabiska ledarskapet ville aldrig ha någon palestinsk stat. De ville mörda judarna och dela Israel mellan sig. Vare sig Egypten, Syrien, Jordanien, Irak eller Saudiarabien lovade någon något Palestina – utan uppmuntrade palestinska araber att döda judar för Allah. Flyktingar från mandatet Palestina gavs inte medborgarskap i arabiska länder. Istället hölls de i läger under FN:s överinseende. De tilläts att beväpna sig för att bekämpa judarna, men de dödades när de krävde rätten till arbete och ett normalt liv.
Läs även: Brinkemo: Palestiniers medborgarskap nyckeln till fred
Den palestinske rättighetsaktivisten Bassem Eid skriver:
Under många år har ledande arabiska stater utnyttjat det palestinska folket och konflikten med Israel för sina egna syften, för att motivera allmänt förtryck på hemmaplan och för aggression utomlands. Gång på gång har palestinier uppmanats att tjäna som kanonmat i striden mot Israel, vilket tjänar intressena hos de arabstater som har vägrat att ens överväga att sluta fred med Israel. Idag söker större delen av arabvärlden fred och och förnyade relationer med andra nationer, medan Iran har inlett ett ideologiskt korståg för att dominera regionen.
Den palestinska nationen är inte på något sätt enhetlig, och de självutnämnda ledarna för ”palestinierna” kom att bli människor som stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, om vilken grundaren av Muslimska brödraskapet, Hassan al-Banna, 1946 hade följande att säga:
Hitlers och Mussolinis nederlag kunde inte kuva dig. Ditt hår har inte grånat av rädsla och du är fortfarande full av liv och kamp. Vilken hjälte! Vilket mänskligt mirakel! Vi vill veta vad den arabisk ungdomen, statsråden, Palestinas välbärgade och och furstar, från Palestina, Syrien, Irak, Tunis, Marocko och Tripoli, kommer att göra för att visa sig värdiga denna hjälte. Ja, en hjälte som utmanade imperiet och kämpade mot sionismen med hjälp av Hitler och Tyskland. Tyskland och Hitler är borta, men Amin Al-Husseini kommer att fortsätta kampen.
Denna maktens spira att råda över palestiniernas öde ärvdes senare av Yassir Arafat efter att han hetsat till ett inbördeskrig i Jordanien, efter att han tillåtits flytta sina väpnade trupper från Jordanien till Libanon, efter att han väl där hetsat till ett inbördeskrig i Libanon vilket ledde till ödeläggelse för landet. Och efter att USA och Europa räddat honom från fullständigt nederlag i händerna på den israeliska armén. Och efter att amerikanska fartyg transporterat hans armé till Tunisien.
Saudierna oroade sig över att att iranierna skulle kapat åt sig ”den palestinska saken” på så sätt ta över ledatröjan för den muslimska världen. Al-Qaida och Bin Laden kom inte från ingenstans. En konkurrens på kniven uppstod om vem som var den värsta mördaren, vem som hatade judar mest och vem som kunde orsaka ”de otrogna” största möjliga skada.
De arabiska ledarskapen behövde palestinierna som sina krigshundar, och Väst behövde dem som bevis på sina påstådda fredssträvanden. Den egyptiske dissidenten Husein Abubakr Mansour skriver:
”Befria Palestina” är en slogan som alltid medvetet har använts för att implicera massmord på judar i deras städer, på gatorna, i butikerna och hemmen. Få vågar tala om det öppet, men i många intellektuella, professionella och konsnärliga kretsar i Mellanöstern och i Väst har idén om palestinsk nationell befrielse länge formulerats i termer som tolererar eller förklarar massmord på judar. För mer explicita aktörer som Hamas och Islamiska Republiken Iran innebär befrielsen av Palestina helt enkelt ett fullständigt utrotande av Israel och dess folk, helt utan några reservationer. Detta är inte en fråga om polemiska slagord – det är ett faktum ur vår verklighet och våra liv som som kräver analys.
