Jan Jönsson, oppositionsborgarrådet i Stockholm för Liberalerna, som på fullaste allvar kallar sig själv ”gängens värsta fiende” är i farten igen. Han har gjort en video där han presenterar ”vårt Stockholm” som en stad där man bygger broar, inte murar.

Att han på fullaste allvar kallar sig gängens värsta fiende betonas i filmen. Han talar om det i speakertexten och han går förbi en affisch på sig själv med budskapet. Enligt Expressen ska detta ses som ”humor”. De som fått sina hem söndersprängda eller fått sina nära anhöriga skjutna i gänguppgörelser klarar säkert av att hålla sig för skratt inför den sortens humor.

Vad som däremot är humoristiskt är Jönssons benhårda tro på sitt eget recept för att knäcka gängen:

”Mitt Stockholm ser varje barn tidigt. Med rätt stöd i rätt tid blir samhället gemensamt gängens värsta fiende” säger han i sin film. ”Med tidiga insatser stoppar vi rekryteringen” stod det på hans affischer för några år sedan.

Men till Riks säger han i en skriftlig kommentar:

– Eftersom våldet främst drivs av barn och unga idag är nya socialtjänstlagen med tydligare förebyggande fokus, nya lagstiftning för att förhindra droger på och rymningar från SiS och HVB samt skärpta straff för rekrytering av barn till kriminalitet några exempel.

Jaha. Och detta har ingen annan kommit på? Att hans fiendskap mot gängen var i tunnaste laget var inte svårt att räkna ut, men så tunt? Så fantasilöst och verklighetsfrämmande? Och att det uppenbarligen blivit annat ljud i skällan när han plötsligt talar om skärpta straff nu, visar med önskvärd tydlighet att han inte ens själv tror på att det bara hjälper med tidiga insatser.

Jan Jönsson tar uppenbarligen sin partibeteckning Liberalerna på allvar. Han tror att frihet löser alla problem och vill inte ens tänka tanken att ungdomsbrottslighet inte enbart beror på att man inte satt in åtgärder tillräckligt tidigt. Att det faktiskt kan finnas något lockande i en kriminell livsstil, att folk väljer detta helt frivilligt, utan att ha tvingats av svåra omständigheter eller att inte ha uppmärksammats tillräckligt tidigt, verkar inte finnas i hans föreställningsvärld.

För övrigt lär Jan Jönssons värsta fiender, de hemska personerna som han frammanar med mörka bilder i början av sin film, vara helt eniga med honom om väldigt mycket av det han framhåller som positivt med Stockholm. Inte ens Jan Jönsson kan vara så dum att han tror att cyklar, parker, båtar på vattnet kebabpizza, köttbullar med mos, ”konstig dyr mat” eller kalla bad är något bara liberaler vill ha. När han sedan fortsätter med att tala om karlar i korta kjolar och som framför sagostunder i klänning är väl de allra flesta också eniga med att sådant kan folk få göra om de vill, så länge det inte tvingas på dem som inte vill.

Då är det nämligen inte liberalt längre. Också människor som inte delar Jan Jönssons syn på verkligheten vill nämligen känna sig fria, fria från det Jan Jönsson förespråkar.