Både höger och vänster har sina extremer, men högern förmår hålla gränsen mot extremismen bättre än vänstern, som gärna urskuldar politiskt våld och diktaturkramande så länge det kommer från ”rätt” håll.
Ofta påstås att olika fenomen är hot mot demokratin. Ibland är argumenten väl underbyggda, ibland är det rena dumheter. Före valet 2022 varnade som bekant Peter Hultqvist och Anders Ygeman att om SD fick inflytande över en regering skulle demokratin hotas. Två år har snart gått och demokratin är inte hotad. Däremot finns det tänkare som menar att den sortens pajaskonster Hultqvist och Ygeman ägnade sig åt är ett hot mot demokratin.
”Progressiv demokrati” kallar Aurel Kolnai det i en text från 1950. Begreppet, säger han, är skapat i brist på bättre. Vad han menar är den beredvillighet från människor som själva är demokrater att se genom fingrarna när det gäller extrem ideologi och diktaturvurmande så länge den extremismen ligger i den egna ideologins riktning. När Kolnai skrev sin text beundrade svenska socialdemokrater det spirande DDR och illustrerade därmed tydligt vad han menade.
Demokratin hotas av tre apokalyptiska ryttare, säger Kolnai: nazism, kommunism och progressiv demokrati. Mycket förenar nazism och kommunism, som totalitarism och därmed motstånd till demokrati, kollektivism och personkult av diktatorn. Men mycket skiljer också ideologierna åt. Det vanliga påståendet att nazism inte är en högerideologi avfärdar Kolnai. Argumentet att det heter nationalsocialism och att det därför är en form av socialism, håller inte. Nazismen är inte socialism, det är bara falsk varudeklaration. Och till det kan tilläggas att det inte heller är nationalism.
I Nationalismens dygd (2018, svensk översättning 2021) drar Yoram Hazony en tydlig skiljelinje mellan nationalism och imperialism. Imperialismen söker att ständigt utvidga imperiet och lägga under sig andra folk. Alltid utlovas fred och frihet så länge folken underkastar sig imperiets styre. Nationalismen söker självständighet och frihet för den egna nationen, men försöker inte erövra andra nationer – även om oenighet över vissa territorier förvisso kan förekomma. Enligt denna definition var Hitlers lära imperialism och inte alls nationalism. Hade Hitler haft den egna nationens bästa som mål hade han dessutom sökt fred när kriget började gå sämre för honom. Nationalsocialismen var inte nationalism och socialism i förening, utan imperialism och rasism förenat.
Det var politiker högerut som inledningsvis satte sitt hopp till nazismen som ett visserligen lite vildvuxet men ändå ett lämpligt medel mot den hotande kommunismen. Vi ser alltså här samma fenomen som när demokratiskt sinnad vänster urskuldar eller relativiserar vänsterextremism. Men – och detta är det viktiga i Kolnais argumentering – risken för att konservativa tjusas av högerextrema locktoner är mycket mindre än när den demokratiska vänstern lockas av vänsterextremister. I den konservativa traditionen finns inbyggt en misstänksamhet mot att människor inte alltid vill väl, att vi försöker utnyttja situationen för egen vinnings skull om vi kan. I samma tradition finns också ett motstånd mot all form av radikalism. Detta gör att risken för att högerpolitiker ska lockas av högerextremism är mycket mindre än när kommunister bjuder upp socialdemokrater till dans.
Men risken finns där. Och Kolnai är tydlig: även om han själv just sagt att den vänster som inte förmår hålla rent vänsterut är ett hot mot demokratin understryker han att även om han själv är konservativ och till höger föredrar han att leva i det han kallar ”progressiv demokrati” än i en högerextrem diktatur, oavsett om diktatorn heter Hitler eller Mussolini.
Kolnais ord är värda att komma ihåg i dagens Sverige, där vi alldeles för ofta ser hur samma människor urskuldar politiskt våld från vänster men fördömer politiskt våld från höger. Detta i sig är alltså enligt Kolnai ett hot mot demokratin. En principfast människa gör inte skillnad på om våldet kommer högerifrån eller vänsterifrån. Våld som våld! Det ska bekämpas och fördömas oavsett riktning och ursprung.
Exemplen ur vår samtid är otaliga. De två professorerna som i radio urskuldar aktivister som saboterar möten är ett exempel. När Mattias Wåg attackerades av nazister i samband med ett möte i Gubbängen häromsistens fördömdes det från både höger och vänster. Att en del debattörer till höger dock påpekade Wågs egen roll i politiskt våld vänsterifrån framställs dock som om man allmänt relativiserade våldet. Expressen skriver:
”Efteråt har flera SD-profiler tagit upp honom i sina sociala medie-inlägg om händelsen – och pekat på hans bakgrund i vänsterextrema Afa. Exempelvis kallas han för ”terrorledare” av riksdagsledamoten Mattias Karlsson.
– Man skildrar mig som klandervärd och att jag därför på något sätt förtjänar det här, säger Mathias Wåg.”
Detta är vad Mattias Karlsson skrev på Facebook:
”Nazism är vidrigt. Det finns aldrig några ursäkter för politiskt våld och alla som ägnar sig åt eller aktivt stöder våld som politisk metod bör betraktas och behandlas som statens och demokratins fiender.
Jag står bakom ovanstående principer till 100 % och trots att han i decennier förfäktat våldsaktioner mot mitt parti, så är jag glad att Mathias Wåg, grundare av terrorgruppen AFA, inte blev allvarligt skadad och beklagar och fördömer att han alls blev attackerad i den attack i Gubbängen igår, som enligt Wågs egen utsago, primärt var riktad mot honom personligen.
Jag kan i sammanhanget dock inte undgå att ställa mig frågan om huruvida Mathias Wåg själv tar avstånd från våld och alla organisationer som brukar politiskt våld som metod idag? Och om inte, varför bjuds han då in som talare av Vänsterpartiet och Miljöpartiet och varför sprider Aftonbladets kulturchef tweets där Wågs förflutna som terrorledare förskönas och beskrivs i termer av ”engagemang i den antifascistiska miljön”?
Ingen människa skall någonsin behöva utstå våld på grund av sina politiska åsikter, men alla former av politiskt våld och stöd för politiskt våld måste också tas på lika stort allvar och fördömas med samma kraft.
Jag har svårt att föreställa mig att en person som hade varit med och grundat landets mest våldsamma fascistorganisation och som fortfarande rörde sig i fascistiska miljöer skulle bjudas in att tala av två riksdagspartier, föräras med journalistpriser eller anställas som skribent på en av landets största tidningar.
Med detta sagt, så hoppas jag att Mathias Wåg mår bra idag, att varken han eller någon annan någonsin skall behöva bli misshandlade på grund av sina åsikter någonsin igen och att polisen snarast möjligt griper de fega våldsverkarna som stod bakom gårdagens attack samt att de döms till lagens strängaste straff för sin attack på demokratin.”
I själva verket är Karlssons ord ett praktexempel på hur konservativa håller rent ut mot extremhögern, medan vänstern inte förmår göra det och därför agerar på ett sätt som är ett hot mot demokratin.