Väst betalade för att palestinier skulle få en utbildning, vilket är lovvärt, men anförtrodde denna utbildning till arabiska nazister. Då och då fick vi höra om om rasistiskt innehåll i palestinska läroböcker, och drabbades omedelbart av en ädel rädda för att på något sätt av misstag koppla denna rasism till islam. Den franske filosofen och muslimen Abdennour Bidar skrev i sitt ”Brev till mina muslimska bröder” år 2014:
”Varifrån kommer brotten i den så kallade ”islamiska staten” ifrån? Jag ska berätta det för dig, min vän. Du kommer inte att vara glad över vad jag har att säga, men det är min plikt som filosof. Roten till denna ondska som förmörkar ditt ansikte idag finns inom dig. Ett monster som föddes i din mage. Och andra monster kommer att dyka upp ur den, till och med värre sådana, så länge du vägrar att erkänna att du är sjuk och inte äntligen börjar förstöra rötterna till denna ondska!
När ska vi äntligen förstå att islam inte bara är den tyska nazismens arvtagare, utan att den var dess föregångare, att utrotningen av judarna i Europa föregicks av det brutala folkmordet på armenierna och grekerna i Turkiet, att barbariet som redan tidigare var väl rotat i denna religion ledde till mördandet av tiotals miljoner människor och förslavandet av många nationer – att grymhet är ett bud och terror är en dogm? Palestinierna har tilldelats rollen som Islams spjutspets, ett Islam som måste återta sin ära som världens erövrare.
Den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid skrev i maj 2023:
Det som händer i Mellanöstern nu är väldigt enkelt. Ayatollorna i Irans teokratiska regim nöjer sig inte med att kränka kvinnors värdighet och hänga unga demonstranter, de försöker påtvinga hela regionen sin apokalyptiska och medeltida vision. På samma sätt som de terroristfraktioner utgjort det palestinska ledarskapet tidigare har använts som entusiastiska brickor i de fascistiska och storhetsvansinniga krig som fördes av Gamal Abdul Nassers panarabiska regim i Egypten och Baath-partiets totalitaristiska i Saddam Husseins Irak, så försöker Palestinska Jihad och Hamas nu dra in det palestinska folket i Irans blodiga intriger. Jag har en bättre idé. Låt oss ge våra familjer och våra barn fred och välstånd, inte kulor och smärta. Låt oss sluta ett avtal med Israel istället för ändlösa strider och religiöst tyranni under Iran.
Detta desperata och naiva nödrop från en palestinsk intellektuell saknar dock intresse för västerländska journalister, vars samvete tydligen tvingar dem att stadga upp de palestinska terrororganisationernas järngrepp över palestinierna. Iran har kämpat för ett ”befriat Palestina” först sedan 1979, andra länder har gjort det långt tidigare. Bassem Eid påminner i samma artikel om att han föddes i Jerusalem, varifrån hans familj tvångsförflyttades, inte av israeler, utan av jordanier. Men världen bryr sig inte det minsta när palestinier förföljs eller dödas av andra palestinier eller av andra araber eftersom det inte passar deras narrativ. Bassem Eid upprepar gång på gång att det är den palestinska ledningen som är ansvarig för mängder av unga palestiniers död, att den hjärntvättar dem, uppviglar dem till attacker, hyllar döden och martyrskapet och förgör alla som ens nämner möjligheten av en fredlig samexistens.
Läs även: Altstadt: Kändisarna, dårarna och Hamas
Den arabiska våren förde på demokratisk väg det Muslimska brödraskapet till makten i Egypten, och västvärlden upprördes mäkta när en egyptisk general avsatte dem. Den egyptiske generalen och presidentens vilja att förändra hur islam lärs ut i Egypten framkallar inte bara starka invändningar från religiösa institutioner, utan också ett motvilligt sorl från intellektuella i Väst. Vi verkar ha allvarliga problem med att svara på frågan om vem fienden egentligen är.
Väst hjälpte till att störta shahen av Iran, beväpnade afghanska mujahedin, störtade under detta århundrade talibanerna i Afghanistan, Saddam Hussein i Irak, Gaddafi i Libyen och hjälpte till att störta Jemens president Saleh.
