Stamford Hill är en stadsdel i nordöstra London med Europas största befolkning av chassidiska judar. Där vimlar givetvis av synagogor, både stora och små. Vissa har en gudstjänst varje morgon, medan andra ständigt är öppna, där den ena gudstjänsten efter den andra avlöser varandra, så att den som vill be – vilket ortodoxa judar gör tre gånger dagligen – alltid kan hitta en pågående gudstjänst.

Synagogan blir samtidigt en träffpunkt, där man alltid kan prata, sitta och studera den väldiga religiösa litteraturen eller ta sig en kopp kaffe.

I fredags var allt som det brukade vara i Biale-synagogan, som har en handfull gudstjänstlokaler under samma tak. Dörren stod öppen och trafiken ut och in var stor.

Men på söndagen inträffade en förändring. Dörren blev låst. Ett anslag på hebreiska och jiddisch förklarade att av säkerhetsskäl skulle synagogan från och med nu hållas låst. Ett kodlås sitter nu på dörren och över det står koden angiven i form av gåtor på hebreiska: Hur många dagar är det i veckan? Hur många är de fem moseböckerna, och så vidare. Anslaget uppmanar alla att se till att dörren hålls låst.

På gatorna syns regelbundet polisbilar och till och med patrullerande poliser, något som ju blivit en sällsynthet överallt annars.

Orsaken är givetvis terroristattacken i torsdags mot en synagoga i Manchester. Också där patrullerar poliser på gatorna och synagogorna låses.

Det finns anledning till oro. I dag är det den sjunde oktober, årsdag för den värsta pogromen mot judar sedan Förintelsen, då nära 1 200 personer brutalt mördades i södra Israel. Många fruktar att militanta muslimer kommer att vilja återupprepa massakern, men denna gång i Europa.

Bland Storbritanniens judar finns en fruktan som inte märkts av tidigare. Många brittiska judar har inte det vanliga judiska traumat att ha överlevt Förintelsen och att ha tvingats fly i många generationer. Bland de brittiska judarna är det inte ovanligt att ens förfäder bott i Storbritannien i århundraden. Trots det talar många nu om att det är dags att lämna landet.

Och ilskan verkar vara ännu större bland vanliga engelsmän. När vice premiärministern David Lammy besökte en minnesceremoni för offren för terrorattacken i torsdags blev han utbuad och i den buande skaran fanns många som uppenbarligen inte var judar.

Där fanns upprörda föräldrar till barn i en skola utan judisk anknytning som tvingades stänga på grund av terrorattacken. ”Våra barn kan inte gå i skola därför att du i åratal tillåtit judehatet att breda ut sig” ropade en man.

När Lammy skrev på X om stärkt bevakning vid judiska byggnader fick han till svar att sluta prata. ”Vi vill inte låsa om oss och vi vill inte bli beskyddade. Det gäller både judar och kristna, synagogor och kyrkor. Deportera judehatarna dit de hör hemma!”

Det som upprör folk är att man i två år nu accepterat protestmarscherna för Palestina, som tidigt tog sig uttryck i regelrätt judehat och ofta präglats av det som numera på svenska kallas ”dominansbeteende”. ”Stop the marches” skrek folk så att David Lammy fick avbryta sitt tal.

De första judarna bosatte sig i England strax efter slaget vid Hastings 1066. Redan 1070 fanns det organiserade judiska församlingar. På 1100-talet skrevs delar av en av de viktigaste kommentarerna till Talmud i England. Dessa judar fördrevs eller mördades 1290. Under Oliver Cromwells regering i mitten av 1600-talet återuppstod judiska församlingar och sedan dess har judar spelat stor roll i England och England spelat stor roll för många judar.

Att några av Storbritanniens största butikskedjor, som Marks & Spencer och Tesco grundats av judar är välkänt, likaså att premiärministern på drottning Victorias tid, Benjamin Disraeli, var jude. Det är sedan lång tid tillbaka tradition att överrabbinen adlas och sitter i parlamentets överhus.

Men när politiker accepterar öppet judehat i demonstrationer över hela landet varenda vecka i två års tid, när BBC sprider lögnen om att 14 000 palestinska bebisar riskerade att svälta ihjäl inom 48 timmar, utan att be om ursäkt när det visade sig vara lögn, när Daily Mirror under rubriken ”Stop starving Gaza’s kids” visar en bild på ett barn som lider av en allvarlig bristsjukdom och inte alls svälts av Israel och när judar i Storbritannien hålls ansvariga för dessa uppenbara lögner, då förändras den tidigare idyllen.

Samma bilder och samma lögner har ju spritts också i svenska medier. På svenska gator har samma demonstrationståg med samma hatfyllda budskap fortsatt vecka efter vecka. Mot detta hat hjälper inte prat och fagra ord, utan handling.

Frågan är bara vilka handlingar som kommer att ske. Blir det krafttag mot hatarna, eller blir det judar som packar resväskor?