Den irakiskt-libanesiske dissidenten Hussain Abdul-Hussain har försökt förstå varför denna kamp mot terrorismen alltid ger kontraproduktiva resultat. Hur kommer det sig att varje seger följa av ett nederlag och en kraftig tillväxt av islams mest radikala krafter? Han har själv gått från att ha varit en radikal förkämpe för den palestinska saken, till att komma att ingå i kretsar av araber som solidariserar sig med Israel. Han säger också att han”upptäckte Amerika” när USA störtade Saddam Hussein, som han hatade. Senare skrev han:
Idag, tio år senare, anser nästan alla att det var ett misstag att störta de blodiga tyrannerna, som Saddam, Gaddafi eller Jemens Saleh. Araberna är helt enkelt inte redo för demokrati. När centralregeringen kollapsar uppstår miliser och anarki som gör det omöjligt att bygga några demokratiska institutioner. Den iranska diktaturen som försöker dominera regionen beväpnar och finansierar några av dessa miliser, och istället för en övergång från envälde till demokrati fåt vi en återgång till medeltiden, och arabländerna kommer alltmer att likna det islamistiska Iran.
I Irak hamnade amerikanska vapen, som den irakiska armén var utrustats med och som var värda miljarder dollar, i händerna på ISIS. I Libyen skickades Gaddafi-regimens vapenlager efter att den föll till afrikanska islamister. Amerikanska vapen i Afghanistan hamnade i talibanernas händer. I Iran följdes den islamistiska revolutionen av att man tog amerikansk gisslan på landets ambassad i landet – och den islamiska revolutionens slogan är som bekant ”Död åt Amerika, död åt Israel”. Men Västvärlden förblir ändå räddhågsen inför att stödja iranska demokratidemonstranter, afrikanska kristna, muslimska dissidenter och ex-muslimer. I Väst bekämpas istället en tämligen ospecificerad ”terrorism” eller stödjer den ”palestinska nationen”, som för den västerländska vänstern utropats till det nya proletariatet.
Som den polske journalisten Konstanty Gebert skrev som svar på min recension av hans bok: ”Jag skrev Israels historia, inte arabvärldens, så jag är intresserad av möjliga fascister i Israel, inte i arabländerna.”
För sex år sedan, på inbjudan av UN Watch, framträdde sonen till en av grundarna av Hamas inför FN:s råd för mänskliga rättigheter. Hans tal skrämde tydligt livet ut de närvarande representanterna för fredsälskande nationer, men gjorde exakt inget intryck på de närvarande journalisterna från världens mainstreammedia.
Det har precis sänts (20 oktober) en ny intervju med denne Mosab Hassan Yousef som går under smeknamnet ”Hamas son”, där han säger att ”Israel måste sätta stopp för Hamas.” Vilken kanal var det så som bemödade sig med att göra intervjun? Naturligtvis på Fox News, eftersom liberala journalister inte vill befatta sig med den sortens sortens symmetrier.
Mosab Hassan Yousef, vars far, Sheikh Hassan Yousef, var medgrundare och en av ledarna för Hamas, vet vad han pratar om när han presenterar Hamas mål och taktik. Yousef konstaterar att Israel måste ta itu med den ”mest brutala terroristorganisation som verkar idag.”
När Arafat fick fick makten över palestinierna dolde han inte sin avsikt att skapa ”staten Palestina” som en terroristbas för att bekämpa judarna. Det mer radikala Hamas ansåg att han gick för långsam och försiktigt fram och att islam måste vinna snabbare.
Yoseph Haddad som är en israelisk-arabisk IDF-soldat och aktivist som kämpar mot anti-israelisk propaganda, har intervjuats i den israeliska tv kanalen I24. När jag försöker öppna länken till intervjun blir skärmen svart, jag informeras om att videon har försetts med begränsningar, att den innehåller bilder som kan verka stötande, och att innehållet är potentiellt kontroversiellt. De frågar mig om jag vill fortsätta.
Jag vill, och Haddad berättar om mediernas agerande under kriget, om lögnfloden, om den absurda omkastningen av verkligheten och om anklagelser att israeliska soldater halshugger spädbarn, och om att dessa lögner möts av otillräckliga reaktioner. Det finns varken upprörande bilder eller något kontroversiellt här, såvida inte uttalandet att majoriteten av israeliska araber föredrar att leva under Israels styre än under Hamas eller Abbas ska anses som kontroversiellt? Att förse denna intervju med sådana varningar säger mycket om medieföretagens tillstånd.
Många icke-judiska israeliska medborgare riskerade sina liv för att rädda livet på sina landsmän under pogromen. De räddade dem från att mördas, lemlästas eller kidnappas av Hamas blodbesudlade hejdukar.
Youssef Ziadna, en beduin från den israeliska staden Rahat, riskerade sitt liv den 7 oktober när han räddade ett 30-tal människor i sin minibuss. Självklart får han idag dödshot, som troligen kommer från andra arabiska medborgare i Israel.
Vi ser terror, men vill inte se varur den kommer, vi sympatiserar, men inte med palestinierna som svikits av araberna och deras egna ledare, utan med dem som gör heroiska ansträngningar för att döda judar och hindras av dessa förrädiska israeler. Vi vill inte vara islamofobiska, så vi vägrar höra röster från desperata muslimer, de som inte vill radikaliseras, som inte vill döda, som inte vill kämpa för ”fred” till den siste juden och som inte vill dö för Allah.
På arabiska sociala medier kan du hitta hundratals fördömanden av Hamas, araber skriver att Hamas agerande strider mot islam, moral och mänsklighet. Många ex-muslimer som som inte vill dagtinga med kunskap om sin egen islamiska uppväxt vägrar dock bestämt att acceptera påståendet att dessa handlingar strider mot islam. De hävdar att de inte strider vare sig mot Koranen eller dess tolkning, så som den som görs av religiösa institutioner, eller enligt vad de fick lära sig hemma, i moskén eller i skolan.
Båda sidor har lite rätt. I många liberala muslimska hem skyddas barnen från de mest destruktiva religiösa lärorna. Därav inspirerande muslimska personer som Zakaria Fellah, en muslim född i Algeriet, som studerade i Schweiz och var FN-anställd i många år. För några år sedan avgick han som talesman för FN:s uppdrag i Elfenbenskusten, på grund av den dramatiska omfattningen av korruption inom FN:s fredsbevarande styrkor. I artikeln, som inleds med att tankar kring låten ”Losing My Religion” (som naturligtvis handlade om kristendomen), populär i Väst på 1990-talet, skrev författaren att hans muslimska tro blir allt svagare. Skälen är uppenbara, varje dag kommer de värsta nyheterna från islams värld. Han skriver:
Nya rörelser, nya organisationer, nya miliser. Nya monster, samma metoder: Terror och brutalt våld mot alla som är det minsta annorlunda – muslimer såväl som icke-muslimer är lätta måltavlor för fanatiker som fräckt hävdar att de begår sina brott i mitt namn! Islamiska übermenschen, islamofascister – det är vad de är. Nya barbarer i strid mot mänsklig civilisation och framsteg i jihads namn, som de har åtagit sig...utan att fråga mig om min åsikt. En ny form av totalitarism som hämtar sitt tillstånd från en ny religion, från den ”slutliga uppenbarelsen”. De har ett mål. Målet är blodisande – planeten är på väg att kapitulera, för om den inte gör det... Ytterst är ordet islam i sig synonymt med underkastelse. Död åt mångfald, död åt vetenskap och teknik, död åt mänskliga rättigheter, död åt kvinnors rättigheter. Ned med konsten! Ner med musiken. Nej till sex! Nej till skönhet! Gör inget för nöjes skull!... Haram, haram, haram... Död åt alla som inte är med oss!
Den brittiska läkaren Qanta Ahmed, född i Storbritannien av pakistanska föräldrar, uppmanar muslimska ledare att fördöma Hamas. Vid hennes framträdande på på Independent Women’s Forum, som publicerades på X (tidigare Twitter) sa hon:
Vi är helt förskräckta över dödandet av israeler och judar i deras egna hem i ett dödligt folkmord. Det är vad Hamas står för: dödlig antisemitism.
Berättelser om vackert troende muslimer skulle kunna uppta många sidor, men i ”staten Palestina” (både i Gaza som styrs av Hamas och i Palestina som styrs av PLO) är det på gränsen till omöjligt att skydda sina egna barn från effekterna av religionens barbariska sidor. Räkna inte med att hitta information om detta i mainstreammedia.
Där kommer du snarare att nås av Greta Thunborgs uppmaning till solidaritet med Palestina, och implicit deras katastrofala ledarskap.
Läs även: Altstadt: Kändisarna, dårarna och Hamas
Andrzej Koraszewski
Polsk journalist och författare. Lämnade Polen som politisk flykting 1971. Under åren 1971-1986 bodde han i Sverige. Under de följande åren var medarbetare och vicechef på den polska sektionen av BBC i London. Har samarbetat under många år med den ansedda polska emigrationstidskriften Kultura i Paris. Författare till ett tiotal böcker med fokus på bl a ekonomi och konflikten i Mellanöstern. Återvände till Polen 1998.
